Demokrati eller stöld?

Det talas om fildelning. Ett gäng moderater, som ju annars ofta förväntas måna om äganderätten, har gått ut och krävt att det ska vara tillåtet att ta andras intellektuella egendom. Kan man stjäla, så ska man stjäla.
Jag är rätt svajig i den här diskussionen. Jag tycker det är rimligt att en upphovsman till ett konstnärligt verk, en begåvad konstruktion eller en epokgörande idé, till exempel, ska ha rätt att avgöra hur det här verket ska användas. Om jag skriver ett stycke musik vill jag kanske inte att det här ska användas för att marknadsföra napalmbomber eller stridsgas eller löparskor. Jag kanske inte vill att Christer Sjögren ska framföra verket. Jag kanske inte vill att min symfoni ska bli ringsignal. Jag kanske inte vill att min bild ska bli brännvinsetikett.
Äger jag upphovsrätten, behåller jag kontrollen över mitt eget verk. Det är det jag tycker är viktigt med upphovsrätten, snarare än frågan om att jag annars mister en massa inkomster. Det är klart att jag skulle vilja tjäna pengar på min konst, men samtidigt vill jag – förmodligen – få min konst spridd och uppskattad. Alltså är jag FÖR upphovsrättsskydd av intellektuell egendom. Om jag ystar ostar så är det inte rimligt att alla anser att de har rätt att bara ta min ostar, bara för att de är goda. Samma regler måste gälla för oss som inte kan ysta ost, utan bara klarar av att sätta bokstäver i rad, eller sätta ihop trudelutter och symfonier.

Men samtidigt finns det något djupt demokratiskt i fildelningsrörelsen – peer to peer. Peer betyder jämlike. Fildelandet förutsätts ske mellan jämlikar. I idealfallet är konstproducenten jämlik med konsumenten. Fildelandet är ett samtal mellan kreatören och konnässören. Kärleken till bilden, musiken, ordet kan vara lika stark bland dem som har gåvan att skapa, som bland dem som har gåvan att njuta. Alltså känner jag sympati för fildelningsrörelsen.

Fildelandets funktion som ett samtal ska inte underskattas. Genom fildelningen kan konsumenten ta makten över sin egen smak. Det blir svårare att marknadsföra skitmusik, lättare att sprida kvalitet. Villkoren jämnas ut. Det är förlagen, mellanhänderna, distributionsnäten som pajar. Artisterna, konstnärerna, genierna lär även i fortsättningen skapa. De måste ju. Den kreativa människan måste skapa och kommer att skapa.

Rätt snart, misstänker jag, kommer fildelningsnäten att tyglas av marknadskrafterna. Rätt snart kommer mellanhänderna att ta över peer to peer-nätverken. Lugnet kommer att återuppstå, förlagen kommer att bli lönsamma igen och kommer att kunna ta tillbaka kontrollen.

Terziner.

I

Förvisso talar tiden för terziner.
Terzinerna – vår verskonsts nya svart,
som smyckar språket likt gardiner

kan smycka värsta knarkarkvart.
Likt strukna skjortor, släta lakan
kan smeka huden underbart.

Likt kaffet skänker lust åt kakan,
åt enkla skorpor eller mazariner.
Att ge sig hän är bättre än försakan!

II

Bland mina laster är nog värsta lasten
att jag vill njuta strukna lakan i min säng
Jag manglar lakan, örngott – överkasten!

och struntar blankt i vuxenhetspoäng
vad bryr mig TV-showerna jag missar,
och vem i fotbolls-VM som får däng?

Vad bryr mig forskare och räknenissar?
Moderna tid som hyllar hetsen, hasten:
på sängkomfort jag aldrig kompromissar!

III

Ett liv är gjort av många timmar
sekunder, tusendelar, dagar, år.
I tidens ström, kamrater, alla simmar

med näsan ovanför så gott det går.
En kallsup då och då, en bottenkänning
en sten som river upp ett litet sår…

Såväl rutin som ögonblick av spänning.
En fredagkväll försvinner när man rimmar
i tidens ström en liten skoj forsränning.

IV

I dag så bytte jag till slut ut fläkten
Som varit paj sen tjugohundrafem.
Visst påverkar det självrespekten

att laga något trasigt i sitt hem.
Att hitta alla verktyg, skruv och spikar
och veta hur man ska hantera dem.

Och slippa alla gliringar och pikar
från alla händiga i hela släkten
när vi sitter i ett osigt kök och fikar.

V

Nu frestas jag att låta bli att springa
för det har blivit blött och trist och halt
och risken är ju faktiskt inte ringa

att man ska slå sig rent monumentalt.
och bryta benen, ryggen, slå ut tänder,
få blåmärken, se dum ut maximalt.

Sånt kan man råka ut för; sådant händer
när man i dåligt väglag vill betvinga
ett löpspår, så här års, i kalla länder.

Strukna skjortor i lopp nummer ett.

Jag fick en oherrans massa oväntade pengar bara för att jag slutade på SVT. Jag har aldrig förstått vad ”komp” är för något, så på tretton år visade det sig att jag hade rätt mycket sånt. Nästa gång ska jag lära mig såna saker. Hur som helst fick jag en oherrans massa oväntade pengar och bestämde mig för att unna mig ett nytt strykjärn.

Mitt gamla strykjärn hade tagit en hel del stryk i form av det knappt flytande vattnet här i Uppsala. Försökte man hälla vatten för att utnyttja strykjärnets ångstrykjärnskapacitet stod man snart i mörker och höll ett kallt järn mot de stackars skjortorna. Och jordfelsbrytaren är placerad i vår lägenhets mörkaste hörn, i vårt bråtigaste förvaringsutrymme, längst in, precis där vi placerat de föremål som gör ondast att trampa på, sparka i, eller välta över sig. Det blev till slut riktigt tjatigt.

Strykjärn bör nog beskrivas som en ”sällanköpsvara”. Jag vet nästan ingen vara jag köper mer sällan än strykjärn. Jag har köpt säkert tre bilar under samma period som jag hållt till godo med mitt strykjärn. Möjligen köper jag mortlar mer sällan. Såvitt jag vet har vi i vår familj bara köpt en mortel under över 20 års samliv. Det känns sällan riktigt så där vansinnigt angeläget att köpa mortlar och strykjärn.

Det slår mig att jag nog inte heller ser reklam så himla ofta för strykjärn. Eller för mortlar.

Nå. Jag tycker det är skönt att ha strukna skjortor och byxor. Jag känner mig oerhört olustig om jag måste ha på en ostruken skjorta. Det är ungefär som att ha skvätt någon sorts sås över byxorna. Går inte. Men det gamla strykjärnet funkade inte riktigt i alla delar som strykjärn ska. Förkalkade ådror i järnets innanmäte spottade emellanåt ur rostiga skvättar lort som naturligtvis alldels extra effektivt gnuggades in i skjortornas självaste atomer. Beläggningar, repor, glapp sladd… Strykjärnet BAD om att få tas till strykjärnsveterinären och få en spruta. Men jag tänkte: nästa lön, nästa lön. Och nästa lön var ju som regel slut den 27 ungefär, den också, så strykjärnet fick hänga med till nästa lön.

Men med en oherrans massa nyerhållna komppengar fick vi tillökning i familjen. Ett snofsigt, modärnt, strykjärn. Jag grämde mig rentav lite över att jag hade så pass lite skjortor att stryka: ynka fyra. Ett par näsdukar hade jag också. Två t-shirts. För det funkade så bra, och ångan kom så jämt och det rann inte patetiskt ur det. Till och med katten var imponerad – hon stod och tittade på och det syntes verkligen hur hon fascinerades av denna nya anläggning. Hon testsatt alla nystrukna skjortorna också. Så fort jag strukit en skjorta satte hon sig på den varma och gosiga skjortan. Kvalitet, tyckte hon. Och det hade hon ju rätt i.

Fame isn’t everything, is it, mr Potter?

Jag har sista boken kvar i serien, och kanske ändras alltihop där, och kanske tvingas jag stå där med min tvättade hals och skägget i brevlådan. Men jag börjar få problem med Harry Potter. Eller kanske snarare med fru JK Rawlings, författaren. Den osannolika dam som pang bok snodde ihop sju rätt tjocka böcker och blev miljonärsmiljonär. Alltså en som har en miljon miljoner. Vad handlar de här böckerna om?

En liten pojke som vantrivs i en fosterfamilj. Berövad alla band till sitt förflutna, sina föräldrar. Mobbad, misshandlad. Han utsätts för en behandling av fosterfamiljen som inte kan beskrivas som annat än ett övergrepp. Plötsligt räddas han ur den här miljön: han visar sig vara både känd, rik och sällsynt begåvad. I en annan värld – trollkarlsvärlden, med bara ytliga kontakter mellan vår, vanliga värld.

