Kategori: Ett och annat

Pavlovskij Posad. ”Varför har ni kommit just hit?” Vi har kommit till en sanatorium för lungsjuka barn för att träffa några av dem som har det värst i bränderna just nu. Sjuka barn som inte har möjlighet att flytta bort från skogsbränderna. Staden Pavlovskj Posad, sex mil från Moskva, är ett epicentrum för bränderna. Sikten är kanske hundra meter; hettan är outhärdlig, men barnen har inget val – de måste uthärda.

Men för sanatoriechefen är det stora problemet inte bränderna, utan att utländsk TV valt just hennes sanatorium för att berätta om sjuka barn och bränder och elände. Nej, endast genom en skriftlig ansökan och ett skriftligt godkännande från Hälsovårdsministeriet kan vi få tillstånd att filma.

Vi gör ett nytt försök: bläddrar i telefonboken och finner ett barnhem för socialt utsatta barn. Visst, säger fröknarna, kom och filma. Men säkerhetschefen står i grinden och sliter i kedjan och skäller mot oss: ”Aldrig i livet att jag ger tillstånd till att filma på vårt barnhem! Ni kommer bara att sprida en massa skit om Ryssland! Varför har ni kommit just hit?”

Här visar det sig dock finnas högre befattningshavare, som håller säkerhetschefen i hårda tyglar. Vi får tillstånd att filma – utomhus – dit barnen normalt inte får gå på grund av brandröken. För ungarna blir det en högtidsstund – de får leka i gungorna och de får titta i kameran. Hela barnhemsledningen står och bevittnar de ystra barnen under en blekröd sol på en mjölkröd himmel och hoppas att inga barn ska säga något olämpligt. De andas lättade ut när det visar sig att barnen mest säger att röken luktar blä, och så köper vi glass på affären mittemot, för N fyller tolv just i dag, och hans pappa har kommit, full, med en burk röd kaviar till pojken.

Moskva. När solen gick ner slutade det blåsa, och nästan genast lade sig dimman igen. Än en gång är det kvavt och luktar brand, och nu har ett torrt åskväder dragit in för att komplettera bilden av Pompeii. Rök, dimma, blixtar, åska utan regn. Hetta.

Moskva. I morse vaknade jag av att det ösregnade, och genast tänkte jag på att patriark Kirill hade bett om regn. Alltså inte bett om regn så där i största allmänhet, utan utfört en kristen rysk-ortodox motsvarighet till regndans. Men sen, när halvslummern bytts ut mot min vanliga skarpa iakttagelseförmåga insåg jag att det var luftkonditioneringen som brusade: inget regn alls. Patriarken är inte bönhörd det allra minsta.

Men röken har blåst bort. I stället för den närmast apokalyptiska mjölkhimlen, har vi nu den vanliga Moskvasmogen, och en himmel med moln och sol. Och bara ynka 37 plus i dag.

Gårdagens dimmiga utsikt med en röd dvärg på himlapällen har ersatts med en mer normalgiftbrandgul Moskvasolnedgång. Känns skönt på något vis ändå.

Moskva. Ungefär samtidigt som vi passerar Volga börjar det lukta rök i tåget. Det är en timme kvar till själva Moskva, men det är ändå uppenbart att något märkvärdigt pågår. När vi stiger av tåget strax före midnatt är det redan mörkt, men hett – över 35 grader – och en intensiv brandlukt som stänger ute alla andra dofter.

Ett litet snack med portvakten: ”1972, när det var lika illa, gjordes det ju i alla fall något! Hela Centralkommitténs alla resurser sattes in för att bekämpa bränderna. Men nu…”

På natten vaknar jag vid tretiden och tittar ut. Ingenting syns. Det är som om jag blundar med vita ögonlock. En massiv smog har dolt hela stan, och jag går och lägger mig.

På morgonen kan jag se ända ner till marken, från nionde våningen. Hela synintrycket säger tio plus och råkallt, men det råder inget tvivel om hettan. Och termometern säger plus fyrtio plus.

Ögonen svider och man känner sig lortig. Min lägenhet har luftkonditionering, och det känns ganska lätt att lyda myndigheternas råd om att stanna inomhus. Men jag går ut, av ren nyfikenhet.

Moskvaluften som redan utan skogsbränder är en fascinerande gascocktail av avgaser och industriutsläpp är så tjock att den känns mot huden. Det blåser ganska friskt: en het, fet vind som känns som om man plötsligt ställt sig under en fön. Doftintrycket är att världens alla gudar samlats till grillparty, och all rök blåser in på granntomten, dvs på oss.

Uteserveringarna är tomma. Normalt brukar servitriserna fråga om man vill ha vatten med eller utan gas – nu frågar de om man vill äta med eller utan gasmask. Nej, det gör de inte. Men det är ungefär så det känns.

