Författare: Per Enerud

NEWS FLASH! NEWS FLASH!

Grammatikövergrepp avvärjt på Tbilisikrog

Tbilisi. Informationskrigföringen i Kaukasus tar nya former: en nyöppad restaurang i Tbilisistadsdelen Sololaki markerade sitt avståndstagande mot den ryska inmarschen i augusti genom att utföra språkligt våld mot rysk grammatik. Restaurangägarna valde att låta ett substantiv i maskulinum föregås av ett adjektiv i femininum. Därmed åstadkoms en grammatisk motsvarighet till massförstörelsevapen. Det kan inte heller uteslutas att greppet är tvivelaktigt ur gendersynpunkt.

Grammatikkriget har väckt starka känslor. Georgierna, vars språk saknar grammatiskt genus, markerade på det här sättet sitt djupa förakt för den ”feminina” ryskans allt duttande med tre olika genera; i synnerhet som det för den oinvigde inte är helt självklart att площадь är femininum.
Den här attacken på det ryska språket har inte gått omärkt förbi. Känsliga rysktalande personer har upplevt starka obehag av att ens befinna sig på torget där restaurangen är belägen och har gått långa omvägar för att slippa se denna språkliga horrör.
Det har nu visat sig att denna form av krigföring inte är acceptabel: Internationella grammatikförbrytartribunalen i Haag har riktat en skarp protest mot övergreppet. Att tvinga folkgrupper att gå omvägar på grund av dålig grammatik är inte förenligt med informationskrigskonventionen från 1923. Och bara tre veckor efter det högtidliga öppnandet av denna installation, så har de ansvariga för övergreppet gått med på att ta ner skylten. I en ny version är substantivet avlägsnat, och därmed den grammatiska horrören. Rysktalande Tbilisibor kan nu, utan fara för sitt språköra, lugnt röra sig i Sololaki.
Enligt diplomatkällor är detta en ”enastående framgång för europeisk diplomati”. Återstår nu att få ryssar att uttala Tqemali, den georgiska plommonsåsen utan vilken sjasjlyk bara blir en handfull halvbrända köttslamsor, med det korrekta strupljudet.

Tbilisi. Jag sitter på ett
lunchställe och väntar arg på en caesarssallad. För
en liten stund sen blev jag kallad fascist – på tyska, av en
liten rysk gumma, och till min egen förvåning blev jag
alldeles arg. Så pass att jag började käfta tillbaka.

Hon såg mig från långt
håll, när jag försökte kila över
Leselidze-gatan utan att halka i den regnvåta stenläggningen
och bli ihjälkörd av en villt tutande SUV. När jag var
kommit upp på trottoaren pekade hon på mig och använde
alla tyska ord hon kunde ”Raus Fascisten! Idi nach Hause!”
Hon blandade ryska och tyska svordomar och det var uppenbart att det
var personligt: det var mig hon talade till så att löständerna
glappade.

Först tänkte jag bara
passera, men så var det nåt som brast: jag är inte
här för att bli kallad fascist, och sinnet rann och jag
vände mig om och sa på ryska: ”Vad kallar du mig fascist
för?”

Att jag talade ryska innebar mest bara
att hon kände sig tryggare: hennes tyska ordförråd
var bra mycket mer begränsat än hennes kunskaper om ryska
svordomar. Vår ordväxling blev mer och mer upprörd,
men innan jag hann kasta mig över tantdjäveln för att
strypa henne med klockkedjan grep georgiska fredsbevarande trupper i
form av ett ugn par in och sa något kantigt och vasst på
georgiska; tog tag i min rockärm och ledde mig bort från
slagfältet.

”Ta det lugnt”, sa de på
ryska, ”Hon är galen, inget att göra något åt.”

Jag fortsatte gräla lite av bara
farten: ”Varför kallar hon mig fascist? Hon har inte rätt
att kalla mig fascist!”

Nu har caesarsalladen kommit på
bordet. Wifin är uppkopplad. På baren bredvid fortsätter
det totalitära temat: KGB – still watching you, står det
på stolarna.

Tbilisi. I går afton gick jag och kollegerna på operan. Tbilisi har en väldigt fin opera, mitt på huvudgatan. Byggnaden är enormt vacker, lite förfulad av stora reklamaffischer. Men biljetterna är billiga: bästa platserna i salongen kostar 25 lari, vilket är ungefär 120 kronor. Och repertoaren är en blandning av gammalt och nytt, ryskt och utländskt. I går gav de Donizettis Don Pasquale.

