Kategori: Ett och annat

Katten fick följa med till stugan. Stadskatten som aldrig upplevt mer utomhusmiljö än vår balkong fann sig plötsligt i en tillvaro full av gräs och buskar, men hade från första ögonblick fullt klart för sig var hennes plats i näringskedjan var: överst. Hon smög omkring och var en liten tiger i ekosystemet i flera dagar. Aldrig långt från huset, helst med oss inom synhåll. Men natten till söndagen stannade hon ute. Inga lockrop hjälpte och katten var kvar i mörkret. Natten var kall och rå och på morgonen var hon fortfarande borta.
Vi ägnade hela söndagen åt att promenera runt i Roslagsskogarna och ropa ”Silfie, kss-kss-kss!”, utan att hon gav sig tillkänna, och det var väl bara att acceptera: vårt prickiga monster befann sig antagligen inuti en räv.
Och aldrig har matskålarna sett så små och sorgliga ut. Hela stugan var alldeles full av ingen katt.
Men ett dygn senare satt katten på grusgången vid stugan. Svansen var som en badboll, men hon var inte riven eller skadad. Bara uppjagad. Hon hade svårt att lugna sig och ryckte till varje gång det knäppte i brasan. Till slut somnade hon och sen somnade även jag. Jag drömde att hon sov och att hon ryckte och sparkade i sömnen. Hon hade på sig en svart munkjacka. Lilla tonårskatten.

Jag ägnar valborg åt siffror och får verkligen kämpa mot lusten att iscensätta ett litet bål på alla papper och räkenskaper. Jag har ju dessutom valt att bedriva min verksamhet som egenföretagare, och då blir det här potentiella bålet ännu större och skulle brinna ännu hetare och längre.
Jag är fullständigt noll på räkning. Jag kunde länge låtsas att jag stod över sifforna – jag var de fria tankarnas man, ingen trist fixering vid kulram och räknesticka, ingen banal bindning vid kronor och ören. Femkronorsedlarna var vackrare än tiorna – alltså var de mer värda.
Men nu sitter jag här och försöker förstå vilket som är vilket av kredit och debet och fasar inför 12 maj när momsdeklarationen ska vara inlämnad. jag inser att all min överlägsenhet mot räkning och räkenskaper nu hämnas på mig. Alla vassa ettor sticks och nollorna blir som fjättrar runt mina händer.
Det hela är fullständigt avskyvärt, och jag riktigt längtar efter att placeras under tvångsförvaltning.

800 män köade för köttslamsor med potatismos, och fyra timmar senare köade samma 800 män för ”havets läckerheter”, med pasta al qaida. Mycket hav och lite läckerheter. Vissna salladsblad i stora bunkar och tragiskt utspädd äppeljuice. Stimmande slamrande akustik och plasttallrikar. Enklare hade varit att dela ut slevar och låta alla stå vid hoar. Evighetslånga kön gjorde lunchen till mycket kötid lite mattid. Glufsande glupande klafsade de 800 männen i sig sin lankiga fiskgryta och spiller på skjortan.
Ett budgetvalhall. Som bekant är Valhall den plats dit stupade hjältar kommer när de dött i strid. Det här är det valhall dit bullmajorerna kommer när de dör. Varje dag ägnar de dagarna åt möten och planering, och så om aftonen samlas de alla för att äta ”havets läckerheter” och dricka äppelljuice och skryta inför sina vänner om alla möten de varit på.

<table width=”145″><tr><td align=”center” bgcolor=”#FFFFFF” style=”border: 2px solid #006600;color:#ffffff;padding-top:5px;padding-bottom:5px;”> <p style=”font-size:15px;font-family:Georgia,Serif;color:#000000;font-weight: bold;”>
I am a<br />Snapdragon <a href=”http://www.thisgardenisillegal.com/flower-quiz.htm” style=”font-size:15px;font-family:Georgia,Serif;color:#0000FF;”>
<br /><img src=”http://thisgardenisillegal.com/quiz/snapdragon.jpg” width=”140″ height=”200″ border=”0″ /><br />What Flower <br />Are You?</a><br />
</td></tr></table>

Ännu ett rum förvandlat från brädhög till boning. Det är så fruktansvärt lustfyllt att känna rummet förvandlas. Det är som att det sträcker på sig och blir stolt. Det kan verka som att det rör sig om en rent optisk förändring, men ommålning är så mycket mer. Det låter annorlunda i rummet. Akustiken förändras av färgen. Och det finns en taktil dimension i det hela också, eftersom själva väggen känns annorlunda med färg än utan.
Nu ska jag inte måla mer på ett tag. I morgon ska jag skövla och bränna, hade jag tänkt. Det är också roligt.

