Prat

Jag svoschar fram genom Ryssland på snabbtåget Sapsan – pilgrimsfalken. Och undan går det. På vissa sträckor är hastigheten omkring 250 km/timmen. Och då åker jag med mjölktågsavgången som stannar i både Vysjnij Volotjok, Bologoe och Tver. Några avgångar stannar ingenstans på sträckan. Och alla andra tåg måste vänta in Sapsan. Och en armé av extremlågavlönade växelsopare ser till att inga växlar snöar in. Förstaklassbiljetterna kostar i storleksordningen 3000 kronor, enkel resa. Då får man åka i första vagnen och slipper gå så långt när vi andra måste vandra tio vagnar längs perrongen innan vi kommer till station. Det kan det vara värt, tänker jag, men nöjer mig blygsamt med att resa i andra klass.

Om ett par dagar ska jag resa vidare, till Ukraina. Jag frågade en av dem som jag ska träffa hur jag bekvämast reser dit – tågresan tar nästan ett dygn, flyget: under tre timmar. ”Ta tåget, så slipper du oroa dig för förseningar på grund av vädret”, blev svaret. Det är uppenbart att de rysk-ukrainska järnvägsarbetarna har en del att lära av Sverige när det gäller utveckling av extrem väderkänslighet. Här är det tågen som går när vädret konstrar.

Men lite gnäll kan jag kosta på mig: wifin på Sapsan är värdelös! Annars hade jag laddat upp en bild på detta superduperräsertåg.

En faktor som inte har kommit fram i rapporteringen kring protesterna i Ukraina är att landet praktiskt taget fullständigt saknar fackföreningsrörelse. I de flesta andra länder skulle något hänt efter tre månaders ganska hårdhänt kraftmätning, som i Ukraina. Men i Ukraina är dödläget totalt. Demonstranterna kan göra utfall, polisen kan göra räder, men i sak händer inget. Regimen har all makt; oppositionen har ingen. Det enda som gör att regimen inte sopar undan hela proteströrelsen, är att det skulle få ett för högt politiskt pris. Det går inte att göra en Himmelska-Fridens-Torg-operation och helt enkelt skicka in stridsvagnarna.

I Grekland, Spanien, Italien och andra europeiska länder skulle en sådan här kraftmätning ganska snabbt leda till strejker och massprotester. Så icke i Ukraina, Baltikum eller Ryssland. I konservativa ekonomiska tidningar hyllas balterna emellanåt för sin återhållsamhet under finanskrisen: stoiskt har de härdat ut, till skillnad från de veka sydeuropéerna som utlyser generalstrejk så fort gratiskaffet dras in för konduktörer på länsbussarna.

The Economist borde skicka tackkort till Leninmausoleumet i Moskva, för det är hans förtjänst att storfinansen kan och får härja fritt i ex-sovjet. Lenin var kraftigt skeptisk mot fackligt arbete – skulle arbetarna få det bättre, blev de mindre benägna att göra revolution. Lenins mål var inte mätta och trygga arbetare; målet var världsrevolutionen. Kommunismen var genuint fackfientlig, och när Lenin fick makten såg han till att bekämpa alla tendenser till ”trejd-junionizm”, som han kallade det.

Det finns ett intressant mönster här – alla omedelbara konkreta behov underordnades den långsiktiga visionen om världsrevolutionen. Kvinnokampen fick inte hindra klasskampen; arbetarnas rättigheter och villkor fick inte försvaga statens intressen. Och så vidare.

Det HAR gjorts försök att skapa fackföreningar efter Sovjets fall, men under nittiotalets ekonomiska kaos var det ju arbetsgivarnas marknad. Passade inte galoscherna – varsågod, där är utgången.

Så Janukovitj kan lugnt njuta av sin sjukledighet. Proteströrelsen har inte en chans. Det finns inga strejkkassor. Det finns ingen anställningstrygghet. Det finns inga som helst möjligheter för demonstrationerna att mobilisera ett fackligt motstånd. Det har Lenin sett till.

