Kategori: Ett och annat

Askö. Det är ett känt faktum att nästan allt behagligt och mättande har ett stort och belåtet Ö i sig: Brööööd. Grööööt. Smööör. Mjöööööl. Och det kan inte vara en slump att de fornnordbor som hittade på alla dessa magstinna ljudkombinationer, även placerade ett varmt och sömnigt ÖÖÖÖÖ försommarens gröööööööön. Det är liksom samma känsla. Att sitta – till och med nu när det regnar på ett ovanligt blött och tröttsamt vis (blööööööt, tröööött) – och se ut över allt grööööönt är nästan kliniskt lugnande.

Gräsmattans skrynkliga gröööön, med inslag av smörblomma och gulröd mossa. Granskottens skamlöst nygröna mot den nästan röda grönheten hos de regntunga grenarna. Potatisblastens ambitiösa grönska mot den regnbruna matjorden. Det finns såna mängder av grönt och grönskande. Och invävt i synintrycket förnimmer man sången från grönsiskor som knipsar frön från maskrosor.

Askö. En regnig lördag är perfekt för att göra palt. Så i dag gjorde jag palt. Rev potatis, blandade i kornmjöl och vetemjöl och pillrade i sidfläsk. Kokade i fyrtiofem minuter och lassade upp de knallgrå klumparna på en tallrik. Det kan mycket väl vara tio år sen jag åt palt, men känslan av att sätta tänderna i kokt klump mjöl kändes bekant. Bekant kändes också den alldeles särskilda mättnad som endast fyra rediga pitepaltar skapar. Nu sitter jag i soffan och riktigt pöser av paltkoma.
Naturligtvis blev jag tvungen av wikipedia pitepalt. Intressant var att det fanns en artikel på italienska om pitepalt. Piatti tipico svedese. Men vad som var ännu mer intressant var att det fanns tre svenska maträtter redovisade under cucina svedese: julmust, pitepalt och knäckebröd. En komplett och närande måltid.
Nu ska jag diska, men först ska jag dåsa lite i soffarn.

Östhammar. En hel vecka ledigt, och inte en tanke på att tänka. Jag är i sommarstugan och bekämpar den biologiska mångfalden. En rosbuske har trasslat in sig i en spirea och sekatören går varm. Ett berg av taggiga grenar formas. En stor syren har vält. Ytterligare ris. Ett par gamla vederstyggligt fula fågelbord i trä hamnar på rishögen.
Jag slås än en gång av det behagliga i att göra en utflykt till det fysiska arbetet. Jord på knäna. Värk i armarna på kvällen, och så den yttersta lyxen: tröttheten efter ett hårt arbete; lustkänslan i att se allt dött och risigt försvinna från trädgården.
Jag bränner riset och det känns som en rit. Luften är full av riktiga lukter: brinnande ris, våt jord och mina armar är nästan sönderklösta av argt fjolårsris.

Tbilisi. Jag har en mycket stor och bred säng, och sex på morgonen brukar jag sova som sötast. I morse var det sexringning i kyrkan, vilket var lätt störande. I synnerhet en ledig lördag. Men så är det påsk också. Men viss möda somnade jag om. Sen ringde kyrkan klockan nio också.

Tbilisi. På Facebook finns det quizzar. Man ska svara på tio frågor, och så får man reda på vilken italiensk maträtt man är. Eller vilken grekisk gud. Eller vilken bensinmack man är. Och jag blir alltid sugen på att göra ett eget quiz för att ge svar på frågan vilken gammaltestamentlig profet man är, men jag skulle göra så att man ALLTID blev Habackuk.

Tbilisi. Jag får spam. Webdatingspam. Men den gör mig mer melankolisk än irriterad. ”Saknar dig en flickvän?” frågar den mig.
Det måste vara den sämsta frågan att ställa till någon som är ute efter att webbragga. ”Saknar dig en flickvän?”
Jag får liksom sjömansvibbar: här har vi sjömannen som är ute efter att svänga sina lurviga i Amsterdams glädjekvarter, och så slår honom tanken: !En flickvän saknar mig. Där sitter hon hemma och åldras troget medan jag åker båt och förlustar mig i Amsterdam! Nej, jag går nog till sjömanskyrkan i stället!”
Det är poetiskt på nåt vis, det där ”Saknar dig en flickvän?”
Verbet så där i början och det läckert placerade objektet. Det slår en i magen när subjektet är sist i satsen. ”Kysser dig din älskade?” Det är effektivt, men knappast en bra formulering för webbdatingtjänster. ”Hatar dig översättningsprogrammen?”