Jag såg ett tv-program om två tanter som virvlar in i och skapar ordning i hem där ingen städat på fjorton år. I dag var det en dam som bodde med en hund, stor som en älg, och en katt som sket i blomkrukorna. ”Men jag bryr mig inte om sånt”, sa damen i huset. Viktigare att umgås med vännerna och så där.
Jag har skrivit om det förr, det underliga faktum att det i dag är så socialt acceptabelt att säga att man inte bryr sig så mycket om städning. Därmed bevisar man att man inte är analt fixerad vid att lägga blyertspennorna parallellt på skrivbordet, utan fokuserar på livets egentliga värden. De (vi) som ändå städar är pedantiska typer, förmodligen nazister på nåt sätt.
Men för min del är det bara en fråga om självrespekt. Vill jag sova i en säng full med lera från en skitig hund? Vill jag äta frukost i ett kök som dryper av stekos och smulor? Att inte bry sig om sin komfort är ett slags självförakt, och den som föraktar sig själv kommer aldrig att respektera sin nästa.
Jag skulle inte vilja påstå att jag njuter av städningen, men känslan av att ha städat får mig att känna ett djupt välbefinnande: dels är jag stolt över att jag gjort något tråkigt och jobbigt men nyttigt, och dels är det trevligt att det är rent och fint. Jag tycker inte om att mangla lakan heller, men jag tycker om känslan av nybäddat. Och det är mig ett mysterium att så många människor tycker så djupt illa om sig själva att de väljer bort konkreta och sinnliga njutningar som manglade lakan, ett doftande kök med en skinande diskbänk och lystern hos en dammtorkad lampa. Varför vill människorna sig själv så illa? Två sketna timmar tar det för mig att städa vår fyrarummare. I veckan!

Måndag och tisdag var inte Besame-gubben på plats och jag blev rentav orolig. Men i dag var han där och jag kände mig lätt om hjärtat och glad och stärkt inför ännu en dag av hysterisk powerpointexponering. Det kändes som om han sjöng för mig.

Man har hittat silver i Uppland. En silverskatt från tidig vikingatid, och slantarna kommer från arabien.

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=75,00.html

Mynten är fullt läsbara för var och en med minsta kunskap i arabiska: det är trosbekännelsen: ”Det finns ingen gud utom Gud”. Skriften och språket är det samma som används i Damaskus än i dag, fastän de här mynten präglades för tusen år sen. En elvaårig skolflicka i Bagdad skulle inte ha minsta problem med att läsa vad de står på de här slantarna. Inte heller en förstaterminsstudent på arabiska A. Mynten har legat i marken i över tusen år; ändå är de lika läsbara som al-Jaziras webbplats. Språket har varit precis lika beständigt som silvret. En runsten från 800-talet (mynt skulle vikingarna inte idats prägla) skulle vara fullständigt obegriplig på åtminstone tre plan: jag skulle inte förstå skriften, jag skulle inte förstå språket och jag skulle inte kunna förstå den begreppsvärld som råder på en förkristen runsten. Fastän det rent teoretiskt skulle kunna ha varit min farfarsfarfarsfarfarsmorfarsfarfarsfarmorsmormor som grävt ner silvret.

Det är lätt att undra: hur kom pengarna hit. Det självklara är ju – som vi alltid lärt oss i skolan – att vikingarna var resenärer och handelsmän. En djärv och modig viking har naturligtvis åkt till stränderna runt Kaspiska havet och växlat till sig (eller snott) silvret. Men det finns ju inga vikingafynd där borta. Inga gamla nordiska hjalt och inga runstenar eller gravar. Däremot myllrar det av arabiska mynt här. Är det så himla självklart att VI var de som reste och handlade? Är det fullständigt otänkbart att Harun al-Rashid, kalifen i Bagdad vid den här tiden, kalifen i Tusen och en natt, världens mäktigaste härskare, skickade handelsmän och diplomater och missionärer till Norden? Vi har bara valt bort den historien.