Författare: Per Enerud

Nånting är trasigt i mig. Jag tycker inte om sånt som är gott.

Vin. Jag kan inte förstå tjusningen i vin. Det smakar beskt och surt och otäckt. En gång var jag på en reportageresa, där min fotograf blev så chockad av det här, att han tappade skärpan i golvet så att den gick i tusen bitar. Kan någon ärligt säga att det är godare med vin än med hemkokt svartvinbärssaft?

Choklad. Ointressant. Kladdigt och lite kväljande.

Krämiga bakelser. Svindlande läbbigt.

Kaffe. När det finns te? Å andra sidan är det påste som säljs på normala kaféer värre än kaffe, så då måste man ju sitta och pina i sig kaffe i stället för att låta sig bli förolämpad av pseudo-te.

Jag har först på sista tiden börjat förstå att det här handlar om ett slags fysisk defekt, ungefär som färgblindhet eller oförmåga att höra vissa frekvenser av ljud. Det är som om jag vore smakblind, att jag inte tar in just de där undersköna smakfrekvenserna som alla andra hänförs av.

Problemet med allt det här, är ju att det är ganska socialt traumatiserande. Man SKA ha ett favoritvin och man SKA förstå sig på whisky. Själva definitionen av att njuta av livet är att sitta och låta nåt dyrt och sofistikerat rulla runt i munnen. Men jag svårt att lyckas övertyga mig om att vägen till livsnjutning ligger i att sitta med munnen full med rutten saft och riktigt låta sig hänföras.

Intressant är också, att de gånger jag har erkänt den här defekten, så brukar det väcka djup oro och misstämning i omgivningen. Ovannämnde fotograf försökte under hela den ganska långa reportageresan missionera vinets evangelium för mig, men det var ju rätt meningslöst. Jag kan förstå att människor kan bli lite besvikna om de bullat upp med nåt riktigt riktigt fint att bjuda på, och så föredrar jag vanligt vatten. Normalt brukar jag försöka slingra mig runt problemet med att hänvisa till att jag framför motorfordon.

Men underligt är det. Men om några månader är vinbären mogna i stugan, och då fan ska jag koka saft så det räcker hela vintern.

Det dog en duva en gång när jag åt pizza.

Duvan flög in mot pizzeriafönstret precis när jag tagit en stor tugga. Där sitter jag på en pizzeria av tristaste slag med munnen full av degig pizza och precis utanför mig ligger en duva och flaxar hjälplöst.

En annan duva landar intill den skadade. Den skadade duvan verkar lugna ner sig.

Jag sväljer.

Det är som om duvans kompis säger: ta det lugnt, ta det lugnt. Försök komma på fötter. Såna där grejer händer ibland – det kallas glas. Det är obegripligt.

Och den skadade duvan kommer på fötter. Vinglar. Stannar upp. Sträcker lite på vingarna. Duvans kompis, utgår jag från, kommer med uppmuntrande tillrop: bra! bra! Ha inte för bråttom. Ta det lugnt.

Duvan verkar komma till sans. Jag tror jag vet hur den känner det: jag föll ner från en al när jag var liten och tappade fullständigt andan. Jag glömde hur man gör när man andas. Jag minns den underliga blandningen av förvirring och medvetande: här ligger jag och är förvirrad. Vad konstigt att jag inte andas.

Duvan gör ett par små hopp, och precis då kommer en pizzabudbil och kör över den. Jag tror fan han siktade. Det enda som verkar leva är ena vingen som flappar mot asfalten. Duvans kompis skrämdes bort av bilen. Jag äter upp pizzan.

”Öst tar över Eurovisionsschlagerfestivalen”

Det spelar uppenbarligen ingen roll hur många Berlinmurar som rivs, och hur många västallianser som Ungern och Estland går med i: de är för alltid dömda att vara ”Öst”. Av de tio länder som i går kvalificerade sig för melodifestivalen är åtminstone hälften Natoländer, och samtliga utom Vitryssland och Serbien höggradigt intresserade av att komma med. De flesta är medlemmar, eller kandidater, till EU – utom då möjligen Vitryssland igen.

Det är kanske här som det riktigt intressanta med eurovisonsschlagerfestivalen ligger. Här avslöjas så oerhört tydligt Europas alla EGENTLIGA gränser. Här finns det självgoda Norden som alltid röstar på varandra. Här finns de oengagerade stormakterna Tyskland-Frankrike-Storbritannien som aldrig tar tävlingen på allvar. Har finns de löjliga ex-jugoslaviska eller ex-sovjetiska staterna och de löjliga småstaterna i söder – typ Malta och Cypern. Och, som sagt, spelar ingen roll hur många murar som rivs, när järnridån är en hjärnridå.

