Prat

Vi har fått lov att organisera katterna enligt en enkel rasprincip och fördelat dem i tre rum: ett för de svarta, ett för den grå och ett för den prickiga. Prickiga Silfie blev inte alls glad över att få gäster till jul: Marias tre kattungar. Sen de kom hit i går kväll har vi upptäckt att Silfie lärt sig en hel rad nya, aggressiva, läten: dels det fräsande, som bäst kan beskrivas med den arabiska bokstaven Ha: en tonlös faryngal frikativa, levererad med stort engagemang och irritation. Sen ett argt morr, någonstans från diafragma, och så, faktiskt, ett litet rytande – en kissemissversion av de stora kattdjurens.
Och de arma kattungarna fattar ju inte ett smack. Silfie känner sig hotad i sitt revir och vill markera gränser, men de har uppenbarligen inte lärt sig arga katt-språket. De två svarta, Maja och Maria, verkar ha insett att Silfie inte vill ha sällskap, men den grå, Kattis, är kär. Kattis har aldrig sett någon så snygg och spännande katt som Silfie och skulle absolut vilja bli kompis med henne. Men Silfie ser Kattis som en fientlig ockupant och skulle utan tvivel vilja lägga ut landminor och taggtråd för att få stopp på aggressionen.
Suck. Efter en natt av fräs och klös har vi nu upprättat en trestatslösning. Fredlig samexistens verkar inte möjligt, och den grå och de svarta bygger just nu bosättningar på stackars Silfies territorium. Fast för ögonblicket sover Prickiga Monstret lugnt på sin sida av checkpointen.

Dan för dan för dopparedan. Sista inköpen – rea på jul-el på Ica Maxi. I kassakön står en man som köpt vad som verkar bli en Riktigt Trist Jul: tio pack djupfryst lasagne, tio pack djupfryst Janssons frestelse, tio burkar kattmat. Antingen ska han ha gäster, eller så tänker han äta lasagne och Jansson ända in i nästa år. All denna frysta mat ger mig värsta formen av julförstämning.
Utanför står tio svartklädda poliser beväpnade med svarta gevär bland de avhugna granarna och bevakar en värdetransport. Jag åker hem med sirap och rågsikt och bakar. Så mycket folk, så mycket vapen, så mycket pengar, så mycket djupfryst.

När jag kommer hem kommer katten springande och blir glad. Hon lägger sig på mattan och kråmar sig och vill bli kliad och klappad och hon spinner så jag ibland tror att hon driver med mig. När hon uppfattar sig som färdigkliad börjar hon ytterst högljutt kräva mat. Silfie har en dramatisk baryton av ett slag som inte alls passar ihop med en så liten katt. Mwäääu!
Rätt snart kräver hon – mwäääääu! – att få gå ut på balkongen. Där stannar hon i ungefär 18 sekunder innan hon börjar bulta på dörren och kräva att få komma in. Så fort hon är inne inser hon att det var något hon glömde på balkongen, och eftersom det är rätt så kallt just nu kan man ju inte gärna lämna dörren öppet och låta skrället komma och gå hur som helst. Så där håller vi på rätt länge.
I dag var hon alldeles ovanligt stimmig och sprang runt och röt som ett väldigt väldigt litet prickigt lejon. För sent insåg vi vad hon försökte säga: hon satte sig på huk på matsalsmattan i en pose som är lätt att känna igen, och hann producera en ansenlig mängd kattgödsel. Va i helvete! Katten har varit exemplariskt rumsren, och så plötsligt!
Så visar det sig att någon – antagligen jag – stängt dörren till toaletten där kattlådan står.
Nåja. Det gick ju att sanera. Vi har varit med om värre – vår förra katt var laktosintolerant och lämnade en brun sträng efter sig var hon gick innan vi lyckades få bukt med hennes känsliga mage. Slifies fekalier var idealiska ur saneringsperspektiv.
Med parketten giftigt doftande av citron-Ajax och mattan våt av mattvätt ägnar vi återstoden av kvällen åt närstridsövningar. Katten har lyckats bryta av spöt till den lilla fisk-vippa som hon ser som sin personliga fiende: fiskvippan ska dö! Julen har introducerat nya fiender: paketsnörrullen. Paketsnörrullen ska också dö! Paketsnörena ska dö först av alla! Katten tycker inte alls om att alla julklapparna och alla paketsnören numera ligger högst upp på bokhyllorna i ett rum som hon inte kan öppna dörren till.
Men så lämnar hon mördarläge och går in i goskattsläge och placerar sig dekorativt på en röd kudde och jag bara häpnar: här går det ett litet liv omkring i min lägenhet!

