800 män köade för köttslamsor med potatismos, och fyra timmar senare köade samma 800 män för ”havets läckerheter”, med pasta al qaida. Mycket hav och lite läckerheter. Vissna salladsblad i stora bunkar och tragiskt utspädd äppeljuice. Stimmande slamrande akustik och plasttallrikar. Enklare hade varit att dela ut slevar och låta alla stå vid hoar. Evighetslånga kön gjorde lunchen till mycket kötid lite mattid. Glufsande glupande klafsade de 800 männen i sig sin lankiga fiskgryta och spiller på skjortan.
Ett budgetvalhall. Som bekant är Valhall den plats dit stupade hjältar kommer när de dött i strid. Det här är det valhall dit bullmajorerna kommer när de dör. Varje dag ägnar de dagarna åt möten och planering, och så om aftonen samlas de alla för att äta ”havets läckerheter” och dricka äppelljuice och skryta inför sina vänner om alla möten de varit på.
Alla är lejongap!
<table width=”145″><tr><td align=”center” bgcolor=”#FFFFFF” style=”border: 2px solid #006600;color:#ffffff;padding-top:5px;padding-bottom:5px;”> <p style=”font-size:15px;font-family:Georgia,Serif;color:#000000;font-weight: bold;”>
I am a<br />Snapdragon <a href=”http://www.thisgardenisillegal.com/flower-quiz.htm” style=”font-size:15px;font-family:Georgia,Serif;color:#0000FF;”>
<br /><img src=”http://thisgardenisillegal.com/quiz/snapdragon.jpg” width=”140″ height=”200″ border=”0″ /><br />What Flower <br />Are You?</a><br />
</td></tr></table>
Nymålad.
Ännu ett rum förvandlat från brädhög till boning. Det är så fruktansvärt lustfyllt att känna rummet förvandlas. Det är som att det sträcker på sig och blir stolt. Det kan verka som att det rör sig om en rent optisk förändring, men ommålning är så mycket mer. Det låter annorlunda i rummet. Akustiken förändras av färgen. Och det finns en taktil dimension i det hela också, eftersom själva väggen känns annorlunda med färg än utan.
Nu ska jag inte måla mer på ett tag. I morgon ska jag skövla och bränna, hade jag tänkt. Det är också roligt.
Självförakt.
Jag såg ett tv-program om två tanter som virvlar in i och skapar ordning i hem där ingen städat på fjorton år. I dag var det en dam som bodde med en hund, stor som en älg, och en katt som sket i blomkrukorna. ”Men jag bryr mig inte om sånt”, sa damen i huset. Viktigare att umgås med vännerna och så där.
Jag har skrivit om det förr, det underliga faktum att det i dag är så socialt acceptabelt att säga att man inte bryr sig så mycket om städning. Därmed bevisar man att man inte är analt fixerad vid att lägga blyertspennorna parallellt på skrivbordet, utan fokuserar på livets egentliga värden. De (vi) som ändå städar är pedantiska typer, förmodligen nazister på nåt sätt.
Men för min del är det bara en fråga om självrespekt. Vill jag sova i en säng full med lera från en skitig hund? Vill jag äta frukost i ett kök som dryper av stekos och smulor? Att inte bry sig om sin komfort är ett slags självförakt, och den som föraktar sig själv kommer aldrig att respektera sin nästa.
Jag skulle inte vilja påstå att jag njuter av städningen, men känslan av att ha städat får mig att känna ett djupt välbefinnande: dels är jag stolt över att jag gjort något tråkigt och jobbigt men nyttigt, och dels är det trevligt att det är rent och fint. Jag tycker inte om att mangla lakan heller, men jag tycker om känslan av nybäddat. Och det är mig ett mysterium att så många människor tycker så djupt illa om sig själva att de väljer bort konkreta och sinnliga njutningar som manglade lakan, ett doftande kök med en skinande diskbänk och lystern hos en dammtorkad lampa. Varför vill människorna sig själv så illa? Två sketna timmar tar det för mig att städa vår fyrarummare. I veckan!
Inget besame alls i flera dagar.
Måndag och tisdag var inte Besame-gubben på plats och jag blev rentav orolig. Men i dag var han där och jag kände mig lätt om hjärtat och glad och stärkt inför ännu en dag av hysterisk powerpointexponering. Det kändes som om han sjöng för mig.