Om ett par månader är det trettio år sedan jag började resa i Ryssland. I månadsskiftet mars-april 1984 reste jag tillsammans med ett gäng andra på en utbildningsresa för att bli reseledare för Fritidsbuss Temaresor. De hade ett jättestort Rysslandsprogram – jag tror att de var en av Europas ledande operatörer på den sovjetiska turistmarknaden.

Och det var ju rätt snabbt som jag märkte att det fanns en speciell hårdhet i Sovjet. 1984 var det inte mycket som talade för att Sovjetunionen bara några år senare skulle vara upplöst, men jag minns att jag tänkte att när Sovjet förändras, så är det ju inte de bildade, kloka, roliga, eftertänksamma som kommer att ta över. Nej, det var fullt klart att det var de brutala, sluga och hungriga som skulle ta makten.

Sovjet 1984 var ett hårt land. På alla nivåer mötte man elakhet. Varje gång någon hade chansen att utöva makt, så utövades den makten för att göra en liten. Människorna kanaliserade statens våld, genom att utöva eget våld.

Det här är inget som är ”typiskt för ryssar” eller så. Det är typiskt för en kultur där storhet förklaras i termer av styrka. Och det spåret finns i det ryska statsskicket. Ryska ledare vill gärna se sig som faderliga, fasta och beslutsamma och de är angelägna om att deras barn – folket – ska vara lydigt.

Den här föreställningen om att storhet ligger i styrka är något som Putin ofta talar om. Ryssland måste, för att vara stort, vara starkt. Han upprepar mycket ofta hur Ryssland ständigt hotas av sönderfall. Han MÅSTE helt enkelt piska folket till lydnad.

Ibland hör jag samma argument när man talar om barnuppfostran. Barn måste LYDA, de måste lära sig respektera auktoritet – dvs STYRKA. Jag hör samma argument när man talar om familjefrågor. En familj utan auktoritärt överhuvud kommer nödvändigtvis att falla samman. Till och med i Moskvatrafiken funkar den starkares rätt: stor bil har företräde framför liten bil.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer övertygande argument om svagheten i Putins Ryssland. Den ständiga ängsligheten; den ständiga föreställningen om att uppfattas som klen. Och det går knappast en dag utan att Putin bevisar för världen Rysslands svaghet och hans egen kraftlöshet som makthavare. Och det tragiska är ju att det enda sätt Putin kan visa styrka är genom våld. Han har utsatt Georgien för våld – i praktiken uteslutande för att visa att han kan.

Lyckligtvis har jag rest i Ryssland i trettio år. Jag vet att den här styrkekulten är en stark tradition i ett väldigt smalt och förvirrat segment i landet. Jag möter nästan uteslutande värme, klokhet och humor bland människorna i Ryssland. Men det är inte de som törstar efter makten och inte de som styr.

I Sverige är Dmitrij Rogozin inte så värst känd. Han är vice premiärminister, före detta rysk Natoambassadör, ordförande i den statliga Militär-industriella kommissionen. Han var partiledare för ett extremnationalistiskt parti, Rodina, Fosterlandet, men har nu blivit absorberad in i de innersta beslutsfattande kretsarna i Ryssland. Och så twittrar han, bloggar, härjar runt. Han är Ryssland Bad Cop i diplomatin. Honom skickar man till närmsta krishärd; han säger något alldeles vansinnigt, och sedan kommer, till exempel Putin, och säger något snällt och alla andas ut och går med på Putins förslag.
Rogozin är fosterländsk på ett ovanligt fosterländskt sätt. Är något stort, så är det ryskt. Nyligen twittrade han en länk till en fosterländsk bloggerska som satt samman en lista på 128 ryssar ”som bidragit till världens vetenskap”.