Det är, än en gång, slut på te i fikarummet. Slut på någorlunda drickbart te. Det finns fortfarande enorma mängder citronte, forrest fruit-te och ananas-mört-te. Men det är inte samma sak, inte samma sak alls.

Samtidigt är det väl i överkant gnälligt att gnälla om ens enda problem är fel sorts te. Jag har ju fått lära mig att man ska tänka positivt. Trots teet. Råkar man klämma högerhanden i dörren ska man inte klaga på att man har ont, utan känna glädje över att man inte har ont i vänsterhanden. Finns det inte te – känn glädje över att… Nej, det funkar inte. Finns det inte te så finns det inte te. Det finns inget positivt med att det inte finns något te, utan bara citron-te, forrest-fruit och ananas-mört.

Nu har jag inte längre fast mark under fötterna. I tisdags sa jag upp mig från ett fast jobb vid Televisionen, och från första januari är jag frilansare. Det ska bli kul att försöka hitta nya former för jobbet: framförallt ser jag fram emot att få ägna lite mer uppmärksamhet åt TEXTERNA. TV är kul på många sätt, men det är sällan man har möjlighet att få njuta av skrivprocessen: beskriva, finna metaforer, välja bort metaforer, hitta detaljerna som ger liv åt en text, skärvorna som skapar helhet. Med TV är man begränsad till det som händer framför kameran när kameran är på. För en skrivande reporter är kameran alltid på: man kan skildra hur man sitter och dåsar i bilen efter sjutton timmar på hopplösa afghanska vägar, eller att en trafikpolis vid hotell Ukraina hade gylfen oknäppt. Allt det där struntet som äntligen gör en beskrivning till en verklighet.
Fast jag gruvar mig för all otäck administration. Momsredovisning och avdrag och sånt. Brr. Men dummare människor än jag har klarat att driva företag, så…

HA! Grannen ovanför har just hängt upp KULÖRTA LYKTOR!

Nästa steg ska bli att köpa såna här:

Mellansverige. Medelålders man i medelklassen gör skandal i bostadsrättsområde. Vägrar ändra inställningarna på ljusgirlangen på balkongen.

Förra veckan satte vi i välartade bostadsrättsområdet upp våra adventsstjärnor. Och julgirlanger. I en imponerande manifestation av kulturell harmoni slogs decemberljuset på: tusen sinom tusen små lampor på balkongerna tändes, dussin efter dussin av Betlehemsstjärnor glimtade till i våra fönster. En promenad häromkring ger ett intryck av smakfull blond ljusglädje, julglädje. Naturligtvis är alla våra ljusgirlanger och fönsterprydnader vita – okej, en och annan röd adventsstjärna, men annars är det det varma ljuset från vita glödlamport som värmer upp decemberslasket här i västra delarna av Uppsala.

