Kategori: Ett och annat

Det ska sägas på en gång: tåg 97 till Zaporizjia var framme på minuten i tid. Det är ändå lite imponerande. Annars var det en rätt tröttsam resa. Tåg 97 hör till en enklare kategori tåg, och kan inte jämföras med Pilgrimsfalken, Sapsan, som går mellan Moskva och Petersburg och Moskva och Nizjnij Novgorod.
Och inte heller kan stackars tåg 97 jämföras med den kategori tåg som kallas ”firmennye”. Varumärkeståg eller hur man nu ska översätta det. Av ordet ”firma”. De är ganska påkostade och erbjuder en mängd service ombord – room-service, TV i kupén, gratis frukost… Lite olika.
Tåg 97 är ett ”snabbtåg”. Nu ska vi kanske inte överdriva snabbheten, men det är ett tåg som stannar väldigt sällan. På den femton timmar långa resan stannar vi en sex-sju gånger. Två av dem är för en tjatig gränskontroll på i gryningen. Usch. Frasen ”sex på morgonen” kan användas bättre.
Tåg 97 erbjuder en komfort som innebär tak och väggar och brits och dörr. Och filt och faktiskt lakan och egendomligt pösiga kuddar, och då åkte jag ändå i den lyxigaste lyxklassen för sybariter och hedonister. Ursprungligen hade jag en annan bokning, men jag nappade på erbjudandet om att mot en redig muta uppgradera mig.
Delade kupé med en gentleman som fraktade toalettstolar. Kupén var ganska full med toalettstolar, vilket väckte en del uppmärksamhet vid tullkontrollen.
Mitt pass fascinerade gränspoliserna. Jag har den nya modellen som är full med egendomliga finesser – genomskinliga fotografier och instansade underligheter – passpoliserna ropade till sina kollegor för att visa upp märkvärdigheten: ”Hur du sett ett sånt här svenskt pass?” De hade fickorna fulla med kontrollmanicker och lyste på passet och höll det mot olika scannrar och Gud vet vad. Däremot tittade de inte på själva mig.
Järnvägsstationen Zaporizjia är inte känd för att vara bekvämt placerad. Den ligger hopplöst långt från centrum, till taxichaufförernas fromma.
Och när jag kom fram till hotellet och kontakta kosacköversten som skulle ta emot mig och visa mig Zaporogkosackernas livsföring och samhällssyn, så hade han ändrat sig. Nu ville han inte längre träffa mig.
Nå. Det går att leva med. Jag skriver om något annat i stället. Och i morgon kan jag ju njuta av tåg 98, samma, fast norrut.

Om svenskar skulle fantisera ihop ett drömland dit man vill åka på semester, då skulle det vara ett land med sol, hav, berg, värme, god mat, leende människor och billig sprit. Och på mycket få av de här punkterna uppfyller Ryssland de högt ställda och rimliga krav svenskar ställer på sina semesterparadis.

Men ändå. Det finns inget annat land jag blir så upprymd av som Ryssland. Fast här inte finns tapas eller samba eller salsa eller soldränkta stränder och allt som man normalt ska gilla.

Ryssland har vädret mot sig. Och en statsledning som gör allt för att svärta ner landet och dess folk. Ryssland har en historia som inte är vacker, med folkmord och våld, och en nutid som också väcker berättigad avsky.

Men så har vi människorna. Och låt mig bara ge en liten, liten glimt av vad man möter. Här i landet. Varje helgdag klockan tretton noll-noll är det dans i Sokolnikiparken. Oavsett väder och årstid.
Det är väldigt anpråkslöst. Någon sätter ihop ett spellista på en och en halv timme med lättdansad, glad musik och så kör vi:

Det är helt gratis och det är lätt att bli avundsjuk och de verkar ha så satans roligt. Och det är nog det som är hemligheten med Ryssland – de har så roligt, även när de lider nöd. Det här är fattiga pensionärer som faktiskt får fundera på om de har råd till de 28 rubel som tunnelbanan kostar till Sokolniki (ungefär sju kronor). Men under en och en halv timme får de helt enkelt ha skoj, och sedan tar de tunnelbanan hem igen.

(Och jo, nog blir man åthutad ibland. En herre klagade på att jag stod och fotade, men han var nog mest ängslig över att bli sedd med fel kvinna.)