Det rör sig i första hand om uppfinningar:

1. P Jablotjkov och A Lodygin – glödlampa
2. A Popov – radion
3. V Zvorykin – elektronmikroskopet – TV:n och TV-sändningen
4. A Mozjajskij – flygplanet
5. I Sikorskij – helikoptern

Jag gitter inte skriva av alla 128 uppfinningarna som ryssar gjort – jag tror personligen att det är mycket mycket fler. Av någon anledning har de inte tagit med hockeyrören, alltså skridskor med fastmonterade skenor. Ryssland tokspöade Sverige i vår första bandylandskamp redan före första världskriget.
Nå. Helt orimlig är inte listan. Ett tjugotal personer uppfann glödlampan ungefär samtidigt. Det pågick experiment med att generera ljus genom glödtråd med elektricitet, så Edison var inte alls ett ensamt geni. Däremot lyckades han marknadsföra en säljbar produkt bättre än alla andra. Vi i Sverige är väl lite i samma bransch – vi tillmäter kanske våra uppfinnare och upptäckare lite större betydelse än de kanske har – CW Scheele var kanske inte alls den som upptäckte syret. Men det tycker vi.

Det som är intressant med Rogozins patriotiska lista, är att skrämmande många på listan tvingades i landsflykt, sattes i läger, torterades, mördades av de ryska härskarna. Lodygin flydde 1923. Zvorykin och Sikorskij – 1918. Ryssland har hjältar och genier, men som regel har deras fosterland gjort allt för bekämpa dem.

När jag blir stor ska jag ta reda på när Sverige var neutralt.
Det går omkring en massa människor och tror att Sverige har varit neutralt, men den officiella linjen var ju ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Det här är naturligtvis en oerhört listig formulering, och det är ju en gång så att svensk utrikespolitik har präglats av just den här sortens listighet.
Sveriges neutralitetspolitik, formulerad som en alliansfrihet, har mycket gamla rötter. Det var redan Karl XI som ledsnade på att Sverige hela tiden blir indraget i konstiga krig på grund av allianser med framförallt Frankrike. Sverige var liksom Frankrikes hit-man.
Allra tydligast blev alliansfriheten när ätten Bernadotte kom till makten. I stället för att, som alla hade hoppats, alliera sig med Napoleon, valde Karl XIV Johan att undvika att dras in i allianser. Ätten Bernadottes viktigaste utrikespolitiska linje blev att inte mucka med Ryssland. Det höll oss utanför Krimkriget – Frankrike och England ville gärna att vi skulle gå med och anfalla Åland. Nu fick engelsmännen bomba Bomarsund på egen hand. Bernadottelinjen höll oss utanför första världskriget också. Och andra.
Men det fiffiga med formuleringen ”alliansfri” har ju varit att vi kunna samarbeta med andra, utan att vara allierade. Vi var inte neutrala under Finska vinterkriget. Vi var ”Icke krigsförande” och skickade stora mängder vapen och ammunition och förnödenheter till Finland.
Och under Kalla kriget var vi inte heller ”neutrala”. Vi hade ett långtgående militärt samarbete med USA och Storbritannien – vi utbildade, utrustade och skeppade iväg baltiska soldater som skulle strida med motståndsrörelserna där. Inte ett dugg neutralt, men vi var inte allierade.

Och jag fattar fortfarande inte vad Sverige skulle vinna på att alliera sig med det ena eller andra försvarsblocket. Nato. Sverige samarbetar på en hel mängd områden med Nato – svenska officerare deltar i utbildningar, kurser, övningar. Svensk trupp strider under Natokommando. Men vi är inte allierade. Alliansfria.

Det talas om att Sverige inte klarar av ett angrepp på egen hand. Det har vi aldrig gjort. Under värnpliktsarméns tid var hela utgångspunkten för planeringen att Sverige skulle bli angripet i samband med ett större krig – stormakten, Sovjet, skulle inte kunna lägga alla sina resurser på just oss. FÖRUTSÄTTNINGEN för att invasionsförsvaret skulle funka, var att stormakterna redan var i krig mot varandra. Plocka fram vilken gammal SoldF som helst från Kalla krigets dagar.

Så, när var Sverige neutralt? Vi är inte neutrala nu. Vi var inte neutrala 1981. Vi var inte neutrala 1941. Vi var inte neutrala 1939. Alliansfrihet och neutralitet är olika saker.

En krönikör i ETC drämmer till med de tyngsta argumenten i polemiken mot Belinda Olsson och hennes syn på feminismens evolution. Hon har blivit en gubbe. ETC:s krönikör uttrycker inte bara att hon har fel i sina åsikter, utan att hon inte längre är en kvinna. Krönikören – en man – berövar henne rätten till sitt kön. På grund av hennes åsikter.

