Prat

Jag nämnde träning. Nu har jag tränat och fått ont. Mina knän är fulla av ondska. Jag förknippar träning med det onda. Likväl ser fortsätter jag. Dels är det skönt att ha konkreta orsaker att gnälla över, och inte det vanliga om att skägget börjar bli grått och både vikt och ålder börjar bli tresiffriga. Har man ont har man ont. Ont är inte bra, alltså har jag nåt att gnälla över. Därmed, kamrater, har vi bevisat att ont är gott.

Det tror jag i och för sig redan Dostojevskij gjorde i Antecknar från ett källarhål, men han resonerade kring tandvärk. Värk är nåt helt annat än ont.

Alla som tränar talar om att kroppens eget knark löses ut när man springer, och nu undrar jag: när kommer knarket? Jag har sprungit nästan dagligen, ja, åtminstone en tre-fyra gånger i veckan i 25 månader, och jag har fortfarande inte noterat nåt knark. Fast det är rätt skönt att springa så här års: ett par minusgrader, inte halt alls, inte så blåsigt. Det är mysigt att springa när månen lyser upp spåret. Löpningen låter trevligare på vintern också. Fnaff-fnaff-fnaff mot hård snö.

Men ont gör det.

Bröder, systrar och övriga!

Ännu en blogg, ännu en plats för att tära på det snabbt sinande ordförrådet. I själva verket bara ett försök att börja skapa en användning för min egen lilla domän. Men varför inte omedelbart försöka säga nåt? Om jag nu skulle ha något att säga.

1. Det är bökigt att knåpa ihop sånt här. Alltså försöka göra hemsidor när man i själva verket varken behärskar utrustning eller har utbildning eller ens något djupare intresse för eländet. Det är nåt med att jag inte riktigt förstår instruktionerna. Jaja.

2. Träning. Alltså fysisk. Jag har i hela mitt liv undvikit fysisk träning, men för två år sen börjat jag träna, fysiskt. Springa runt runt i träningsoverall och bli svettig. Jag har nu sprungit ganska duktigt i två år och börjar undra: när börjar man känna sig stark och sund och duktig? Vitsen med att träna är att må bra. Jag mår MYCKET bättre om jag får sitta i soffan och äta chips.

3. Utbildning. Jag pluggar just nu. Men jag har kommit till en fas när jag känner att jag är fullärd. Det låter bättre än det är, eftersom det bara – i mitt fall – betyder att det inte ryms mer kunskap i min arma skalle, samtidigt som jag inte förmår lära mig allt jag måste. Tänk er situationen som att jag står under ett Niagarafall av undervisning och bara har tillgång till en liten, liten bytta för att fånga upp allt i. Och den byttan är full.

4. Vinter. Det är bra att det är vinter.

5. Te. Det finns egentligen bara ett slags te: darjeeling. Allt annat är förvrängningar av teets idé. Varför är alla elaka mot te? Ingen kommer på tanken att göra kaffe med ostronsmak eller hallon-banan. George Orwell har ju för länge sen förklarat att te ska vara indiskt, det ska serveras i en hög, smal mugg och man ska ha i mjölken sist. Varför är det ingen som lyssnar?