Det talas om fildelning. Ett gäng moderater, som ju annars ofta förväntas måna om äganderätten, har gått ut och krävt att det ska vara tillåtet att ta andras intellektuella egendom. Kan man stjäla, så ska man stjäla.
Jag är rätt svajig i den här diskussionen. Jag tycker det är rimligt att en upphovsman till ett konstnärligt verk, en begåvad konstruktion eller en epokgörande idé, till exempel, ska ha rätt att avgöra hur det här verket ska användas. Om jag skriver ett stycke musik vill jag kanske inte att det här ska användas för att marknadsföra napalmbomber eller stridsgas eller löparskor. Jag kanske inte vill att Christer Sjögren ska framföra verket. Jag kanske inte vill att min symfoni ska bli ringsignal. Jag kanske inte vill att min bild ska bli brännvinsetikett.
Äger jag upphovsrätten, behåller jag kontrollen över mitt eget verk. Det är det jag tycker är viktigt med upphovsrätten, snarare än frågan om att jag annars mister en massa inkomster. Det är klart att jag skulle vilja tjäna pengar på min konst, men samtidigt vill jag – förmodligen – få min konst spridd och uppskattad. Alltså är jag FÖR upphovsrättsskydd av intellektuell egendom. Om jag ystar ostar så är det inte rimligt att alla anser att de har rätt att bara ta min ostar, bara för att de är goda. Samma regler måste gälla för oss som inte kan ysta ost, utan bara klarar av att sätta bokstäver i rad, eller sätta ihop trudelutter och symfonier.
Men samtidigt finns det något djupt demokratiskt i fildelningsrörelsen – peer to peer. Peer betyder jämlike. Fildelandet förutsätts ske mellan jämlikar. I idealfallet är konstproducenten jämlik med konsumenten. Fildelandet är ett samtal mellan kreatören och konnässören. Kärleken till bilden, musiken, ordet kan vara lika stark bland dem som har gåvan att skapa, som bland dem som har gåvan att njuta. Alltså känner jag sympati för fildelningsrörelsen.
Fildelandets funktion som ett samtal ska inte underskattas. Genom fildelningen kan konsumenten ta makten över sin egen smak. Det blir svårare att marknadsföra skitmusik, lättare att sprida kvalitet. Villkoren jämnas ut. Det är förlagen, mellanhänderna, distributionsnäten som pajar. Artisterna, konstnärerna, genierna lär även i fortsättningen skapa. De måste ju. Den kreativa människan måste skapa och kommer att skapa.
Rätt snart, misstänker jag, kommer fildelningsnäten att tyglas av marknadskrafterna. Rätt snart kommer mellanhänderna att ta över peer to peer-nätverken. Lugnet kommer att återuppstå, förlagen kommer att bli lönsamma igen och kommer att kunna ta tillbaka kontrollen.