Bel Canto, ledig kväll, och praktiskt taget gratis. Vi bestämde oss för att testa finkulturen i stan. Jag köpte biljetter – man kan bara köpa dem i biljettlyckan på operans bakgård, och det var inga som helst svårigheter att få platser.

Operabyggnaden är som sagt väldigt vacker, och inuti är den ännu stiligare. Utförd i ett slags morisk stil. Men det märks att operan har svårt med finansieringen. En del av lokalerna är uthyrda åt företag som showrooms. Det säljs ingen kaviar och champagne i pausen, utan bara chips och pepsi.

Men det var ju ändå opera. Opera! Donizetti. Och att komma in i operahuset ger en omedelbar känsla av fest och högtid. En av kollegerna, en italienare från Milano, berättade om när han besökte La Scala som pojke för första gången. Hans mamma höll för hans ögon medan de gick in, och när de var inne i salongen tog hon bort händerna från ögonen… Sedan dess var han operafantast.

Det här var kanske inte La Scala, men det är ändå en imponerande salong. Kanske dubbelt så stor som den pyttelilla Stockholmsoperan. Ljus inredning, krämfärgad. Starkt patinerad, vilket är en fancy sätt att säga sliten fast på ett snyggt sätt.

Många barn i publiken. Några utlänningar. Påfallande många rysktalande. Vissa var väldigt uppklädda, andra kom i jeans och tröja. Några damer hade på sig kläder som måste krävt timmar att applicera, pälsboa och pillerburkshattar. Några åt salta pinnar och drack pepsi. I salongen.

När föreställningen började, visade det sig att praktiskt taget alla hade med sig mobiltelefoner. Ja, och det hade ju jag också, men jag talade åtminstone inte i telefon under ouvertyren. Det visade sig att det var en ganska sorlig publik. Många pratade med varandra praktiskt taget oavbrutet: kommenterade artisterna. Andra pratade i telefon – en dam bakom oss fick tre telefonsamtal (med Für Elise som ringsignal) och förde dämpade konversationer. Vi hyssjade faktiskt till slut. Och alla utom vi dumma utlänningar tog foton och filmade video med mobiltelefonerna. Hela tiden såg man små ljusblå kvadrater spridda över parketten.

Å ena sidan lite irriterande, men å andra sidan kändes det lite mysigt med den avspända inställningen till operan. Det var ett familjenöje, som en fotbollsmatch eller nåt. Folk går på opera för att de gillar opera, inte för att de dyrkar operan. Det fanns ingen högtidlighet över det hela, utan en glad atmosfär av att göra något kul tillsammans.

Och själva föreställningen var utmärkt. Tajt och disciplinerad orkester – en fulltalig teaterorkester. Fina prestationer av sångarna: framförallt basen som sjöng Don Pasquales roll. Det blir nog fler operabesök är jag rädd.

Tbilisi. Fin kostym för hysteriskt mycket pengar, och bara för att jag har ätit ostpajar praktiskt taget dagligen i en månad så rämnar den i sömmarna. Vad säger det om kvaliteten? På kostymen? På ostpajarna?
Jag plockade alltså upp ett papper på kontoret, och hörde ett tröttsamt slags utvärtes buller uti ändanom. En diskret kontroll gav svaret: sömmen hade rämnat. Lyckligtvis på en del av just den här observatörsmissionen som sällan exponeras publikt, men ändå. Jag gick omkring och kände mig utsatt. Vi kan säga att jag föredrog att sitta uppå ändanom resten av dagen så mycket som möjligt.
Och inte hade jag nål och tråd. Jag fick ge mig ut och leta efter en sybehörsbutik, dock iklädd andra, beigea byxor. Det visade sig vara ganska enkelt. Praktiskt taget alla butiker i Tbilisi säljer praktiskt taget allt möjligt. Det är ganska rimligt att hitta motorolja i grönsaksaffärer eller ryggsäckar för barn i frisörsalonger. Går det att sälja ska det säljas. Så jag kunde snabbt hitta ett nålbrev och två snörstumpar (en svart och en beige, utifallatt även de beiga byxorna skulle visa sig vara av samma svindlande låga kvalitet).
Sen gick jag hem och satte mig i skräddarställning på köksbordet för att sy ihop sömmen igen. Och jag får väl säga att arbetet blev både tillfredsställande utfört och snyggt, och inte sydde jag fast byxorna i knät heller, vilket jag faktiskt var lite orolig för ett tag.
Men nu sitter jag här med byxan lagad uti ändanom, och helt utan igelkottaskinn, dessutom, som en oväntad och behaglig bonus.