Jag stavar ganska bra. Framförallt tycker jag det är tröttsamt med stavfel. Det finns nog ett och annat stavfel och språkfel här, men jag ids sällan rätta dem. Men normalt irriterar jag mig oerhört på förargliga stavfel. Men lika mycket irriterar jag mig över beskäftiga rättstavningsprogram. Jag har nyss skrivit ett e-brev, och i e-postprogrammet finns en rättstavningstjänst. Felstavade, främmande ord, stryks under med rött. Två ord är just nu markerade, och det finns inget jag kan göra för att rätta stavningen:

Klimathot.

Provrökte.

Däremot hade programmet inga problem med

Pojkfotbollsfarsa.

Hälsofjompig.

Fullkornsfascister.

Vad är det för konstigt rättstavningsprogram som inte känner igen ordet ”klimathot”, men sväljer ”fullkornsfascister” utan att blinka? Är det ett budskap från våra egentliga härskare?

Det viktiga för makthavare är att se till att undersåtarna glömmer det förflutna. I Sovjet var makten över det förflutna avgörande för att partiet skulle kunna behålla makten över nutiden. Historien definierade nutiden. Hela Sovjet byggde på en föreställning om att det fanns absoluta historiska sanningar: revolutionen var ren, segern över nazisterna ädel. Det fanns inga gråskalor. Makthavarna såg noga till att det inte fanns några gråskalor.

Det fanns bara segrar. Segrar på väg mot den yttersta segern: kommunismen. Den paradisvision som var historiens slutpunkt. Vägen dit var kantad med de sovjetiska segrarna. Skulle dessa segrar ifrågasättas, så skulle hela visionen rasa.

Det sorgliga i det hela, är att Ryssland så till den grad vant sig vid myterna om de rena och ädla segrarna, att det än i dag är fullständigt omöjligt för landet att komma loss ur de här vanföreställningarna. Revolutionen har väl i och för sig tappat sin glans, men redan Jeltsin satsade stora resurser på segern över nazismen som ett sätt att skapa nationell samling. Inför 50-årsfirandet 1995 byggdes en fullständigt ofattbart stor minnespark alldeles utanför centrum. Enorma statyer som skildrar segern, hedrar offren, hyllar hjältarna. Jeltsin flyttade fokus på segerdagsfirandet. Under Sovjet var det kommunismen och partiet som stod i centrum. Jeltsins propagandister lät lyfta fram veteranerna. Segerdagen blev en dag för att hylla den nationella enighet som besegrade inkräktarna. Nationell enighet och de enskilda soldaternas hjältemod – det var Jeltsinerans förklaring till segern. Att tala om de ryska soldaternas övergrepp i Tyskland blir omöjligt – det skulle splittra nationen och förolämpa veteranerna. Att tala om icke-angreppspakten med Hitlertyskland är omöjligt. Att tala om angreppet på Finland, annekteringen av de baltiska länderna – allt det blir omöjligt, eftersom Ryssland så hårt har satsat på att skapa hjältar åt sitt land. Ryssland har gjort sig självt till slav under sina egna myter.

Brecht skriver i ett drama: ”Ve det land som har hjältar! Nej! Ve det land som behöver hjältar!”

Boris Jeltsin är död. Jag vet inte hur många gånger jag fick göra utryckningar i slutet av 90-talet för att det brutit ut rykten om att Jeltsin låg för döden. Säkert en gång i månaden. På den tiden hade SVT två korrespondenter i Moskva, och en var alltid tvungen att vara kvar i stan ifall Jeltsin skulle avlida. Nästan hela hans andra mandatperiod höll det på så här. Han var borta i månader. Då och då kom bilder (utan ljud) där en fritidsklädd Jeltsin satt tillsammans med sina medarbetare och familjemedlemmar.

Men nu är han död. I övermorgon ska han begravas.

Ett par ord, till minne av en märkvärdig härskare.

Jeltsin var aldrig någon demokrat, men han räddade demokratin i Ryssland. Men samtidigt skadade han demokratin i grunden, genom att göra sig själv personligen till den enda garanten för demokratin. Han var Ryssland demokrati. Hans oerhört ryckiga ekonomiska politik skapade fullständigt kaos. Hyperinflation, månader utan lön, utan pensionsutbetalningar. Livsbesparingar förvandlades till drickspengar över en natt.

När ryssar hör ordet demokrati associerar de till Jeltsin, hyperinflation och banditvälde. När de hör ordet demokrater så associerar de till alla de gamla partilakejer som hängt av sig kommunisthatten och blivit hängivna marknadsekonomer. Och i ungefär samma takt blivit ruskigt rika.

Det här gänget blev ganska uppbackade av väst. En liten klick rika killar var demokratin i Ryssland. För dem var allt tillåtet. När en akut politisk kris bröt ut hösten 93, så tyckte väst att det var helt okej för de här killarna satte in stridsvagnar mot de politiska motståndarna. Än i dag vet vi inte hur många som dog, men vi vet att västledarna hyllade Jeltsin för den beslutsamhet som löste krisen.