Det finns en legend som säkert inte alls är sann: när Moskvas tunnelbana projekterades fanns det inga planer på en ringlinje. Men hur det nu var så råkade Stalin ställa en kaffemugg på kartan, och frågade varför inte ingenjörerna talade om den runda linjen mitt i Moskva. Ringlinjen är brun på kartsystemet; precis som kaffet som Stalin drällde på kartan.
Det är naturligtvis en saga, men att Stalin satt spår i Moskvas kollektivtrafik är ändå fullkomligt uppenbart. Pun intended.

Om Majakovskaja-stationen är en uppvisning i stram elegans, så är Komsomoskaja en orgie i barock överlastning. Stationen invigdes 30 januari 1952, drygt ett år innan Stalin dog. Arkitekten är en av Sovjetrysslands mest meriterade – Alexej Sjtjusev, född 1873 i Chisinau, och död 1949, flera år innan tunnelbanan invigdes. Han är mest känd för att ha ritat Leninmausoleet vid Röda torget.

Hans karriär är lång och märklig, och han hann testa en mängd olika stilar. När han fick jobbet att designa den här stationen var han genast inne på barocken, och det är ändå ganska spännande att en känslig och begåvad konstnär kunde hitta så rätt för att skildra sin tid. Sovjetunionen efter andra världskriget under åren fram till Stalins död hade förvandlats till ett Imperium. Ryssland har alltid varit en stormakt med imperialistiska ambitioner, men fram till andra världskriget var imperialismen inte så… Ja, den hade ännu inte blivit ett estetiskt ideal.

De stationer som byggs under de här åren pöser av svällande barocka former, bladguld och rubinrött överallt. Hade kejsar Nero byggt en tunnelbana i Rom på sin tid skulle den sett ut så här.

Det är överväldigande, och just Komsomolskajastationen är väl den som man brukar tänka sig, när man talar om Moskvas tunnelbana – med kristallkronor i taket.

Jag tycker alltid att man känner något slags ursinne i den här stilen. Det finns en aggressivitet i alla dessa ornament, en oro – kanske ett spår av det mindervärdeskomplex som man ofta möter i Ryssland, i synnerhet bland makthavare. ”Vi måste bygga större, dyrare, värre, högre, bredare, förgylldare… för att visa att vi är minsann lika bra som andra.” Inga kostnader sparas, men i bortre änden står en staty av Lenin och ser bortglömd ut bland gamla stegar och annan bråte. Som i en kejserlig städskrubb.

Jag tror att det är världens vackraste tunnelbanestation: Majakovskaja på gröna linjen i Moskvas Metro. Den invigdes 11 september 1938 och är en del av den näst äldsta linjen i den gigantiska tunnelbanesystemet. Den äldsta linjen, den röda, är ganska blygsamt utsmyckad, men när man började med den gröna så hade man kommit på idén att inte bara bygga en tunnelbana, utan även bygga en vision av det kommande lyckoriket. Luft och ljus, framsteg, lycka. Och vad gäller Majakovskaja så hittade man rätt.

Tekniskt listade man ut en helt ny modell att bygga själva hallen, och kunde skapa en väldig sal som helt tar bort känslan av att man befinner sig 33 meter under jorden. Arkitekten Alexej Dusjkin använder en stil som associerar bakåt till jugenstilen, med de långa slanka kolonnerna, och framåt till futurismen med geometriska former.

I taket finns mosaiker, utförda i en socialrealistisk, men ändå härligt frisk stil av konstnären Alexander Dejnéka. Temat för mosaikerna är ”24 timmar av den sovjetiska skyn”. Flygplan, simhoppare, körsbärsträd, Kremls torn – ett dygn av allt som pågår i en sovjetisk himmel.

Det sägs att Stalin, när tunnelbanan skulle byggas, lät utföra tester med de största tänkbara bomberna. Och så krävde han att tunnelbanan skulle byggas djupare än bombkratern. Och Metrosystemet fungerade som skyddsrum under kriget. Och just på den här stationen höll Stalin ett tal under revolutionsjubileumet i november 1941, medan tyskarna snabbt närmade sig Moskva.

Jag åker gärna hit bara för att titta på himlen, 33 meter under jorden. Jag vet att stationen dryper av blod. Att hela tunnelbanan vilar på massgravar. Men jag kan ändå hänföras av de drömmar som lyser fram mellan terrorn. Ljuset i den underjordiska himlen.