Och här uppstår mina problem: relationerna mellan trollkarlsvärlden och mugglarvärlden. Mugglare, det är vi. Eller rättare sagt: det är trollkarlsvärldens ord för oss. Vi konstaterar omedelbart att trollkarlsvärlden är mer komplett än vår. Medan vi trampar tungt på grå asfalt och svettas i trappor kan trollkarlsvärldens invånare röra sig på betydligt effektivare sätt: de kan flyga, de kan transportera sig medelst flampulver och spöktransferens. De har tillgång till mäktiga förtrollningar och besvärjelser, medan vi tycker att Internet och titthålskirurgi är märkvärdigheter.

Trollkarlsvärlden och vår värld är inte helt separerade. Vissa mugglare blir trollkarlar och tillåts ta steget upp ur mugglarträsket. Det förekommer även människor ur trollkarlsvärlden som inte har magisk förmåga – ynkar kallas de – men de får stanna kvar i trollkarlsvärlden, som på nåder.

Vad vill JK Rawlings berätta med det här? Ska vi känna oss tröstade över tanken att vi kanske EGENTLIGEN är trollkarlar, när vi sitter där och känner oss ensamma och missförstådda? Att vi kanske hör till en SANNARE sorts människor? Människor som inte behöver lyda de vanliga tröttsamma naturlagarna. STARKARE människor. Det har alltid varit en lockande tanke: känslan av att höra till ett utvalt släkte. En utvald grupp, ett utvalt folk, en utvald ras.

I hela bokserien (och, nu upprepar jag: jag har inte läst sista) är det uppenbart att trollkarlsvärlden ser ner på mugglarna. Vi är sämre människor. Okompletta. Trollkarlarna har alla fördelar. Strider inom trollkarlsvärlden drabbar mugglarna, eftersom vissa trollkarlar föraktar mugglare mer än andra. Den onde Voldemort vill uppenbarligen bekämpa oss, medan andra vill skydda oss. Men inför alla trollkarlar är vi undermänniskor. Vår uppgift är att bli bekämpade eller beskyddade.

Jag tycker att det här börjar bli lite irriterande. De enda som någonsin klagat på Harry Potter är olika religiösa grupper som anser att all trolldom etc strider mot kristendomen. Men jag har inte hört någon andas något om den nietzcheanska världsbild som odlas i Harry Potter-böckerna. Den starka hävdelsen av ett övermänniskoideal. Okej, Harry åker genom hela bokserien på en himla massa motgångar, och han är sannerligen inte någon Stålmannen, men samtidigt så är det ju han som vinner. Det är hans egenskaper, hans lojalitet, hängivenhet, hans medfödda förmågor som besegrar fienden. Och han gör det för vår skull – vi mugglare kan vara lugna, eftersom Harry vakar över oss.

Jag undrar också lite om historien. Harry besegrar redan vid ett års ålder Voldemort och gör slut på en lång period av hans skräckvälde. Och det här bör ha ägt rum ca 1988 någon gång. Alltså i grova drag när kalla kriget tog slut, Sovjet löstes upp, perestrojkan och allt det där. Är Voldemort kommunismen? Hans makt inleds dessutom för femtio år sen, ungefär, och då hamnar vi vid kalla kriget.

Men Hitler då? Före Voldemort var det ju frid och fröjd alltihop. Eller var Hitler en annan ond trollkarl? Eller var trollkarlarna så nöjda med sin lugna tillvaro att de inte brydde sig om att 60 miljoner sketna mugglare slaktades. Det tycker jag, i så fall, OCKSÅ är irriterande.

I vilket fall som helst så har JK Rawlings nu lyckats inskärpa ett övermänniskoideal hos ett par miljarder barn i hela världen. Hon har förmedlat en berättelse om att det finns starka som har rätt att beskydda svaga, även om de svaga inte ber om det.

Stockolm.