Jag minns Afghanistan under ramadan. Hela den magnifika helgedomen i Mazar-e-Sharif, blå som himlen själv, var förpestad av de fulast tänkbara kulörta lampor som blinkade enfaldigt och konstgjort när mörkret lagt sig. Detta enastående arkitektoniska monument förvandlades så fort solen gått ner till en flabbande papegoja av plast. Så ser det inte ut här hos oss. Inte en endaste balkong med en endaste kulört julgirlang. Bara en enda balkong bryter av mot det smakfulla med en tacky blinksekvens. Min balkong. Jag är nämligen en maskerad rebell mot medelklassmakfullheten. Min balkong har blivit ett optiskt gravitationscentrum – ingen kan motstå att se mot min balkong där den blinkar lockande och flirtigt – vulgärt? – Ja, tack! Min balkong är målad Babylons sköka som viftar med sina kjolar medan alla grannarnas balkonger är små katolska skolflickor, skräckslagna och fascinerade över min balkongs skamlöshet. – Vem är den där balkongen?

Den balkongen är jag, och jag är en rebell!

Jag ids nästan inte säga något om Putin och valet. Det är så patetiskt och banalt. En liten ynklig stackars politiker som med ett valmygel-viagra försöker skapa potens åt sin slaka politik. Men det riktigt sorgliga är inte Putin och putintaterna omkring honom: det riktigt sorgliga är den kryperihierarki som växer fram. Ryssland är ingen diktatur, inte ens nära. Kanske inte ens på väg mot diktatur. Men Ryssland är otroligt starkt präglat av en rövslickarkultur som jag inte riktigt tror att vi fattar vidden av.
I väst, Europa och USA, är rikedom nyckeln till makt och inflytande. I Ryssland är kryperi nyckeln. Pengar står över lag och rätt i väst: i Ryssland är det beskydd. Chodorkovskij, Jukos-chefen, var rik som en här av troll. Ändå kunde han inte köpa sig frihet. Chodorkovskij valde att inte krypa inför Putin och stod följaktligen utanför Putins beskydd när rättegångsmaskineriet drog igång. Putin behövde inte manipulera rättsprocessen: det fanns alldeles tillräckligt med människor i systemet som ville visa sig duktiga inför presidenten, och Chodorkovskij blev grundligt inburad i fängelse – han har väl gjort halva tiden nu, ungefär.
Nu har välförättarna ansträngt sig för att göra sig duktiga inför sina chefer, och cheferna inför guvernörerna och guvernörerna inför ministrarna och ministrarna inför Putin. Putin talar hemskt gärna om ”maktvertikalen” – ett effektivt system för att se till att beslut från Kreml blir utförda av lägre nivåer. Men det som skapats är en motsatt process: rövslickarvertikalen, nedifrån och uppåt. Putin har skapat en stämning i landet som domineras av en ovilja att ta ansvar, fatta egna beslut, ta initiativ.
Så vad ska man säga om valet? Putin har förvandlat parlamentet till en beslutsmaskin. Vill Putin göra flaggan rutig, så kommer parlamentet att besluta det, och då ska den fanimig bli den rutigaste flaggan i världen. Vill Putin införa månggifte eller legalisera hasch, så kommer parlamentet att kräva subventioner på hasch och bidrag till alla som vill ha många fruar.
Det är mer löjligt än läskigt, egentligen.

Jag har all förståelse för att Putin gjort ett starkt intryck på ryska folket. Jag var där under Jeltsinåren och under Gorbatjovs kaos och under den fullständigt genomruttna sovjetperiodens sista månader. Putin skapar ett intryck av framåtrörelse. Han verkar ha stoppat de upplösningstendenser som pågått sen mitten av 70-talet. Han kan tala utan manus, och behöver inte åtföljas av större delen av medicinvetenskapsakademin på sina resor.

Jag förstår längtan efter ro och ordning. Haken för Putin nu, är att det kommer att bli hemskt hemskt svårt för honom nu att skylla ifrån sig för de problem som kan komma. Inflationen är hög i Ryssland, livsmedelspriserna stiger. Förr eller senare kommer svårigheterna, och när all makt nu finns i hans händer så kommer folket att vända sig till honom och kräva hjälp som han inte kommer att kunna ge. Plötsligt kommer det att framstå tydligt likheterna mellan stabilitet och stagnation.