Kategori: Träningsbloggen

Jag ser kopparormar hela tiden! Är de enormt vanliga i Roslagsskogarna? I morse var det enastående kvavt och varmt när jag sprang, och inte mycket att berätta, bortsett från kopparormarna. Jag har nu dessutom sett att det myllrar av Marie Nyckelblomster där jag såg den första. Man har slagit vägkanterna, men faktiskt ansträngt sig för att inte slå dessa vilka orkidéer. Det tycker jag är omtänkssamt.
Brunnspumpsproblemen är ännu inte helt lösta, så duschen efter löprundan blev väldigt besynnerlig. Jag fick stå under ett slött sipprande av ljummet vatten. Och nu åskar det. Tiden bättre än i går: 50,05. Och så skrämde jag en hjord kor, och ett rådjur.

I dag var det ganska varmt att springa, och tiden blev ganska sopig: över 50 minuter. Men det var trevligt ändå: jag såg en kopparorm och en orkidé: en jungfru Marie nyckelblomster.
När jag kom hem hade brunnspumpen lagt av, och rörmokarn kunde inte säga något bestämt om när han kunde få tid att laga pumpen. Irriterande.

Efter en veckolång paus med massor av andra ärenden kom jag äntligen ut i spåret igen. Härlig, sval morgon, sol efter kall natt. Då är det enormt skönt att springa. Som vanligt sprider jag skräck omkring mig. Två skabbiga rävar vid Börstils kyrka – så skabbiga att de mer såg ut som röda Alien-monster än som rävar. Sorgligt att se. De såg så oräviga ut att det enda som påminde om att de var rävar var deras … hoppiga sätt att jaga sork i åkern. Efter ett par hundra meter såg jag en annan räv (ännu oriven av den spanska), kraftig och fin i pälsen, och drabbades av rävglädje. Jag blir glad på ett speciellt sätt när jag ser en frisk och rävlig räv.

När jag kom hem sprätte jag bort från min topptränade kropp en ovanligt stor fästing som letade efter lämpliga hudveck. Ha. Så går det när man gapar efter mycket. Inget härligt blodsatt blod åt den fästingen – tji, och knappt det.

Måttlig tid: 49,32, men vem bryr sig, när det finns så mycket skönhet och njutning i tillvaron.

I dag sprang jag lite långsammare än i går. Men framförallt spred jag skräck omkring mig: först skrämde jag en kohjord i sken vid Börstils kyrka. Sen en hare strax före avtagsvägen mot Assjö. I själva Assjö, när jag svängt in på skogsvägen som leder hem, skrämde jag ännu en hjord kor och strax efter leråkern alldeles innan jag är framme greps en grävling av fasa inför min framrusande gestalt. Så springer jag genom det uppländska sommarlandskapet och stressar faunan, och då har jag inte ens räknat alla stackars lövsångare som får hjärtat i halsgropen när jag, det mänskiliga ångloket, springer förbi.

Det doftar liljekonvalj i löpspåret nu. Det är en känsla av sällhet nästan, att plötsligt känna liljekonvaljdoften i näsan när man hastar fram upp mot Assjö.
En kompis varnade mig för att ”fastna i en lunk”, men jag förstår inte vad det är för fel med det. Varför skulle det vara så ont att springa i ett jämt och bekvämt tempo? Jag tävlar inte, jag springer omkring i skogen utan större planer.

På infarten mot Assjö by finns en skylt som maximerar hastigheten till 30 km/timmen. Och det är tur det, för nu börar jag få upp farten! I dag var det kallt och dimmigt, och jag sprang som en smörklick i en stekpanna för att hålla värmen. Kilometertiden blev 6.25 eller nåt. Fullständigt fantastiskt, tycker jag. Jag har alltså på ungefär en vecka sänkt kilometertiden med trettio sekunder.
Innan jag gjorde mitt långa uppehåll, alltså fram till sommaren 2008, så brukade jag ha en kilometertid på omkring 6 minuter. Det är roligt att se att ett och ett halvt års uppehåll inte gör så mycket skada som jag trodde.
Nu hoppas jag bara att jag ska kunna komma in i mina sköna sommarbyxor… Inte för att det behövs i kylan och blötan, men av princip!

Dagens löppass förlänades en air av hinderlöpning. På ett ställe i början av rundan hade en stor asp rasat över vägen. Vägen var helt spärrad – det var bara att klättra över. Lite märkligt faktiskts. Jag hörde ett buller sent i natt, och det kanske var när aspen föll i stormen.
Annars trivs jag bra med rundan. Det är lite obekvämt att springa längs stora vägen, men det funkar. Och det är roligt att SE vad som pågår omkring mig – i dag såg jag till exempel en grävling som inte var ihjälkörd av bilar. Kändes exotiskt.
Tiden nästan exakt den samma som i går: 50,14.

I går regnade det något alldeles vansinnigt, men i dag var det springväder. Blåsigt och svalt, men motvinden var inte något stort problem. Rundan går mest i skogen, så jag sprang i lä mest hela tiden.
I Enköping – och även tidigare – använde jag inte glasögonen när jag sprang. De bli immiga och svettiga, och tillslut känns det som om de hindrar synen mer än de hjälper. Men här använder jag ett par gamla slipade glasögon, och det funkar bra. På en del sträckor är underlaget så ojämt och stenigt och knöligt att det vore lite riskabelt att springa utan att se ordentligt var man sätter fötterna. Och en trivsam bieffekt är ju själva upplevelsen av miljön jag springer i – skog, fält, väg… På ett ställe skrämde jag upp en hel skock kor där jag kom springande. De fick bråttom iväg allihop. Vi får väl se om de vänjer sig. Dagens tid: 50,15 på 7,5 km.