Begripligt/obegripligt.
Man har hittat silver i Uppland. En silverskatt från tidig vikingatid, och slantarna kommer från arabien.
http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=75,00.html
Mynten är fullt läsbara för var och en med minsta kunskap i arabiska: det är trosbekännelsen: ”Det finns ingen gud utom Gud”. Skriften och språket är det samma som används i Damaskus än i dag, fastän de här mynten präglades för tusen år sen. En elvaårig skolflicka i Bagdad skulle inte ha minsta problem med att läsa vad de står på de här slantarna. Inte heller en förstaterminsstudent på arabiska A. Mynten har legat i marken i över tusen år; ändå är de lika läsbara som al-Jaziras webbplats. Språket har varit precis lika beständigt som silvret. En runsten från 800-talet (mynt skulle vikingarna inte idats prägla) skulle vara fullständigt obegriplig på åtminstone tre plan: jag skulle inte förstå skriften, jag skulle inte förstå språket och jag skulle inte kunna förstå den begreppsvärld som råder på en förkristen runsten. Fastän det rent teoretiskt skulle kunna ha varit min farfarsfarfarsfarfarsmorfarsfarfarsfarmorsmormor som grävt ner silvret.
Det är lätt att undra: hur kom pengarna hit. Det självklara är ju – som vi alltid lärt oss i skolan – att vikingarna var resenärer och handelsmän. En djärv och modig viking har naturligtvis åkt till stränderna runt Kaspiska havet och växlat till sig (eller snott) silvret. Men det finns ju inga vikingafynd där borta. Inga gamla nordiska hjalt och inga runstenar eller gravar. Däremot myllrar det av arabiska mynt här. Är det så himla självklart att VI var de som reste och handlade? Är det fullständigt otänkbart att Harun al-Rashid, kalifen i Bagdad vid den här tiden, kalifen i Tusen och en natt, världens mäktigaste härskare, skickade handelsmän och diplomater och missionärer till Norden? Vi har bara valt bort den historien.
Mucho bésame!
1940 skrev en femtonåriga Consuelo Velázquez en sång. En okysst (enligt vad hon själv har sagt) tonåring skriver en sång som hon kallar Bésame mucho – vilket lär betyda Kyss mig mycket. Min ryska skivetikett översätter titeln Kyss mig hårdare.
Vi kan väl säga – det blev en hit. Jag hoppas att Consuelo blev rik som ett troll. Låten har spelats in och framförts på båda sidor fronten under både andra världskriget och kalla kriget – den var vrålpopulär i Ryssland, till exempel. Beatles lirade den när de provspelade utan framgång för Decca. Wikipedias lista över vilka som framfört låten är rätt imponerande:
http://en.wikipedia.org/wiki/B%C3%A9same_Mucho
Ett namn är inte med på listan: killen som lirar dragspel i tunnelbanan vid Tekniska högskolan, uppgången mot Drottning Kristinas väg. Jag har nu under en vecka åkt dit varenda dag, på olika tider, och varje dag står han där och lirar Bésame mucho. Han gnolar med lite också. Inte så att han sjunger riktigt, men just gnolar. Där står alltså, dag efter dag, antagligen dygnet runt en herre och sjunger SAMMA JÄDRANS SÅNG HELA TIDEN. Det roliga är att han gör det med ett visst engagemang. Framförandet är inte jättebra, men engagerat. Han lägger i energi i framförandet.
ELLER så är jag skuggad av mystiska illgärningsmän. Bésame mucho är en hemlig signal för att berätta att just jag just nu passerar kontrollpunkten. Någon annanstans står en annan herre i gröna gabardinbyxor och ger en helt annan signal till en Östermalmsdam med en liten ful hund.
ELLER så är musikern dödligt förälskad i damen i pressbyrån eller spärren och försöker på det här viset få henne att förstå att hon borde lämna sin biljettstämpel, krypa in i hans famn och kyssa honom, länge länge och hårt hårt medan tiden stannar upp och vi, vanliga pendlare på en vanlig tunnelbanestation förvandlas till suddiga skuggor, kulisser till århundradets kyss.
Powerpoint.