Den här perioden i Rysslands historia kan kallas demokraternas diktatur. Hur än folket röstade i valen så såg Jeltsin till att folkets val inte fick något genomslag. Jeltsin gjorde tre försök i tre val att skapa ett ”maktparti”, och först tredje gången funkade det – med Putin som vallokomotiv.

Jeltsin räddade demokratin, men han var aldrig någon demokrat.

Det påstås att svenskar försöker undvika att vara stolta över sitt land. Och så kommer man dragande med att vi inte firar oss vansinniga på svenska flaggans dag. Men alltihop är bara en ny form av patriotism. Ett slags hyperpatriotism. Jag skulle till och med vilja påstå, att det för de flesta svenskar skulle uppfattas som osvenskt att springa omkring och vifta med flaggan på nationaldagen.

Nu är, som bekant, begreppet ”osvenskt” lite mångtydigt, men mer om det nån annan gång. Nu ska jag komma dragande med gamla patriotiska minnen. När jag gick i skolan på sjuttiotalet var patriotismen rent hysterisk. Det fanns inte ett ämne där vi inte fick oss ipräntat att det inte kunde finnas en bättre plats på jorden än Sverige, och ingen del av Sverige var bättre än Norrland, och ingen del av Norrland var bättre än Västerbottens län. Här fanns VÄRLDENS LÄNGSTA LINBANA!!! Och MEST GULD I HELA SVERIGE. Norrbotten var också lite imponerande: där fanns VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION. Tänk!

Jag minns att jag tänkte att de som bodde vid stranden av Tärendö älv måste ha svårt att låta bli att gråta av stolthet när de steg upp på morgonen och såg VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION rinna förbi. De borstade tänder i vatten från VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION. Jag tyckte nog faktiskt att det där med bifurkationen var lite vassare än världens längsta linbana. I mitt hjärta visste jag nog att det skulle vara en baggis för lömska människor någon annanstans på planeten att bygga en lite längre linbana, bara för att djävlas med oss västerbottningar. Men bifurkationer är inget man anlägger bara så där.

Patriotismen genomsyrade allt. Sverige hade räddat hela Egyptens kulturskatter genom att flytta på vad det nu var. Sverige gjorde världens bästa kameror och kulspetspennor. Vi var de enda som hade bokstaven Å. Och utöver Sovjet och Japan fanns det inget land i världen som byggde mer båtar än vi. Vi hade världens bästa religion, för vi fick äta vad vi ville. Och så hade vi Ingemar Stenmark. Och han var dessutom från Västerbotten. Och vi hade världens äldsta berg.

Histora och sånt var inte i någon större utsträckning en källa till patriotism när jag gick i skolan, utan allt handlade om hur Sverige hade erövrat världen nu. Det fanns ett radioprogram, där barn skickade in frågor om allt möjligt, och så var det en panel experter som svarade. En gång var det en som frågade ”När var Sverige som mäktigast?”. Och panelens historiker svarade att Sverige på 1600-talet i och för sig var en militär stormakt, men fattigt och outvecklat. I dag, däremot, var Sverige världsledande inom industri och forskning, och aktivt inom fredsarbete i hela världen. Så svaret var ”NU!”

Och så är det nog, med den svenska patriotismen. Jag är rätt säker på att de flesta som fnyser åt gamla kungar och regentlängder betraktar just den formen av patriotism – alltså den sortens flaggviftar- och nationalsångs-patriotism man möter i Norge och USA – som primitiv och gammaldags. Här i Sverige, däremot, har vi blivit mycket mer sofistikerade än så. Bara vi svenskar har nått en sån nivå av utveckling och förnuft att vi inte längre behöver alla fjompiga gamla ritualer.

Och så har vi världens största bifurkation. Någon dag ska jag åka till Tärendö älv och dricka ett glas vatten ur nationalpatriotismens källsprång.

Veckan efter påsk tillbringade jag med händerna djupt nere i jorden. Greps av jordlust, grävlust, växtlust. Jorden var varm och torr, och nånting i den talade till det minne som finns i mig av tusentals år av jordbruk. Det är oerhört lätt att känna lust till jord och odling. Och även om mitt jordbruk består av fyra kvadratmeter rödbetor och gräslök och knappast kommer att hålla familjen mätt i vinter, så ligger det något slags ursprungsnjutning i att förbereda sådd. Neil i ”Hemma värst” förklarade det bra: ”We sow the seed, right. Nature grows the seed, and then, we eat the seed. And then, after that, we sow the seed, nature grows the seed, and then, we eat the seed. And then, after that again, we sow the seed, nature grows the seed….”

Hur som helst känns det rätt på något underligt vis att gräva. Självklart skulle kanske en del av tjusningen försvinna om man hade fyra hektar potatisåker att vända före lunch, men nu slipper jag ju det. Fyra små örtesängar är ingen pina, och skulle frosten ta skörden slipper jag blanda bark i ruccolasalladen. Men det är nåt med perspektivet. Att vara så nära jorden, att mylla ner kompost, att komma närmare det kosmiska kretsloppet. Att vara en del av världen.