Prat

Moskva. Jag och portvakten har bondat stenhårt sen jag erbjöd mig att köpa med mig något från affärn till honom en kväll när jag skulle till affärn. Så nu vill ha småprata varje gång: ”Har ni rapporterat något om gränsvärdena? Det måste finnas gränsvärden!”, ”Menar ni allvar? Ni kan inte spela schack? Jag kan lära er!” Och liknande samtal. Det är lite skoj på något vis – han kommer till och med i håg vad jag heter, även om han uttalar mitt namn ”Pierre”, men okej.

Men i dag, när jag återvände från min Megautflykt, frågade han ”När badade ni sist?”

Det tyckte jag var lite underligt, ärligt talat, så jag brydde mig inte om att fördjupa mig i samtalet, och åkte upp och tog en dusch.

Moskva. I dag bestämde jag och alla andra i Moskvatrakten oss för att besöka Mega – ett löjligt stort köpcentrum; en kedja av köpcentrum, strängt taget, som sitter ihop med Ikea. Här i Moskva finns tre Megor. Ett Mega-köpcentrum är, under normala förhållanden, en jättestor galleria med affärer och restauranger. Under rådande ragnarök är Mega en jättestor galleria med affärer, restauranger och luftkonditionering.

Myndigheterna avråder från att vara utomhus om man kan undvika det, och ett inomhusköpcentrum är den listiga lösningen att slippa sitta inomhus en hel augustilördag, men ändå inte utsätta sig för rökgaser.

Så, som sagt, jag och fjorton miljoner andra hade dragit samma slutsats: ”Vi drar till Mega!”

Det var skitsvårt att hitta parkeringsplats. I betydelsen att det var svårt att hitta själva parkeringsplatsen. Det Mega jag besökte ligger vid den stora motorvägsringen runt Moskva, och försök hitta en avfart när man kör hundratio med femtio meters sikt på en motorväg.

Från parkeringen (sektion d3) behövde jag treva mig fram emot själva ingången, och väl därinne var det rent märkvärdigt vad mycket folk fjorton miljoner Moskvabor är. Hur mycket shopping som utfördes är svårt att säga. De flesta verkade sitta i food-courten och titta på när andra gäster åker skridskor.

Dock köpte jag inget. Jag åt en glass och drack en kaffe doppio och satt och mös i luftkonditioneringssvalkan och brydde mig inte ens om att folk satt och rökte på icke-rökar-avdelningen.

Moskva–Pavlovskij Posad. Vi lämnar Moskva vid niotiden, gårdagens klara väder har bytts ut mot brandrök, vit himmel och en sol som inte lyser, men bränner. Det är över trettio, fast det bara är morgon. Vi krånglar oss ut ur stan, och åker sydöst på M7 mot Nizjnij Novgorod, och röken tätnar för varje mil. Trafikljusen längs vägen är svåra att se, och jag får göra ett par ganska brutala inbromsningar, när det plötsligt visar sig att det råder rödljus på motorvägen.

Vid avtagsvägen mot Pavlovskij Posad är miljön närmast skrämmande. Intill staden finns en liten sjö, och ett par människor sitter på stranden och… ja, låter varmröka sig. Det känns ganska Doré alltihop – en rökomvärjd karg strand, där halvnakna människor ligger nedstoppade i surt vatten. Som en illustration ur Dantes Inferno:

Fast fyrtio plus i vattnet och ingen is.

Inne i staden är sikten under hundra meter – tidvis ligger en glödhet novemberdimma med en sikt på kanske femtio meter. Alla synintryck säger – fukt och kyla, luktsinnet säger Lasang Souchong och svetten som rinner längs ryggen säger att det är varmt. Ögonen svider och de ständiga skogsbrandshalsblossen bränner i lungorna, och hur ska man kunna låta bli att dra sig till minnes inledningen av Inferno, när man nu en gång väl givit sig in på Dantespåret:

Jag stod i mitten av min levnads bana

då i en nermörk skog jag mig befann,

där ej mer väg och stig jag kunde ana

Fast vi hade GPS, så vi hittade både fram och tillbaka.

Pavlovskij Posad. ”Varför har ni kommit just hit?” Vi har kommit till en sanatorium för lungsjuka barn för att träffa några av dem som har det värst i bränderna just nu. Sjuka barn som inte har möjlighet att flytta bort från skogsbränderna. Staden Pavlovskj Posad, sex mil från Moskva, är ett epicentrum för bränderna. Sikten är kanske hundra meter; hettan är outhärdlig, men barnen har inget val – de måste uthärda.

Men för sanatoriechefen är det stora problemet inte bränderna, utan att utländsk TV valt just hennes sanatorium för att berätta om sjuka barn och bränder och elände. Nej, endast genom en skriftlig ansökan och ett skriftligt godkännande från Hälsovårdsministeriet kan vi få tillstånd att filma.