I allt umgänge med ryssar; förr eller senare, kommer samtalsämnet upp: Karlsson på taket. I Ryssland är den lille syltätande pojken en nationell hjälte. Det finns oräkneliga kaféer och restauranger och allt möjligt uppkallade efter Karlsson. Böckerna om honom kommer ut i ständigt nya upplagor, nya översättningar, nytryck av de gamla översättningarna. De gamla sovjetiska tecknade filmerna om Karlsson visas ideligen, med en av Rysslands mest meriterade skådespelerskor, Faina Ranevskaja, i rollen som fröken Bock.
Och här någonstans börjar den genomsnittlige svensken tappa tråden. Fröken Bock? Och vad var det där med sylten? Jag är inte säker på att det överhuvudtaget förekommer någon sylt i böckerna om Karlsson. Köttbullar, kuckelimuckmedicin, kanelbullar… Men sylt? Samtidigt är det sylten som är det centrala i den ryske Karlssons kosthållning.
Fröken Bock, däremot, hon dyker faktiskt upp i den andra boken om Karlsson – Astrid Lindgren skrev två, och det var för henne en fullkomlig gåta att just han av alla hennes figurer blev till en halvgud i Sovjetunionen.
Det har analyserats hur mycket som helst kring översättningarna till ryska, och många har hittat åtskilliga fel och missar. Men jag tror att förklaringen ligger på ett lite annat plan än på det rent lexikaliska. För ett svenskt barn är det uppenbart att Karlsson är en vuxen. Karlsson är ett konkret tilltal, fullt realistiskt, och de flesta barn skulle tycka att det var lite obehagligt om en gubbe som heter Karlsson skulle komma och sätta sig i fönstret.
För ett ryskt barn är Karlsson inte ett personnamn, utan mer som Spajdemän för vilken svensk sexåring som helst. Ett slags väsen, snarare än en lagom tjock man i sina bästa år.
Jag brukar föreslå att man skulle ha översatt Karlsson till ”Trofimytj” eller nåt lite bondskt ryskt, att försöka behålla de associationer som namnet ger, snarare än att vara så otroligt lojal till texten. När den ryska dockfilmen om Tjeburasjka översattes till svenska så fick han heta Drutten.
Tanken på att kalla Karlsson på taket för Trofimytj brukar väcka bestörtning och fasa i mina ryska vänner. Och på något vis – jag tycker det är vackert att vår ursvenske Karlsson på taket, från Vasastan i Stockholm – blivit en sagohjälte av nästan heroiska mått i Ryssland. Kanske är det där som Sovjetunionens fall började, när de sovjetiska myndigheterna ovetande om följderna beviljade världens bästa Karlsson landningstillstånd på de ryska taken.

Om några dagar inleds de olympiska spelen i Sotji. Jag tänker inte föra några kontrafaktiska resonemang om huruvida det var rätt eller fel att ge Ryssland vinter-OS. Nu är spelen ett faktum och beslutsprocesserna i IOK ligger utanför åtminstone min kontroll.

Putin har personligen sagt att det är en fråga om nationell säkerhet att genomföra stora, positiva evenemang. Inte bara Putin, utan även de mest liberalt och Putin-fientligt stämda ryssar är rent ut sagt lite trötta på att Ryssland och ryssar förknippas med vodkaosande kosmonauter, à la Peter Stormare i Harmageddon.

Nation Branding är ett koncept som används då och då. I svenska medier studerades till exempel för några år sedan hur Estland nyttjad, eller försökte nyttja, Eurovisionsschlagerfestivalfinalen för att skapa en positiv mediebild. Som regel handlar Nation Branding om att för en snäv publik i Västvärlden visa en bild av annat än det som gamla stereotyper berättar: en bild av modernitet, effektivitet, design, framgång och några nypor sex. Städad, deodorantad, ung och slät sex. Som på bio.

Propagandavärdet av det här kan diskuteras. Jag är inte säker på att, till exempel, Azerbajdzjan förbättrade sin politiska ställning genom en väl genomförd och groteskt påkostad ESC. Jag tror att de flesta har sina stereotyper om detta patologiskt svårstavade och dess brutala regim väl bevarade.

OS i Sotji kommer inte heller att bli en propagandatriumf för Putin. Det är redan från början dömt till att misslyckas, eftersom reportrar från större delen av världen kommer att vara genuint överraskade, inte över den snitsiga motorvägen och de eleganta snabbtågen mellan arenorna, utan snarare över att det överhuvudtaget finns tåg och vägar i Ryssland. Ingenting som händer i Sotji kommer att ge legitimitet åt Putin och hans regim, och blir det en uppföljare av Harmageddon kommer säkert Peter Stormare och hans ryska kosmonaut Andropov få förnyat förtroende.

