Prat

Om man kan vara läsberoende, så är jag det. Jag blir oerhört illa till mods om jag saknar läsning. På en semesterresa hade jag med mig ett par böcker för lite: plötsligt satt jag på stranden utan något att läsa. Olust, gråhet, rastlöshet, lätt panik. Spelar nästan ingen roll vad det är för nåt, men bara jag har nåt att läsa. Dåliga böcker är inte sällan minst lika bra som bra. Att läsa dåliga böcker är inte det sämsta.

Just nu läser jag en ganska dålig, och dessutom såväl tjock som tråkig bok. Mannen från Nasaret av Schlomo Asch. Killen har totat ihop en bok där han berättar precis samma sak som i Nya testamentet. Huvudpersonen är en ung polsk jude som hjälper en antisemitisk polack med att översätta bibelhebreiska urkunder. Bland annat Judas Iskariots evangelium. Intressant nog står det exakt samma sak där som i alla andra evangelier.

Författarens vision var att försona kristendomen och judendomen. Boken kom ut 1941, när kristna just var som mest upptagna med att utrota judar. Boken betonar de judiska traditionerna i kristendomen: hur Jesus läror passar ihop med judiskt tankegods. Kristna skulle förstå hur pass judisk kristendomen är. Men effekten blev egentligen den motsatta. Asch fick fan för boken av de ledande judiska grupperna. Och folkmordet fortsatte.

Översättaren har verkligen ansträngt sig för att få språket att kännas precis så avigt och obegripligt som i 1917 års eländiga bibelöversättning. ”I veten icke vad I sägen!”

Det roliga med boken är avsnitten med bilder från Warszawa på 20-30-talet. Ett myller av judiskt liv, judisk kultur; på samma gång djupt ihopflätad som starkt avskild från det polska livet och kulturen. Det här är en värld som en gång var Europa: med städer som Vilnius, Warszawa, Chishinau; städer som sprakade och gnistrade och gnisslade av motsättningar, men också av tolerans och dynamik.

Och varför har Schlomo Asch hamnat på mitt nattygsbord? Ja, för att han fanns i bokhyllan. Jag har svårt att låta bli att köpa gamla konstiga böcker på loppisar och när biblioteken rensar ut sina bestånd. Förödande. Enda stället i lägenheten där det inte finns böcker är spisen.

Nånstans såg jag att det var lämpligt att rekommendera fem böcker. Det här tror jag mer har att göra med att man själv därmed får chansen att verka finurlig och beläst, så det måste jag ju absolut ställa upp på:

Fem böcker, som får dig att verka finurlig och beläst.

O’Brien, Flann; The Third Policeman

Nabokov, Vladimir; Låt höra av dig, minne!

Usch va svårt.

Ekman, Kerstin; Rövarna i Skuleskogen.

Lindgren, Torgny; Brokiga blads vatten

Gogol, Nikolaj; Kappan (Nej, Näsan! Nej, Kappan! Nej, Döda Själar!! Okejrå: Kappan.)

Jahapp. Dum lista. Var är Hans Nådes Tid av Eyvind Johnsson? Var är Nässlorna blomma och Vägen till Klockrike av Harry Martinsson? Och var är Ljudmila Ulitskaja? Och allt annat av Nabokov? Och allt annat av Torgny Lindgren? Usch.

Jag konstaterar emellanåt att jag inte kan läsa poesi. Det grämer mig rätt mycket, men jag får leva med det. En vacker dag lyckas jag lära mig läsa på rätt sätt. Långsamt, njutningsfullt. Rulla runt orden och rytmerna i munnen och riktigt känna hur de smakar. Låta eftersmaken ligga kvar en stund och ta en ny klunk. En dag ska jag lära mig läsa på riktigt.

Jag nämnde träning. Nu har jag tränat och fått ont. Mina knän är fulla av ondska. Jag förknippar träning med det onda. Likväl ser fortsätter jag. Dels är det skönt att ha konkreta orsaker att gnälla över, och inte det vanliga om att skägget börjar bli grått och både vikt och ålder börjar bli tresiffriga. Har man ont har man ont. Ont är inte bra, alltså har jag nåt att gnälla över. Därmed, kamrater, har vi bevisat att ont är gott.

Det tror jag i och för sig redan Dostojevskij gjorde i Antecknar från ett källarhål, men han resonerade kring tandvärk. Värk är nåt helt annat än ont.

Alla som tränar talar om att kroppens eget knark löses ut när man springer, och nu undrar jag: när kommer knarket? Jag har sprungit nästan dagligen, ja, åtminstone en tre-fyra gånger i veckan i 25 månader, och jag har fortfarande inte noterat nåt knark. Fast det är rätt skönt att springa så här års: ett par minusgrader, inte halt alls, inte så blåsigt. Det är mysigt att springa när månen lyser upp spåret. Löpningen låter trevligare på vintern också. Fnaff-fnaff-fnaff mot hård snö.

Men ont gör det.

Bröder, systrar och övriga!

Ännu en blogg, ännu en plats för att tära på det snabbt sinande ordförrådet. I själva verket bara ett försök att börja skapa en användning för min egen lilla domän. Men varför inte omedelbart försöka säga nåt? Om jag nu skulle ha något att säga.

1. Det är bökigt att knåpa ihop sånt här. Alltså försöka göra hemsidor när man i själva verket varken behärskar utrustning eller har utbildning eller ens något djupare intresse för eländet. Det är nåt med att jag inte riktigt förstår instruktionerna. Jaja.

2. Träning. Alltså fysisk. Jag har i hela mitt liv undvikit fysisk träning, men för två år sen börjat jag träna, fysiskt. Springa runt runt i träningsoverall och bli svettig. Jag har nu sprungit ganska duktigt i två år och börjar undra: när börjar man känna sig stark och sund och duktig? Vitsen med att träna är att må bra. Jag mår MYCKET bättre om jag får sitta i soffan och äta chips.

3. Utbildning. Jag pluggar just nu. Men jag har kommit till en fas när jag känner att jag är fullärd. Det låter bättre än det är, eftersom det bara – i mitt fall – betyder att det inte ryms mer kunskap i min arma skalle, samtidigt som jag inte förmår lära mig allt jag måste. Tänk er situationen som att jag står under ett Niagarafall av undervisning och bara har tillgång till en liten, liten bytta för att fånga upp allt i. Och den byttan är full.

4. Vinter. Det är bra att det är vinter.

5. Te. Det finns egentligen bara ett slags te: darjeeling. Allt annat är förvrängningar av teets idé. Varför är alla elaka mot te? Ingen kommer på tanken att göra kaffe med ostronsmak eller hallon-banan. George Orwell har ju för länge sen förklarat att te ska vara indiskt, det ska serveras i en hög, smal mugg och man ska ha i mjölken sist. Varför är det ingen som lyssnar?