Tbilisi. Nu har jag slagit på gasvärmaren, och plötsligt strålar en blid och livlig värma från alla mina element. Stengolven känns inte som skridskobanor längre. I går satt jag och såg en gammal rysk film som var oväntat rolig och frös som en hund. Jag sov, och för första gången efter ett par jetlag-nätter, riktigt bra i natt. Somnade tio, vaknade strax före sju och hoppade med ett huttrande skratt ur min säng.
Försök huttra och skratta samtidigt, så får ni se hur lätt det är.
Så jag bestämde mig för att slå på värmen. Det innebar två problem. Det ena var: hur kommer jag ut på balkongen. Eftersom jag bor på bottenvåningen är alla fönster och balkongdörrar enastående låsta. Att öppna en dörr är en komplicerad och ansträngade process, som omfattar en hel mängd olika manövrer. Handtaget ska, till exempel, lyftas uppåt vid en fas under processen.
Och sen, när jag kommit ut på balkongen, måste jag ju komma in i gasskåpet. Två lås även där. Och sen när jag kommit in i gasskåpet måste jag ju förstå hur lågan ska tändas. Där fanns två vreden: ett med en kran på, och ett med ett element. Jag tror jag förstod vilket vrede som skulle vridas, så jag vred på det. Omedelbart slog det upp en blå, fräsande, låga och jag drog slutsatsen att värmen nu var på.
Så nu brinner det en eld på min balkong. Elementen blev omedelbart varma. När jag kommer hem kommer jag antagligen att kunna basta.

Tbilisi. I Kurt Vonneguts Slakthus fem är Billy Pilgrim ”spastisk i tiden”. Han rycks från en tid till en annan, helt utan att själv kunna kontrollera det. Ena ögonblicket är han en gammal man som ser tillbaka på sitt liv; nästa ögonblick är han krigsfånge i Dresden under andra världskrigets sista månader. Och därefter hamnar han, som bekant, i en djurpark eller vad man ska kalla det, på planeten Trafalmadore.
Så kan det, som bekant, gå.
Jag är inte spastisk i tiden, men jag har svårartad jetlag efter den där dumma resan till Amerika alldeles i onödan. Så nu sover jag inte om nätterna, men gäspar mig genom dagarna. I går kväll jobbade jag verkligen hårt för att inte somna där jag satt framför tvn, men när klockan blivit tillräckligt mycket för att lägga sig, ja, då var jag fullständigt hundraprocentigt sömnlös. Jag kunde nästan inte blinka, så pigg var jag. Och klockan blev midnatt, och den blev ett och den blev två, sen måste jag nog ha somnat en stund, för vips så blev den fyra. ”Nu måste klockan vara fyra”, tänkte jag. Och när jag kollade var den en minut över fyra.
Och därmed var det färdigsovet. Jag låg och vred mig i ytterligare en och en halv timme, men halv sex bestämde jag mig för att det inte var någon idé att försöka hoppas på en och en halv timmes sömn. Så jag steg upp och läste i Generation Kill och blev imponerad av vad som kan vara ett av de bästa reportage jag läst.
Framförallt är jag imponerad av hur Evan Wright, författaren, fångat drivkraften hos killarna som sökt sig till det hårda soldatlivet. De har valt bort precis allt det som gör Amerika till Amerika. De väljer bort konsumtion och lyx och bekvämlighet, individualism och frihet, för att leva under extremt obekväma förhållanden, i total lydnad, underordning och disciplin. Så sitter jag där, snurrig av trötthet, och hänförs av Riktigt God Journalistik.
Men nu sitter jag – igen – på jobbet och somnar när jag skriver. Då och då har jag vaknat till och märkt hur jag har skrivit fyrtio rader o. Det är Ganska Sopig Journalistik.

