Prat

Häromdagen lärde jag mig ett lärt uttryck: Nomen est omen. Det blir väl ”namnet är ödet”, eller för att få det lite starkare: ”ditt namn är ditt öde”. Uttrycket betyder att man blir vad man heter. Ens öde blir annorlunda om man heter Baltazar än om man heter Lars.

Jag tänkte på uttrycket när jag läste en detektivroman: Mannen som log av Henning Mankell. Och jag tänkte på att det är konstigt hur det ibland känns som om folks namn i böcker inte riktigt stämmer. Och just Henning Mankells personer har, tycker jag, påfallande ofta ”fel” namn. Och jag förstår inte alls varför. Kurt Wallander har en kompis, en hästtränare, som heter Sten Widén. Men namnet stämmer inte, passar inte. Skaver som för små skor eller hänger som för vida byxor eller kliar som en tröja i fel material. Jag vet inte varför – möjligen för Sten Widén låter lite dumt rent fonetiskt, men ändå. Nog kan folk heta Sten Widén? Men killen mest hästarna kan inte heta Sten Widén.
Kurt Wallander själv har ett rätt namn, men i Mannen som log förekommer en före detta kollega som heter Kurt Ström. Och han kan omöjligen heta Kurt Ström. Av någon underlig anledning.
Jag har reagerat ganska ofta på det där, men i första hand i svenska deckare. I Arne Dahls serie om A-gruppen finns en kvinna som heter Kerstin Holm. Det kan hon inte heta. Inte Kerstin Holm. Alla andras namn stämmer, lustigt nog, hos Arne Dahl, men inte Kerstin Holm.
Och jag börjar tro att författarna har haft lite för bråttom när de hittat på namn på sina personer. De har funderat en stund, tittat i telefonkatalogen eller hur de nu gör, och så har de valt namn, alldeles utan att veta riktigt hur den här personens öde kommer att se ut. Eller utan att tänka på att de redan tänkt ut ödet, men inte tänkt hurdant namn det här ödet kräver.

Underligt, men så här är det.

Reser till stugan för att skövla färdigt. Åker buss genom halva Uppland och kommer till min busshållplats vid niotiden. Stiger av bussen utan att ens veta om det finns mark där nere. Mörkret är massivt. Bussen kan lika gärna ha färdats som ett rymdskepp genom kosmos. Det finns mark under fötterna och bussen försvinner på sin resa genom det norduppländska intet. Och jag ser inte ett smack. Jag ser inte vägen, jag ser inte skogen. Jag vet att jag ska över på andra sidan vägen, men ser inte var andra sidan är. En bil kör förbi och lyser upp och jag ser skogsvägen som jag har att följa. Skyndar mig över vägen medan jag ännu kommer ihåg var vägen är.
Jag ger mig in i skogen där det är ännu mörkrare och kan endast utifrån knastret av grus under fötterna konstatera att jag går på en väg. Så jag följer knastret. Efter några minuter klarnar synen, jag ser att himlen är ljusare än skogen. Jag ser att vägen är ljusare än skogen. Jag ser ett ljus brinna, som ett hål i mörkret.
En låg sommarstuga svävar som ett rymdskepp till vänster, full av ljus och ljud. Nästan framme. Min grind ligger dold bakom mörkare mörker än vägens mörker och jag hittar grinden mest på känn.

Väl inne tänder jag alla lampor jag kan hitta tills mörkret är försvunnet ur huset. En brasa, ljus, lampor, TV:n. Klockan tre på natten vaknar jag och går ut på dass – mörkret är grått nu, och på något underligt vis ännu mörkare.

Jag inser att mörker är något ganska exklusivt i det moderna Sverige. Det kan nog hända att det finns människor i städerna som nästan aldrig upplevt skogen om natten och insett hur mycket mer natt det finns än människor.

Jag har köpt nya skor, och fått ännu en påminnelse om hur skev jag är. I över ett år har jag sprungit med ett par skor där vänsterskon passat perfekt, och högerskon känts två nummer för liten. Så nu tänkte jag vara mer noga, och prova ut ett par riktigt riktigt bra skor. Och nog var jag noga nog. Jag provade tjogtals med skor och den stackars skoförsäljerskans leende kändes allt mer krampaktigt. Till slut hittade jag ett par som jag tyckte var bra – det var förresten de första jag provade… Så nu springer jag med en högersko som sitter som formpressad på foten, medan vänsterskon känns som rena pajasdojan.
Varför ska just jag vara skev?