Jag har under några dagar avnjutit en rad – en rätt lång rad – föredrag av herrar från olika myndigheter. Ett par slanka herrar, ett par trinda. En med synnerligen tjusig kostym och en slips som jag gärna skulle snott om jag varit lite skickligare som ficktjuv. Slipstjuv. Jag behöver inga fickor utöver de jag har. Ett par andra myndighetsherrar med mer, hur ska jag säga, KappAhls/Dressman-aktiga kostymer.
Två saker har slagit mig. Tre är de saker jag slagits av under dessa dagar. För det första – en förkärlek för organisationsplaner. Myndighetsherrar tycker att det är både viktigt och fascinerande att förklara VAR i organisationen de befinner sig. Och att det är just deras avdelning som är liksom själva essensen i de myndigheter där de innehar sin tjänst. Alla andra avdelningar och sektioner är i första hand stödfunktioner till deras sektioner och avdelningar. För det andra – en förkärlek för förkortningar. Kan något sägas med en förkortning, så ska det sägas med en förkortning, även om alla skulle förstå ordet personalplanavdelningen bättre än PPA. Men käcka förkortning skapar gemenskap. Okej, du jobbar på PPA. Cool.
För det tredje är det viktigt för myndighetspersoner att framställa deras egen myndighet som den myndighet som räknas. Alla andra är bara fjompiga byråkrater, fast i 1600-talets oxenstiernska ämbetsmannatraditioner. Men, vi…
För det fjärde – ty fyra saker har slagit mig under dessa dagar av en sällsynt myndighetsexponering – för det fjärde är dessa herrar rent groteskt förtjusta i powerpointpresentationer. De älskar powerpointpresentationer. De skulle vilja gifta sig med powerpointpresentationer om de inte redan vore gifta. 
Det intressanta med powerpointpresentationer är att de tillåter en föreläsare att framträda i halvdunkel, så att det ska vara lättare för åhörarna att sova eller skriva kärleksbrev eller planera powerpointpresentationer. Normalt består en powerpointpresentation av antingen exakt samma saker som föreläsare säger. Han säger: synergieffekter, och så framträder, som genom ett under, ordet synergieffekter på Stora skärmen.
Sedan, nästa bild, står hela texten i det lagförslag som ska diskuteras – 3000 ord – och vår föreläsare kan då antingen läsa upp hela texten, eller säga: ja, där ser ni texten i lagförslaget, och så viftar han med en laserpekare. Viktigare avsnitt är markerade i samma färg som bakgrunden, så att det inte ska kunna gå att läsa vad det står.
Eller så avbildas cirklar, ellipser och/eller andra geometriska figurer. Vår föreläsare säger att myndigheten samarbetar med den andra myndigheten, och vips, som genom ett under, framstår två cirklar med ett streck emellan: den ena cirkeln föreställer den ena myndigheten och den andra cirkeln föreställer den andra myndigheten. Sen säger han ”och rapporterar direkt till departementet” och så framträder – rent magiskt – en OVAL där det står ”departementet” och en pil från myndigheten och uppåt.
Då och då förekommer ”skämtteckningar”. Oftast från myndighetens egen tidning, eller så, illa kopierade, ur någon annan tidning. Då säger föreläsaren ”ja, så här kan man ju lite skämtsamt ställa upp det… Hö, hö…”
Ett specialfall är den vansinnigt komplicerade illustrationen. Föreläsare vill kanske beskriva hur krångligt ett visst problem är, och har därför suttit en halv natt och ritat cirklar och ellipser med pilar mellan. Normalt brukar en sån illustration bara användas för att säga: ”ja, som ni ser är det här komplicerat…”
En oväntad bonus med powerpointpresentationer är att föreläsaren får maximalt med möjligheter att vända sig bort från publiken (så att han slipper se att de sover, skriver kärleksbrev eller förbereder egna powerpointpresentationer).
Det listiga i det hela är ju att de skapar en illusion av att föreläsaren är förberedd. Han kan sitta en hel dag och slita hund med sin powerpointpresentation inför den viktiga konferensen nästa vecka och därmed slippa riktiga arbetsuppgifter.
När jag blir stor ska jag också jobba åt en myndighet och göra powerpointpresentationer.