Jag svoschar fram genom Ryssland på snabbtåget Sapsan – pilgrimsfalken. Och undan går det. På vissa sträckor är hastigheten omkring 250 km/timmen. Och då åker jag med mjölktågsavgången som stannar i både Vysjnij Volotjok, Bologoe och Tver. Några avgångar stannar ingenstans på sträckan. Och alla andra tåg måste vänta in Sapsan. Och en armé av extremlågavlönade växelsopare ser till att inga växlar snöar in. Förstaklassbiljetterna kostar i storleksordningen 3000 kronor, enkel resa. Då får man åka i första vagnen och slipper gå så långt när vi andra måste vandra tio vagnar längs perrongen innan vi kommer till station. Det kan det vara värt, tänker jag, men nöjer mig blygsamt med att resa i andra klass.
Om ett par dagar ska jag resa vidare, till Ukraina. Jag frågade en av dem som jag ska träffa hur jag bekvämast reser dit – tågresan tar nästan ett dygn, flyget: under tre timmar. ”Ta tåget, så slipper du oroa dig för förseningar på grund av vädret”, blev svaret. Det är uppenbart att de rysk-ukrainska järnvägsarbetarna har en del att lära av Sverige när det gäller utveckling av extrem väderkänslighet. Här är det tågen som går när vädret konstrar.
Men lite gnäll kan jag kosta på mig: wifin på Sapsan är värdelös! Annars hade jag laddat upp en bild på detta superduperräsertåg.