Jag försöker förgäves bli duktig på att springa. Jag har sprungit flera mil i veckan i snart fyra år, men ändå springer jag rent hisnande långsamt. En mil tar sällan under 55 minuter. Och inte är det roligt heller – jag har rätt ofta frågat mig när löparknarket kommer, den där känslan av eufori som alla träningstyper talar om. Att springa är plågsamt, enformigt och meningslöst. Jag blir ju inte yngre heller eller lättare. Jag har alltså hållit på i snart fyra år utan att gå ner i vikt och utan att springa ett smack fortare än för fyra år sen.
Jag tycker faktiskt att det bara blir jobbigare och jobbigare. Lite kanske det har att göra med rundan: jag springer fem varv i ett tvåkilometersspår i Stabby, och i slutet av varje varv står en skock får och ropar BUUUH varenda gång jag passerar. Femfalt bebuad under varje löprunda. Det är inget kul att springa.

Jag glömde min mobil på jobbet i fredags. Hade bråttom hem, mobilen blev kvar på skrivbordet. Sen gick jag i stort sett hela helgen och våndades över att inte vara nåbar. Tillbaka på jobbet – noll missade samtal och inga sms. Tänk att alla andra också glömde sina mobiler samma helg.

Det har ju pratats en hel del om den nye premiärministern i Ryssland, Zubkov. Jag har inte en aning om vad det är för en figur, och än mindre vet jag om vad tillsättandet kan betyda. I dag (fredag) lär Putin ha sagt att Zubkov möjligen skulle kunna bli Rysslands nye president, så småningom.

Jag har hört rätt många kunniga människor säga saker i stil med ”den Putin pekar ut som sin efterträdare, den blir vald till president”. Och det tror jag inte riktigt stämmer. Att Putin har en stark ställning, det stämmer, men att föreställa sig att de ryska väljarna är så totalt lojala mot Putin, det tror jag inte stämmer alls.

Förra parlamentsvalet, till exempel, fick ett ganska Putinkritiskt parti väldigt starkt stöd av väljarna, trots att makthavarna gjorde sitt bästa för att bekämpa det. Det rörde sig om partiet Fosterlandet, som konkurrerade med Putins makthavarparti Enighet från nationalisthållet. Fosterlandet, Rodina på ryska, hade en högljudd ”Ryssland-är-bäst-propaganda”, och det funkade på väljarna. Möjligen är det erfarenheterna från det valet som gjort att Putin och hans krets tagit upp just den här retoriken.

I vilket fall som helst visar exemplet att de ryska väljarna faktiskt utnyttjar sin rösträtt för ett självständigt val. De har gjort det förr. I det första valet till duman, två månader efter det att Jeltsin bombarderat det gamla högsta sovjet, röstade folket på Zjirinovskijs liberaldemokrater. I det andra valet röstade de ryska väljarna på kommunisterna. Först i det tredje lyckades de politiska ingenjörerna konstruera ett parti som fick väljarnas stöd. Valet därpå, det senaste, var väljarna olydiga igen och röstade inte alls lika enhälligt som det var tänkt på Putins parti.

Ryska väljare tycker lika illa om att bli manipulerade som alla andra. Om valet blir allt för regisserat riskerar valdeltagandet att bli så lågt att den nyvalde presidentens legitimitet ifrågasätts. Jag tvivlar inte på att de ryska makthavarna verkligen försöker säkra presidentposten för ”sin” man, men jag är inte helt säker på att processen är lika enkel och självklar som den påstås vara.

En del av vår stugtomt ska bli örtagård. Tomten är ganska stor, så det ryms en hel del persilja och lavendel på den. Haken är bara att tomten egentligen är en skog. Skog och örtagård är olika saker. Antingen växer det tall, eller så växer det lavendel. Vill jag ha lavendel, får tallarna växa någon annanstans.

Det är förresten inte tall som växer där örtagården ska bli till: där växer sju enar, två granar och en hassel och alla hasselns småbröder.