Tbilisi. Påskdagen firade jag i sällskap med Arn Magnusson. DVD-butken på Rustaveli ståtade med båda delarna: kul, tyckte jag och köpte dem för ett par tior. Och än en gång stötte jag på det oväntade nöjet med Fullkomligt Fantastiskt Fel översatt text. Jag får intrycket att de som producerar dvd-översättningar inbillar sig att det finns två språk: ryska och inte ryska. Kan man något inte ryskt språk, då kan man alla. Förresten är alla – nästan – utländska filmer som säljs här i Georgien dubbade till ryska. Jag såg Valkyria med Tom Cruise på ryska häromveckan.
Men svenska är inte engelska. Antagligen har översättarna svåra skulder till filmmaffian och törs helt enkelt inte säga att nej, det där förstår inte jag. Så de hittar på.
Hela rackarns filmen har den stackars översättaren HITTAT på dialog. Då och då talar man engelska och arabiska i filmen, och då funkar det lite bättre, men så reser Arn hem till Västergötland, och då rasar allt i bitar.
Tro! Uppmanar Arn soldaterna inför det stora slaget. Gud hjälper den som tror på segern, hör man, men i den ryska översättningen säger han ”Fienden är nära, och vi ska visa att vi kommer att kämpa!”
På ett annat ställe har en norsk släktning kommit till Gaza. Han har svårt och klara hettan och mumlar för sig själv: ”En öl! En öl!” den ryska rösten säger. ”Oj, oj”.

Fast rekordet i den här genren ligger fortfarande hos Wallander. I den nya Wallanderserien, med Christer Henriksson som Wallander, fanns en episod när en pojke efter ett gisslandrama säger på svenska: ”Han sa åt mig att gömma mig i källaren.” Den ryska översättningen blev ”Mamma, nu kan vi väl köpa en hund?”

Tbilisi. I går natt var jag på påskmässa. Katolsk påskmässa. Det var första gången jag var med om en katolsk gudstjänst, och lite nervös var jag för att bli slagen av blixten som luthersk syndare. En italiensk kollega drog ihop ett gäng från jobbet: hon hade blivit inbjuden av självaste vatikanens självaste nuntie – påvens ambassadör till Georgien.
Mässan var på ryska. Det var på något vis avigt åt alla håll: ryska och katolskt går liksom inte ihop. Dessutom används ju inte modern ryska i gudstjänster i ryska kyrkor, utan fornslaviska från 700-talet. Och så dessutom dessutom: hallå, vi är i Georgien! varför ryska? Eller är de enda katolikerna i Tbilisi förryskade polacker? Förvisade till Kaukasus av tsarerna efter upproren på 1800-talet. Vem vet?
Predikan rörde ämnet ”tro och tillförsikt”, och den text som lästes var den där otäcka om när Abraham ska offra Isak. Och just den texten är den värsta i hela Bibeln: om jag skulle vilja bedriva antireligiös propaganda, så skulle jag använda den texten hela tiden. Den är befängd åt alla håll! Vad är det för en djävla gud som går omkring och säger åt folk att de ska skära halsen av sina barn och bränna upp dem? Och vad är det för djävla Abrahammar som snällt fogar sig i instruktionerna, säger åt grabben sin: ”Vad säger du, ska vi ta en promenad?” Och, igen, vad är det sen för djälva gud som sen, när Abraham står där redo med kniven, med pojken bakbunden och sprattlande, skickar en ängel som säger ”Gud skojade bara, släpp lös killen”.
Har någon frågat Isak vad han tyckte om det där?
Hur var stämningen på väg ner från berget. ”Ämen sluta sura nu, Isak!” Det gick ju inte så bra för Isak senare: nästa gång han är med i Bibeln blir han
lurad av sin son. Skenavrättad av pappa, lurad av sin son. Egentligen
borde man starta en stödgrupp på Facebook.
Och den texten väljer påvens nuntie för att tala om tro och tillförsikt. ”Ja, gud kommer säkert att stoppa offret. Trust me, I am a nuntie.”
Alla de gammaltestamentliga oerhört hämndlystna och argsinta lagarna kan inte jämföras med den där fullständigt groteska bibeltexten. Ingenstans är gud så omänsklig som just där.
Rembrandt har skildrat det där rätt väl: åk till Petersburg och kolla: