Prat

Betlehem. Synd är vad det är om mig. Natten till måndagen vaknade jag av att blivit sjuk. Gick till jobbet ändå och satt och led. Ondska i alla böjbara delar av kroppen, usch. Hela dagen fick jag dessutom utstå en stormvind av huskursrekommendationer, de flesta med ”tjatja” som huvudingredient, och då i stora mångder. Tjatja är den georgiska motsvarigheten till grappa, fast georgisk. Så småningom raglade jag hem, och bäddade mig ett ensligt läger i min utkylda lägenhet, för samtidigt stängde de av strömmen, eftersom min värdinna varit lite sen med betalningen av elräkningen, eftersom jag varit lite sen med betalningen av själva hyran. Så där satt jag i mörkret och leeed.
I dag är strömmen på plats, Internet också (fast nu är TV-räkningen oregistrerad och kabeln avstängd. Räkningen är betald, men de onda männen på Global-TV har förlagt inbetalningsordern så jag inte kunnat se vare sig American Chopper eller Mythbusters på Discovery på hela dagen! Jätteskönt, ärligt talat! De onda männen på Discovery måste ha lagt programtablån uteslutande utifrån vad jag tycker är enastående ointressant! jamen vem fan bryr sig om en fet gubbe i Kalifornien som bygger motorcyklar? Vem i hela världen bryr sig om krabbfiske i Alaska????

Hur som helst, synd är det om mig, i hög grad, och det budskapet har jag försökt kommunicera till alla som orkat lyssna. Och visst har jag fått ett par doser välförtjänt medkänsla att värma mig på. En kompis sa ”ja, stackars dig, det finns inget ömkligare än sjuka karlar”.

Tbilisi.
Det
har visat sig att jag i själva verket inte alls bor i stadsdelen
Sololaki, som jag trott, utan i Betlemi, dvs Betlehem. För bara
några dagar satte man upp informationsskyltar ”Historic
Quarter Betlehem” och jag bor precis vid något som kallas
Betlehemsbacken, dvs den branta backen från Betlehemskyrkan.
Stora torget i stadsdelen heter Jerusalemtorget, och alldeles intill
ligger Tbilisis synagoga. Värsta heliga landet.

Och en dag som gjord för
lustvandringar i Betlehem. Informationstavlan visar en lämplig
rundvandring: upp för backen, till höger vid
eldsdyrkartemplet från 500-talet. Förbi övre
Betlehemskyrkan, och så ner vid nedre. Och där nere bor
jag. På en utsiktsplats vid övre Betlehemskyrkan står
en grupp män och liksom spontansjunger hymner trestämmigt,
och än en gång slås jag av att det här inte kan
vara verklighet: detta land måste vara ett påhitt av
nordbor: ett land av friska berg och bördiga kullar, med varma
källor och soldränkta stränder, och fullt av glada
människor med en urgammal kultur, med sånger och dikter.
Och så varmt i november att jag blir tvungen att hänga
rocken över axeln och sätta mig på ett av alla
utefiken och ta mig en kopp doftande, kryddigt, mustigt kaffe.

Det är svårt att riktigt tro på
att det har varit krig här i snart tjugo år.

Tbilisi. Jag var på lokal med min chef i går. Det visade sig att chefen är en gammal punkare och han hade aldrig föreställt sig ett liv som brittisk statstjänsteman, utan han var helt övertygad om att hans framtid låg som trummis i världskända rockband.
Efter ett par öl framkom det att han sett Beatles live. I tioårsåldern, när han och en kompis fick komma med kompisens pappa, som var ljudtekniker, och se på under en scen av inspelniningen av Help.
Hallå! Jag träffar dagligen en man som har sett Beatles live!

Tbilisi. Nu är det i slutet av november, och det märks faktiskt att det är höst. Bara för någon vecka sedan kunde man vandra omkring i solskenet i kavaj, men nu har landet grånat, gulnat, höstnat. Uteserveringarna har flyttat inomhus. Det är tjock dimma på morgnarna och man fryser definitivt om man inte har rock på sig.
Vi har haft ett par härliga höstdagar, med klart, svalt väder och sol. När jag åker till jobbet går solen upp över Mtkvari-floden och det glänser i de spetsiga kyrkornas kupoler.
Nu väntar en kort, blöt och kall vinter. En vinter som kan kännas som en bagatell för en nordbo, men som kan bli ett helvete för en flykting i tält på ett lerigt fält. Här och där i landet har regeringen gjort en enorm insats för att bygga enkla hus åt flyktingarna: i ändlösa snörräta rader står de där, betonglådor med plåttak. Ett litet hus för varje familj. Ingen gas finns det, inget vatten, inget avlopp. Ett utedass per två hus.
Jag har börjat ge småslantar till tiggare. Det är knappast en effektiv insats sett ur ett biståndsperspektiv, och inte hjälper det flyktingarna att klara vintern. Men ändå.