Jag har varit med om liknande själv. Vet inte hur ofta jag har fått höra att jag ”är en kärring” på grund av saker jag sagt och gjort och tyckt. Eller låtit bli att säga, tycka och göra.

Vi vill alla höra till. Jag har ganska ofta skrivit om längtan efter acceptans i en grupp: i de coolaste vänstergrupperna, de tuffaste motorcykelgängen, de hårdaste oppositionsgrupperna. Vi måste ofta utföra initiationsriter för att bli accepterade, och vi riskerar hela tiden att bli utpuffade från den grupp vi vill tillhöra.

Det finns alltid någon annan som avgör om jag får vara delaktig. Det spelar ingen roll hur många generationer min släkt varit arbetare – tycker jag fel blir jag en borgarbracka. För människorna på avpixlat är jag en rasförrädare så fort jag tycker fel. Och, som sagt, har man glasögon och är dålig på brännboll – då blir jag tjej, kärring, fruntimmer. Jag berövas rätten till mitt kön.

Jag har FORTFARANDE inte sett Belinda Olssons reportageserie, men jag tycker det är bekymmersamt när de som polemiserar mot henne förvägrar henne rätten att vara kvinna och rätten att få tycka vad hon vill. Ännu bekymmersammare är det väl när en man gör det? Hon är inte tillräckligt mycket kvinna, tycker ETC:s krönikör, och reducerar henne till man. Till gubbe.

Olsson gör i och för sig samma sak själv – hon fäster åsikter till invånare i en viss stadsdel i Stockolm. ”Söder” blir en anklagelse. Surdeg blir ett verktyg för att förlöjliga motståndarna. Måste man välja mellan surdeg och solidaritet?

I dag har jag inget att säga, så då är det väl bäst att hålla käft.

Darja Zjukova är en brittisk-rysk designer, konstnär, redaktör och i största allmänhet – kändis i Ryssland. Hon brukar beskrivas som ”väninna” till oligarken Roman Abramovitj (han som äger fotbollslaget Chelsea), och har två barn med honom. Hon växte upp i Santa Barbara i USA och flyttade 16 år gammal till Storbritannien.
I dagens Ryssland är hon en ledande gestalt inom modern konst och design, och hon är drivande i ett konstcentrum i Moskva – Garage. Hon är också chefredaktör för en, med rysk terminologi, glansig tidskrift, med samma namn.
Och 20 januari presenterades Darja Zjukova i den ryska tidningen Büro 24/7. Stort porträtt, visioner, idéer, drömmar – och ett fotografi som tände en gräsbrand på twitter:

Vit kvinna, svart fåtölj – jag såg det inte omedelbart ens, så perifer, på något vis, passiviserad, är den halvnakna svarta kvinna Zjukova sitter på. Zjukova sitter avspänt och möter vår blick, fångar den. Finns inget av triumf eller ironi i bilden. En vacker kvinna som sitter på en… möbel.
Det blir en kollision mellan en hel rad strukturer: klass, kön, ras. Darja Zjukova hör utan någon som helst tvekan till både en förtryck och en förtryckande struktur – som överklass och europé är hon del av förtrycket, som kvinna och – ja, kanske – invandrare – är hon förtryckt. Kanske representerar det här fotot den värsta formen av förtryck som existerar – det förtryck som bygger på att vi inte fattar att vi är en del av förtrycket. Aningslösheten. Föreställningen om att ”det var ju bara en kul grej”.
Möbeln är ett verk av en norsk konstnär, Bjarne Mellgaard, och tanken med det hela var naturligtvis att väcka insikter i rasistiska och sexistiska strukturer. Möbeln ska knappast uppfattas som en möbel, utan som ett konstverk, en manifestation. Just för att öppna våra ögon för de här strukturerna.
Men i den ryska kontexten blev Mellgaards konstverk en hipp möbel, passande för en tjusig, ung konstnär, som nu desperat försöker försvara sig från anklagelser om rasism.
En extra dimension till aningslösheten ligger i att artikeln och bilden publicerades på Martin Luther King-dagen – 20 januari.