Jag har varit en hel vecka i Stockolm, och det är lika exotiskt varje gång. Denna lilla andhämtning mellan den mörka nordiska urskogen och den isgrå ofruktbara skärgården. Ett blänk mellan granmörkret och gråhavet. Stockolm försöker desperat uppföra sig som en stad, men når inte riktigt fram. Gråhavet gräver sig in mellan klubbarna och pubbarna och granmörkrets skugga sträcker sig in mellan gallerior och gallerier. På Stureplan sitter unga människor och slukar sushi och meze och låtsas storstadscoola, samtidigt som man kan vara övertygad om att precis varenda en utan att blinka kan skilja mellan en gran och en björk. Och dessutom anse att skillnaden är relevant. Och varenda gång någon funderar på att hugga ner ett träd så går stockholmarna kollektivt bananer: grönområden, promenadstråk… Hallå – Stockolm förutsätts vara en STAD och inte nån djävla skogsmullezon.
Det slog mig när jag vandrade i den halvhjärtade trängseln kring Sergels torg att jag trivdes med Hötorgsskraporna och Sveavägsbetongen. Jag stannade vid det lilla minnesmärket över stadsskövlingen framför Akademibokhandeln och funderade på hur pass trång och tröttsam staden verkade innan rivningarna. Smala mörka gator, trista bakgårdar. Hela centrum skulle vara som Östermalm ungefär: öde, skuggigt, grått och slutet. Parkerade bilar, fladdrande ljus från storbilds-TV i dyra bostadsrätter. Folktomt.
Kanske skulle det ha byggts lite färre parkeringshus i Klara, men de har ju byggts om till bostadshus. Såren läker. De stadsplanerare som satte in grävmaskinerna i Stockolm öppnade stan, släppte in det ynka ljus som sipprar in mellan granmörkret och gråhavet. Kanske förstod de att stan behöver ljus mer än gamla gistna kåkar.
Men världsstadens ljus har inte nått fram till stadsborna. Inga Stureplansluncher i världen kan jaga mörkret ur oss. Guschelov.

Rubayyat

I

Om du vill bli journalist, så vill jag nog föreslå
Att du skaffar kunskaper om hur du bör stå och gå

Om rätt sorts kavaj och smink och lämplig frisyr och hatt
Ej kunskap gör murveln stor, nej, skönhet och ögon blå

II

Du googlar på Internet och söker information
Får träffar på sökordet på bortåt en halv miljon

Du känner dig klok och vis, du känner att du vet allt
Din kunskap är ingenting, din vishet: en illusion

III

En fredag, strax efter lunch, och vädret är trist och grått
Kontoret är tomt, helt tomt. De andra har redan gått.

Så tomt är vårt fikarum, och kaffemaskinen tyst.
Så trist är att sitta här, men sådan är den, min lott.

IV

För mycket! Jag ångrar mig! Jag skulle nog låtit bli
att äta en hel säck chips. Jag känner mig helt förbi.

Det svider om läpparna och magen känns jättestor.
Från nu blir det hälsokost och bröd bakt på kruskakli.

Skryt

Titta vad jag har fått!

Blog Image

Det är bloggrannen Klimakteriehäxan som på det här sättet velat hylla lilla mig. Henne hittar man här.

I statuterna för detta prestigefyllda pris ingår att man bör sprida priset till andra, som till exempel mina alldeles otroligt klyftiga döttrar: Anja, och Maria. Båda dessa bloggar har en skärpa och angelägenhet långt djupare än vad som skulle krävas för vanlig pappastolthet. Läs dem!

Äntligen raksträcka.

Slut på helgerna, slut på dumma dagar utan morgontidningar när man tvingas sitta med tom blick och tugga en innehållslös frukost utan ledarsidor och kulturbilagor. Usch. Nu börjar en tid på året som jag alltid har varit ganska förtjust i: perioden mellan tjugondag Knut och påsk. En årets raksträcka. Tillvaron fylls av normalitet, samtidigt som man varje dag får en liten belöning i form av några minuter ljuspåfyllning. Redan i slutet av januari märker småfåglarna att något har hänt och börjar sjunga. En dag upptäcker man att man inte väntar på morgonbussen i mörker. Det är en tid av tillväxt. Har man tur är det lite vinter också, knasterkall, frisk vinter med det där ljuset som får en att förstå varför det ändå är meningsfullt att bo i Norden. Men till och med en slöslaskig vinter: ljuset är på väg.
Veckorna fräser förbi. Det som andra kanske uppfattar som monotoni känner jag som en trygg rytm, en stabil puls, som vågor mot stranden, och så hela hela tiden detta växande ljus: fågelsången i januari, dagsmejan i februari, lukten av jord i mars och snödropparna, tussilagosarna och första blåsippan och första koppen kaffe på bron i stugan. Äntligen är vi på väg, äntligen rullar det på utan alla dessa jobbiga småstopp.