NEWS FLASH! NEWS FLASH!

Grammatikövergrepp avvärjt på Tbilisikrog

Tbilisi. Informationskrigföringen i Kaukasus tar nya former: en nyöppad restaurang i Tbilisistadsdelen Sololaki markerade sitt avståndstagande mot den ryska inmarschen i augusti genom att utföra språkligt våld mot rysk grammatik. Restaurangägarna valde att låta ett substantiv i maskulinum föregås av ett adjektiv i femininum. Därmed åstadkoms en grammatisk motsvarighet till massförstörelsevapen. Det kan inte heller uteslutas att greppet är tvivelaktigt ur gendersynpunkt.

Grammatikkriget har väckt starka känslor. Georgierna, vars språk saknar grammatiskt genus, markerade på det här sättet sitt djupa förakt för den ”feminina” ryskans allt duttande med tre olika genera; i synnerhet som det för den oinvigde inte är helt självklart att площадь är femininum.
Den här attacken på det ryska språket har inte gått omärkt förbi. Känsliga rysktalande personer har upplevt starka obehag av att ens befinna sig på torget där restaurangen är belägen och har gått långa omvägar för att slippa se denna språkliga horrör.
Det har nu visat sig att denna form av krigföring inte är acceptabel: Internationella grammatikförbrytartribunalen i Haag har riktat en skarp protest mot övergreppet. Att tvinga folkgrupper att gå omvägar på grund av dålig grammatik är inte förenligt med informationskrigskonventionen från 1923. Och bara tre veckor efter det högtidliga öppnandet av denna installation, så har de ansvariga för övergreppet gått med på att ta ner skylten. I en ny version är substantivet avlägsnat, och därmed den grammatiska horrören. Rysktalande Tbilisibor kan nu, utan fara för sitt språköra, lugnt röra sig i Sololaki.
Enligt diplomatkällor är detta en ”enastående framgång för europeisk diplomati”. Återstår nu att få ryssar att uttala Tqemali, den georgiska plommonsåsen utan vilken sjasjlyk bara blir en handfull halvbrända köttslamsor, med det korrekta strupljudet.

Tbilisi. Jag sitter på ett
lunchställe och väntar arg på en caesarssallad. För
en liten stund sen blev jag kallad fascist – på tyska, av en
liten rysk gumma, och till min egen förvåning blev jag
alldeles arg. Så pass att jag började käfta tillbaka.

Hon såg mig från långt
håll, när jag försökte kila över
Leselidze-gatan utan att halka i den regnvåta stenläggningen
och bli ihjälkörd av en villt tutande SUV. När jag var
kommit upp på trottoaren pekade hon på mig och använde
alla tyska ord hon kunde ”Raus Fascisten! Idi nach Hause!”
Hon blandade ryska och tyska svordomar och det var uppenbart att det
var personligt: det var mig hon talade till så att löständerna
glappade.

Först tänkte jag bara
passera, men så var det nåt som brast: jag är inte
här för att bli kallad fascist, och sinnet rann och jag
vände mig om och sa på ryska: ”Vad kallar du mig fascist
för?”

Att jag talade ryska innebar mest bara
att hon kände sig tryggare: hennes tyska ordförråd
var bra mycket mer begränsat än hennes kunskaper om ryska
svordomar. Vår ordväxling blev mer och mer upprörd,
men innan jag hann kasta mig över tantdjäveln för att
strypa henne med klockkedjan grep georgiska fredsbevarande trupper i
form av ett ugn par in och sa något kantigt och vasst på
georgiska; tog tag i min rockärm och ledde mig bort från
slagfältet.

”Ta det lugnt”, sa de på
ryska, ”Hon är galen, inget att göra något åt.”

Jag fortsatte gräla lite av bara
farten: ”Varför kallar hon mig fascist? Hon har inte rätt
att kalla mig fascist!”

Nu har caesarsalladen kommit på
bordet. Wifin är uppkopplad. På baren bredvid fortsätter
det totalitära temat: KGB – still watching you, står det
på stolarna.

Tbilisi. I går afton gick jag och kollegerna på operan. Tbilisi har en väldigt fin opera, mitt på huvudgatan. Byggnaden är enormt vacker, lite förfulad av stora reklamaffischer. Men biljetterna är billiga: bästa platserna i salongen kostar 25 lari, vilket är ungefär 120 kronor. Och repertoaren är en blandning av gammalt och nytt, ryskt och utländskt. I går gav de Donizettis Don Pasquale.

Bel Canto, ledig kväll, och praktiskt taget gratis. Vi bestämde oss för att testa finkulturen i stan. Jag köpte biljetter – man kan bara köpa dem i biljettlyckan på operans bakgård, och det var inga som helst svårigheter att få platser.

Operabyggnaden är som sagt väldigt vacker, och inuti är den ännu stiligare. Utförd i ett slags morisk stil. Men det märks att operan har svårt med finansieringen. En del av lokalerna är uthyrda åt företag som showrooms. Det säljs ingen kaviar och champagne i pausen, utan bara chips och pepsi.

Men det var ju ändå opera. Opera! Donizetti. Och att komma in i operahuset ger en omedelbar känsla av fest och högtid. En av kollegerna, en italienare från Milano, berättade om när han besökte La Scala som pojke för första gången. Hans mamma höll för hans ögon medan de gick in, och när de var inne i salongen tog hon bort händerna från ögonen… Sedan dess var han operafantast.

Det här var kanske inte La Scala, men det är ändå en imponerande salong. Kanske dubbelt så stor som den pyttelilla Stockholmsoperan. Ljus inredning, krämfärgad. Starkt patinerad, vilket är en fancy sätt att säga sliten fast på ett snyggt sätt.

Många barn i publiken. Några utlänningar. Påfallande många rysktalande. Vissa var väldigt uppklädda, andra kom i jeans och tröja. Några damer hade på sig kläder som måste krävt timmar att applicera, pälsboa och pillerburkshattar. Några åt salta pinnar och drack pepsi. I salongen.

När föreställningen började, visade det sig att praktiskt taget alla hade med sig mobiltelefoner. Ja, och det hade ju jag också, men jag talade åtminstone inte i telefon under ouvertyren. Det visade sig att det var en ganska sorlig publik. Många pratade med varandra praktiskt taget oavbrutet: kommenterade artisterna. Andra pratade i telefon – en dam bakom oss fick tre telefonsamtal (med Für Elise som ringsignal) och förde dämpade konversationer. Vi hyssjade faktiskt till slut. Och alla utom vi dumma utlänningar tog foton och filmade video med mobiltelefonerna. Hela tiden såg man små ljusblå kvadrater spridda över parketten.

Å ena sidan lite irriterande, men å andra sidan kändes det lite mysigt med den avspända inställningen till operan. Det var ett familjenöje, som en fotbollsmatch eller nåt. Folk går på opera för att de gillar opera, inte för att de dyrkar operan. Det fanns ingen högtidlighet över det hela, utan en glad atmosfär av att göra något kul tillsammans.

Och själva föreställningen var utmärkt. Tajt och disciplinerad orkester – en fulltalig teaterorkester. Fina prestationer av sångarna: framförallt basen som sjöng Don Pasquales roll. Det blir nog fler operabesök är jag rädd.

Tbilisi. Fin kostym för hysteriskt mycket pengar, och bara för att jag har ätit ostpajar praktiskt taget dagligen i en månad så rämnar den i sömmarna. Vad säger det om kvaliteten? På kostymen? På ostpajarna?
Jag plockade alltså upp ett papper på kontoret, och hörde ett tröttsamt slags utvärtes buller uti ändanom. En diskret kontroll gav svaret: sömmen hade rämnat. Lyckligtvis på en del av just den här observatörsmissionen som sällan exponeras publikt, men ändå. Jag gick omkring och kände mig utsatt. Vi kan säga att jag föredrog att sitta uppå ändanom resten av dagen så mycket som möjligt.
Och inte hade jag nål och tråd. Jag fick ge mig ut och leta efter en sybehörsbutik, dock iklädd andra, beigea byxor. Det visade sig vara ganska enkelt. Praktiskt taget alla butiker i Tbilisi säljer praktiskt taget allt möjligt. Det är ganska rimligt att hitta motorolja i grönsaksaffärer eller ryggsäckar för barn i frisörsalonger. Går det att sälja ska det säljas. Så jag kunde snabbt hitta ett nålbrev och två snörstumpar (en svart och en beige, utifallatt även de beiga byxorna skulle visa sig vara av samma svindlande låga kvalitet).
Sen gick jag hem och satte mig i skräddarställning på köksbordet för att sy ihop sömmen igen. Och jag får väl säga att arbetet blev både tillfredsställande utfört och snyggt, och inte sydde jag fast byxorna i knät heller, vilket jag faktiskt var lite orolig för ett tag.
Men nu sitter jag här med byxan lagad uti ändanom, och helt utan igelkottaskinn, dessutom, som en oväntad och behaglig bonus.