Motorsågen har redan givit upp. Jag och motorsågar – en obesvarad kärlekssaga. Jag ÄLSKAR motorsågar. för tio år sen, ungefär, köpte jag min första motorsåg – en eldriven. Det tog en säsong så var den paj. Med stugan följde en ny motorsåg – en bensindriven, men den är alltså nu också paj. Slut på bensin, kedjan har slaknat eller motorn brunnit – det är ju omöjligt att veta. Dock, var den en riktig machomotorsåg så länge den varade.

Det som är bra med motorsågar för bleka glasögontunnisar som jag, är att de i hög grad kompenserar ens fysiska svaghet.

Det är LÄTT att få omkull träd. Okej, det är inte fråga om några högväxta redwood, utan taniga små granar och enar, men ändå. Bzzt, så ligger trädet där, för mina fötter. Ha, jag vann, tänker jag. Mesiga djävla naturen har inte en chans.

Men motorsågen kan bara hjälpa dig få av själva trädet. Kvar finns naturens hämnd: den så kallade ”stubben”. Stubbar är också lätta att bli av med – om man har en traktor och en lyftkran, dynamit eller salpetersyra. Men har man, som jag, ingen traktor och ingen lyftkran och inte är betrodd med dynamit eller salpetersyra – då får man gräva loss skiten.

Jag börjar få upp tekniken nu. Det är ingen idé att använda en riktig spade.

Hittills har jag pillrat loss fem stubbar: tre enar, en hassel och en murken gammal granstubbe. Det är, som sagt, lätt. Det är bara att ta bort jorden runt stubben, och så lyfta bort den från den blivande örtagården. Ibland leker jag att jag är en arkeolog, som försiktigt frilägger en dyrbar etruskisk vas som legat gömd i marken i tusentals år, men för det mesta nöjer jag mig med att ursinnigt rycka och slita i alla sega djävla hasselrötter. Så småningom åker spettet fram, och jag citerar Arkimedes för mig själv (eller vem det nu var som sa det). Ge mig en fast punkt, så ska jag rubba månen. Jag blir lika rörd över min bildning varje gång. Här håller jag på att rycka trän ur marken, och under tiden citerar jag Arkimedes (eller vem det nu var). Sån är jag.

Hasselstubbar är inget jag någonsin tidigare reflekterat över. Hassel växer som spön ur backen, och när man knipsat av alla spöna har man kvar en liten bukett av små stumpar. Det finns ingen redig och manlig stubbe att sätta sig ner och äta piroger på, utan en trubbig igelkott av hasselstumpar. Men under ytan utbreder sig den eländiga växten som ett isberg av trä. Man har nästan känslan av att kämpa mot en hydra (se där, mer lärda antika referenser – vicken kille!).

Men till slut ger även hasseln med sig, knakande och gnisslande protesterar det kvardratmeterstora vidundret, men tvingas kapitulera. Händerna blöder, svetten dryper från mitt ansikte och min lyftteknik skulle få alla världens sjukgymnaster och ergonomer att skriva insändare om behovet av folkbildning i tunga lyft. Men hasseln åker ur backen, och med mina sista krafter puffar jag bort monstret till en hemlig plats, mycket nära, men ändå utanför min tomt. Jag har skapat en speciell stubbkompost där. Om bara en trettio-fyrtio år kommer den att vara prima matjord.

Återstår tre enstubbar (en baggis) och en ännu oomkullsågad gran. Det är tjusigt att skövla.

Uppsala. Hemma igen, efter en månad i Levanten. Jag är lite förtjust i ordet ”Levanten”, så jag tar tillfället i akt att använda det. Det känns lärt på något vis, och så är det ingen som blir arg för att jag skriver ”Israel”, fast jag varit Betlehem, till exempel. Eller Palestina. Levanten är inte lika politiskt belastat, som uttryck räknat. Men framförallt har jag njutit av att det är så grönt!
Jag har rentav hunnit hänga i hängmattan och läsa detektivromaner. Känna en sval vind från skogen. Känna doft av svamp och fukt. Jag har hunnit klippa gräs och vattna örtesängar. Ingen mer öken på ett tag. Skog. Inga kloster och urgamla kyrkor. Skog och ödslighet i ett avigt hörn av Roslagen.
Jag har glömt hur viktigt grönt är.