Vi gör ett nytt försök: bläddrar i telefonboken och finner ett barnhem för socialt utsatta barn. Visst, säger fröknarna, kom och filma. Men säkerhetschefen står i grinden och sliter i kedjan och skäller mot oss: ”Aldrig i livet att jag ger tillstånd till att filma på vårt barnhem! Ni kommer bara att sprida en massa skit om Ryssland! Varför har ni kommit just hit?”

Här visar det sig dock finnas högre befattningshavare, som håller säkerhetschefen i hårda tyglar. Vi får tillstånd att filma – utomhus – dit barnen normalt inte får gå på grund av brandröken. För ungarna blir det en högtidsstund – de får leka i gungorna och de får titta i kameran. Hela barnhemsledningen står och bevittnar de ystra barnen under en blekröd sol på en mjölkröd himmel och hoppas att inga barn ska säga något olämpligt. De andas lättade ut när det visar sig att barnen mest säger att röken luktar blä, och så köper vi glass på affären mittemot, för N fyller tolv just i dag, och hans pappa har kommit, full, med en burk röd kaviar till pojken.

Moskva. När solen gick ner slutade det blåsa, och nästan genast lade sig dimman igen. Än en gång är det kvavt och luktar brand, och nu har ett torrt åskväder dragit in för att komplettera bilden av Pompeii. Rök, dimma, blixtar, åska utan regn. Hetta.

Moskva. I morse vaknade jag av att det ösregnade, och genast tänkte jag på att patriark Kirill hade bett om regn. Alltså inte bett om regn så där i största allmänhet, utan utfört en kristen rysk-ortodox motsvarighet till regndans. Men sen, när halvslummern bytts ut mot min vanliga skarpa iakttagelseförmåga insåg jag att det var luftkonditioneringen som brusade: inget regn alls. Patriarken är inte bönhörd det allra minsta.

Men röken har blåst bort. I stället för den närmast apokalyptiska mjölkhimlen, har vi nu den vanliga Moskvasmogen, och en himmel med moln och sol. Och bara ynka 37 plus i dag.

Gårdagens dimmiga utsikt med en röd dvärg på himlapällen har ersatts med en mer normalgiftbrandgul Moskvasolnedgång. Känns skönt på något vis ändå.

Moskva. Ungefär samtidigt som vi passerar Volga börjar det lukta rök i tåget. Det är en timme kvar till själva Moskva, men det är ändå uppenbart att något märkvärdigt pågår. När vi stiger av tåget strax före midnatt är det redan mörkt, men hett – över 35 grader – och en intensiv brandlukt som stänger ute alla andra dofter.

Ett litet snack med portvakten: ”1972, när det var lika illa, gjordes det ju i alla fall något! Hela Centralkommitténs alla resurser sattes in för att bekämpa bränderna. Men nu…”

På natten vaknar jag vid tretiden och tittar ut. Ingenting syns. Det är som om jag blundar med vita ögonlock. En massiv smog har dolt hela stan, och jag går och lägger mig.

På morgonen kan jag se ända ner till marken, från nionde våningen. Hela synintrycket säger tio plus och råkallt, men det råder inget tvivel om hettan. Och termometern säger plus fyrtio plus.

Ögonen svider och man känner sig lortig. Min lägenhet har luftkonditionering, och det känns ganska lätt att lyda myndigheternas råd om att stanna inomhus. Men jag går ut, av ren nyfikenhet.

Moskvaluften som redan utan skogsbränder är en fascinerande gascocktail av avgaser och industriutsläpp är så tjock att den känns mot huden. Det blåser ganska friskt: en het, fet vind som känns som om man plötsligt ställt sig under en fön. Doftintrycket är att världens alla gudar samlats till grillparty, och all rök blåser in på granntomten, dvs på oss.

Uteserveringarna är tomma. Normalt brukar servitriserna fråga om man vill ha vatten med eller utan gas – nu frågar de om man vill äta med eller utan gasmask. Nej, det gör de inte. Men det är ungefär så det känns.

Jag bestämmer mig för att försöka fotografera stan, men det är svårt att fotografera smog. En blekhet röd sol bränner ibland igenom smoggen, men normalt är det bara grå grå grå. Mina ögon tåras, och jag åker hem och dricker te.

Moskvafloden

För något år sedan gjorde SVT en rolig reklamfilm, där man kunde klistra in sin egen bild i en film, där man blev hjälte: genom att just jag betalar TV-avgiften, så är jag en hjälte. Den här reklamfilmen blev ju en ganska stor hit – marknadsförarna skulle säga ”Viral Marketing” – alltså virusburen marknadsföring. Folk skickar reklamen hit och dit och så sprids den som ett virus.

Och just för en liten stund sen fick jag en sån här film: fast utan SVT-reklam! Nu var det en uppmaning till att bli en hjälte inför det skickelsedigra år 2012: http://ihero2012.com

Lustigt nog är varenda ord korrekt översatt från det svenska originalet.

Ja, kanske kan vi slippa 21 december 2012 om vi bara betalar TV-avgiften.