Strängt taget har Nation Branding aldrig fungerat. Hitler-OS i Berlin 1936 är i första hand hågkommet för att den svarte amerikanske löparen Jesse Owens sprang byxorna av alla ariska praktexemplar. Putin-OS i Sotji kommer säkert att få liknande konsekvenser.

Jag svoschar fram genom Ryssland på snabbtåget Sapsan – pilgrimsfalken. Och undan går det. På vissa sträckor är hastigheten omkring 250 km/timmen. Och då åker jag med mjölktågsavgången som stannar i både Vysjnij Volotjok, Bologoe och Tver. Några avgångar stannar ingenstans på sträckan. Och alla andra tåg måste vänta in Sapsan. Och en armé av extremlågavlönade växelsopare ser till att inga växlar snöar in. Förstaklassbiljetterna kostar i storleksordningen 3000 kronor, enkel resa. Då får man åka i första vagnen och slipper gå så långt när vi andra måste vandra tio vagnar längs perrongen innan vi kommer till station. Det kan det vara värt, tänker jag, men nöjer mig blygsamt med att resa i andra klass.

Om ett par dagar ska jag resa vidare, till Ukraina. Jag frågade en av dem som jag ska träffa hur jag bekvämast reser dit – tågresan tar nästan ett dygn, flyget: under tre timmar. ”Ta tåget, så slipper du oroa dig för förseningar på grund av vädret”, blev svaret. Det är uppenbart att de rysk-ukrainska järnvägsarbetarna har en del att lära av Sverige när det gäller utveckling av extrem väderkänslighet. Här är det tågen som går när vädret konstrar.

Men lite gnäll kan jag kosta på mig: wifin på Sapsan är värdelös! Annars hade jag laddat upp en bild på detta superduperräsertåg.

En faktor som inte har kommit fram i rapporteringen kring protesterna i Ukraina är att landet praktiskt taget fullständigt saknar fackföreningsrörelse. I de flesta andra länder skulle något hänt efter tre månaders ganska hårdhänt kraftmätning, som i Ukraina. Men i Ukraina är dödläget totalt. Demonstranterna kan göra utfall, polisen kan göra räder, men i sak händer inget. Regimen har all makt; oppositionen har ingen. Det enda som gör att regimen inte sopar undan hela proteströrelsen, är att det skulle få ett för högt politiskt pris. Det går inte att göra en Himmelska-Fridens-Torg-operation och helt enkelt skicka in stridsvagnarna.

I Grekland, Spanien, Italien och andra europeiska länder skulle en sådan här kraftmätning ganska snabbt leda till strejker och massprotester. Så icke i Ukraina, Baltikum eller Ryssland. I konservativa ekonomiska tidningar hyllas balterna emellanåt för sin återhållsamhet under finanskrisen: stoiskt har de härdat ut, till skillnad från de veka sydeuropéerna som utlyser generalstrejk så fort gratiskaffet dras in för konduktörer på länsbussarna.

The Economist borde skicka tackkort till Leninmausoleumet i Moskva, för det är hans förtjänst att storfinansen kan och får härja fritt i ex-sovjet. Lenin var kraftigt skeptisk mot fackligt arbete – skulle arbetarna få det bättre, blev de mindre benägna att göra revolution. Lenins mål var inte mätta och trygga arbetare; målet var världsrevolutionen. Kommunismen var genuint fackfientlig, och när Lenin fick makten såg han till att bekämpa alla tendenser till ”trejd-junionizm”, som han kallade det.

Det finns ett intressant mönster här – alla omedelbara konkreta behov underordnades den långsiktiga visionen om världsrevolutionen. Kvinnokampen fick inte hindra klasskampen; arbetarnas rättigheter och villkor fick inte försvaga statens intressen. Och så vidare.

Det HAR gjorts försök att skapa fackföreningar efter Sovjets fall, men under nittiotalets ekonomiska kaos var det ju arbetsgivarnas marknad. Passade inte galoscherna – varsågod, där är utgången.

Så Janukovitj kan lugnt njuta av sin sjukledighet. Proteströrelsen har inte en chans. Det finns inga strejkkassor. Det finns ingen anställningstrygghet. Det finns inga som helst möjligheter för demonstrationerna att mobilisera ett fackligt motstånd. Det har Lenin sett till.