Jag bestämmer mig för att försöka fotografera stan, men det är svårt att fotografera smog. En blekhet röd sol bränner ibland igenom smoggen, men normalt är det bara grå grå grå. Mina ögon tåras, och jag åker hem och dricker te.

Moskvafloden

För något år sedan gjorde SVT en rolig reklamfilm, där man kunde klistra in sin egen bild i en film, där man blev hjälte: genom att just jag betalar TV-avgiften, så är jag en hjälte. Den här reklamfilmen blev ju en ganska stor hit – marknadsförarna skulle säga ”Viral Marketing” – alltså virusburen marknadsföring. Folk skickar reklamen hit och dit och så sprids den som ett virus.

Och just för en liten stund sen fick jag en sån här film: fast utan SVT-reklam! Nu var det en uppmaning till att bli en hjälte inför det skickelsedigra år 2012: http://ihero2012.com

Lustigt nog är varenda ord korrekt översatt från det svenska originalet.

Ja, kanske kan vi slippa 21 december 2012 om vi bara betalar TV-avgiften.

Okej, det här kan betraktas som stötande, men det kan inte hjälpas. Sanningen måste fram: Jag tycker smultron är ganska ointressanta. De smakar nästan inget, och man kan inte göra sylt eller saft av dem! Alla de enorma mängder smultron som växer på min tomt ligger och ruttnar i drivor, eftersom jag inte ids plocka dem. Det är ju dessutom ett eländes pillgöra att plocka smultron, och eftersom det aldrig blir någon volym på plocket, så är det liksom ingen idé.

Men visuellt och kulturellt är det ju kul med smultron. Det är vackert med smultron bland tuvorna, och det är enastående rart med barn som kommer med ett strå fullt med tummade små skenfrukter. Men som mat sedd – tämligen meningslöst.

Nyss läste jag en bok som visade sig vara dummare än Dan Brown, och det är rätt imponerande. Författaren heter Tom Rob Smith, och boken – Barn 44. Dan Brown är en mer händig ordhopfogare och lite mindre fjantig, och det som är bra med Dan Brown är att man kan låtsas känna sig rätt smart när man läser honom: det är symboler och konstverk och namn och allt sånt.
Men Barn 44 av Tom Rob Smith är en dum bok, illa skriven, banal och full av missuppfattningar och taskig research. Boken utspelar sig i Ryssland 1953, veckorna kring Stalins död och maktkampen efteråt. Men det här har praktiskt taget inget som helst med berättelsen att göra. Det märks rätt tydligt att Smith har läst ett par böcker – Anne Appelbaum, Robert Conquest och Solzjenitsyn – och tyckt att Sovjetterrorn vore en spännande scen för en mordgåta. Och det är det ju. Kontrasten mellan propagandan och verkligheten. Om vackra ord och brutal verklighet. Men sällan har någon misslyckats så imponerande som Tom Rob Smith med att få det här att funka. Han har fått ihop en bok som snarast känns som Sagan om Ringen, där en orch plötsligt bestämmer sig för att bli snäll. Och då börjar de andra orcherna jaga honom. Han gömmer sig bland o-orcher, och plötsligt får han uppleva snällhet. Ja, ungefär så.

I Ryssland talar man ibland om ”kljukva” – tranbär betyder det. Uttrycker sägs komma från någon gammal utländsk bok, där det skrivs att ryssarna sitter under tranbärets skugga och dricker te. Och begreppet täcker alltså den sorts missförstånd som uppträder i utländska böcker om Ryssland. Tom Rob Smiths bok är en encyklopedi i kljukva. Jag tror sällan jag mött så mycket sakfel i en och samma bok:

Hjälten spanar ofta ut genom persienner – det fanns inga persienner i Ryssland 1953. Det finns knappt i dag.
Hjälten försöker fly mot finska gränsen och ger sig av mot Zagorsk, vilket ligger åt precis andra hållet.
Hjälten förvisas till staden Volzjsk i Ural, där Volga-bilarna byggs. Volzjsk är en fiktiv stad, men bara om man fiktivt drar floden Volga upp till Ural blir det rimligt att Volzjsk skulle kunna ligga i den bygden. Det hade varit bättre att lägga Volzjsk vid Volga.
En skum krogägare heter Bazarov. Det är ett namn som annars bara förekommer i Turgenevs Fäder och söner.
Påfallande många skummisar har judiska namn: en brutal polissoldat heter Moisej, och en halvimbecill polis heter Aron – jag törs lova, att det inte fanns judar i sovjetpolisen 1953.

Så där kan man hålla på. Författaren har också försökt göra texten lite intressant genom att behålla en del ryska ord och uttryck: ibland äter de kasja, till exempel, och läsaren föreställer sig att de äter något skrämmande och exotiskt, medan de i själva verket bara äter vanlig gröt.
Och dessutom ska skiten bli film av Ridley Scott!

Försommarkväll, försommarljus

försommardofter i försommarskog

Bästa platt-TV för VM-festen