Höst.

Tbilisi. Nu är det i slutet av november, och det märks faktiskt att det är höst. Bara för någon vecka sedan kunde man vandra omkring i solskenet i kavaj, men nu har landet grånat, gulnat, höstnat. Uteserveringarna har flyttat inomhus. Det är tjock dimma på morgnarna och man fryser definitivt om man inte har rock på sig.
Vi har haft ett par härliga höstdagar, med klart, svalt väder och sol. När jag åker till jobbet går solen upp över Mtkvari-floden och det glänser i de spetsiga kyrkornas kupoler.
Nu väntar en kort, blöt och kall vinter. En vinter som kan kännas som en bagatell för en nordbo, men som kan bli ett helvete för en flykting i tält på ett lerigt fält. Här och där i landet har regeringen gjort en enorm insats för att bygga enkla hus åt flyktingarna: i ändlösa snörräta rader står de där, betonglådor med plåttak. Ett litet hus för varje familj. Ingen gas finns det, inget vatten, inget avlopp. Ett utedass per två hus.
Jag har börjat ge småslantar till tiggare. Det är knappast en effektiv insats sett ur ett biståndsperspektiv, och inte hjälper det flyktingarna att klara vintern. Men ändå.