Jag har sista boken kvar i serien, och kanske ändras alltihop där, och kanske tvingas jag stå där med min tvättade hals och skägget i brevlådan. Men jag börjar få problem med Harry Potter. Eller kanske snarare med fru JK Rawlings, författaren. Den osannolika dam som pang bok snodde ihop sju rätt tjocka böcker och blev miljonärsmiljonär. Alltså en som har en miljon miljoner. Vad handlar de här böckerna om?
En liten pojke som vantrivs i en fosterfamilj. Berövad alla band till sitt förflutna, sina föräldrar. Mobbad, misshandlad. Han utsätts för en behandling av fosterfamiljen som inte kan beskrivas som annat än ett övergrepp. Plötsligt räddas han ur den här miljön: han visar sig vara både känd, rik och sällsynt begåvad. I en annan värld – trollkarlsvärlden, med bara ytliga kontakter mellan vår, vanliga värld.
Och här uppstår mina problem: relationerna mellan trollkarlsvärlden och mugglarvärlden. Mugglare, det är vi. Eller rättare sagt: det är trollkarlsvärldens ord för oss. Vi konstaterar omedelbart att trollkarlsvärlden är mer komplett än vår. Medan vi trampar tungt på grå asfalt och svettas i trappor kan trollkarlsvärldens invånare röra sig på betydligt effektivare sätt: de kan flyga, de kan transportera sig medelst flampulver och spöktransferens. De har tillgång till mäktiga förtrollningar och besvärjelser, medan vi tycker att Internet och titthålskirurgi är märkvärdigheter.
Trollkarlsvärlden och vår värld är inte helt separerade. Vissa mugglare blir trollkarlar och tillåts ta steget upp ur mugglarträsket. Det förekommer även människor ur trollkarlsvärlden som inte har magisk förmåga – ynkar kallas de – men de får stanna kvar i trollkarlsvärlden, som på nåder.
Vad vill JK Rawlings berätta med det här? Ska vi känna oss tröstade över tanken att vi kanske EGENTLIGEN är trollkarlar, när vi sitter där och känner oss ensamma och missförstådda? Att vi kanske hör till en SANNARE sorts människor? Människor som inte behöver lyda de vanliga tröttsamma naturlagarna. STARKARE människor. Det har alltid varit en lockande tanke: känslan av att höra till ett utvalt släkte. En utvald grupp, ett utvalt folk, en utvald ras.
I hela bokserien (och, nu upprepar jag: jag har inte läst sista) är det uppenbart att trollkarlsvärlden ser ner på mugglarna. Vi är sämre människor. Okompletta. Trollkarlarna har alla fördelar. Strider inom trollkarlsvärlden drabbar mugglarna, eftersom vissa trollkarlar föraktar mugglare mer än andra. Den onde Voldemort vill uppenbarligen bekämpa oss, medan andra vill skydda oss. Men inför alla trollkarlar är vi undermänniskor. Vår uppgift är att bli bekämpade eller beskyddade.
Jag tycker att det här börjar bli lite irriterande. De enda som någonsin klagat på Harry Potter är olika religiösa grupper som anser att all trolldom etc strider mot kristendomen. Men jag har inte hört någon andas något om den nietzcheanska världsbild som odlas i Harry Potter-böckerna. Den starka hävdelsen av ett övermänniskoideal. Okej, Harry åker genom hela bokserien på en himla massa motgångar, och han är sannerligen inte någon Stålmannen, men samtidigt så är det ju han som vinner. Det är hans egenskaper, hans lojalitet, hängivenhet, hans medfödda förmågor som besegrar fienden. Och han gör det för vår skull – vi mugglare kan vara lugna, eftersom Harry vakar över oss.
Jag undrar också lite om historien. Harry besegrar redan vid ett års ålder Voldemort och gör slut på en lång period av hans skräckvälde. Och det här bör ha ägt rum ca 1988 någon gång. Alltså i grova drag när kalla kriget tog slut, Sovjet löstes upp, perestrojkan och allt det där. Är Voldemort kommunismen? Hans makt inleds dessutom för femtio år sen, ungefär, och då hamnar vi vid kalla kriget.
Men Hitler då? Före Voldemort var det ju frid och fröjd alltihop. Eller var Hitler en annan ond trollkarl? Eller var trollkarlarna så nöjda med sin lugna tillvaro att de inte brydde sig om att 60 miljoner sketna mugglare slaktades. Det tycker jag, i så fall, OCKSÅ är irriterande.
I vilket fall som helst så har JK Rawlings nu lyckats inskärpa ett övermänniskoideal hos ett par miljarder barn i hela världen. Hon har förmedlat en berättelse om att det finns starka som har rätt att beskydda svaga, även om de svaga inte ber om det.