Tbilisi. Tillbaka i stan. I går vad det stadsfest i Tblisi – stadens dag. Stan var fullsmockad med firande människor, och från åtminstone tre scener i centrum framfördes patriotisk musik och dans och trummerier. Fast mest av allt drällde folk bara runt och njöt av feststämningen.
Jag gick upp till Narikala-fästningen, som nästan hänger på berget över stan. Det visade sig vara ett älsklingstillhåll för förälskade ungdomar, och på varenda yta som var tillräckligt platt satt 17-åringar och höll om varandra.
Från fästningen kommer man vidare till ett stort, patriotiskt monument. En kvinna håller i ett svärd och en skål med vin. Fiender ska mötas med svärd, vänner med vin. Och från monumentet går en vindlande trappa nerför stupet, rakt till min vackra bostad. Trappan passerar två kyrkor, den nedersta hänger rakt ovanför min gård, och här stannade jag för att prata med prästen.

Han såg ut ungefär som ortodoxa präster brukar: som en jultomte i svart. Snälla ögon, vitt, långt skägg. Och han börjar genast förhöra sig om vad jag själv har för trosuppfattning.
– Vet du varför Gud har skapat gränserna? frågar han.
Jag svarar att jag inte tror att Gud har skapat gränserna, utan att de är produkter av mänskligt högmod. Gud har skapat oss, argumenterade jag, till bröder och systrar. Människor har gjort oss till fiender.
– Det stämmer i och för sig, men framförallt har Gud skapat gränserna för att synd inte ska spridas. För tjugo år sen fanns inte all den synd vi ser här i dag, och se hur det ser ut nu: kvinnor som går halvnakna… Och allt det kommer från utlandet.
Fader Andrej, som han heter, går på om sina gränser. Ekumeni och samarbete innebär folkens och därmed kyrkans död. Katolikerna har dragit igång ekumenin för att krossa den rätta läran. Ryssarna har upphört att vara ortodoxa. Osseterna har knappast någonsin varit det. Och georgierna har nog också egentligen vänt tron ryggen, fast de hela tiden demonstrativt gör korstecknet så fort de ser en kyrka.
Så talar vi med varandra i ungefär en timme. Han är mild och vänlig i talet, har den där roliga georgiska brytningen i sin ryska och verkar aldrig aggressiv, trots att han talar i ett ganska kategoriskt och hårt tonläge.
När jag går vet jag inte riktigt hur man gör: ska man skaka hand med en präst? Ortodoxa skulle kyssa honom, men hur hälsar lutheraner på ortodoxa präster. Jag bugar mig lite lätt, backar ett par steg och ger plats åt en liten tiggargumma som ber om hans välsignelse.

Washington. – America is dying. We have lost everything that made us into America. Det är mottagning på svenska ambassaden och jag talar med en av de där extremt vältaliga och illusionslösa reaktionärer som jag åtminstone inbillar mig bara finns i USA. Roten till det onda, menar han, ligger i att amerikanerna har lämnat Thomas Jeffersons föreställning om staten som ett nödvändigt ont som måste tyglas av medborgarna, och anammat en europeisk uppfattning om den välvilliga faderliga staten.
– And it all began with Lincoln! We’ve been a dying empire since then.
Han hinner tala om kristna värderingar och om den lömska och extremt framgångsrika marxistiska attacken mot familjen, som planerades av Gramsci, den italienska kommunisten. Det är nästan skrämmande reaktionärt, men samtidigt är hans retorik full av humor, självdistans och förakt för USA:s besatthet av enkla svar. Vi har att göra med en oerhört klyftig och beläst kille. Han vet vad han talar om, han har byggt ett slags modell, en världsuppfattning, och så manövrerar han inom den och får allt att stämma.
Valet om två veckor är ett ödesval för USA. Obama är i grunden socialist, McCain saknar alla statsmannakvaliteter. Obama har potential att bli statsman, men har hittills nöjt sig med att tala om ”change” – whatever that is. Vi talar i kanske en kvart med varandra, och jag tror aldrig jag har lärt mig så mycket om USA någonsin. Och haft så roligt under tiden.
Och kanske är det den här gladlynta pessimismen som är det typiska i det amerikanska politiska samtalet. Det pågår ju en miljon andra valkampanjer just nu, och en slogan, riktad mot en motståndare, löd: ”NN – too corrupt, even for congress”