Författare: Per Enerud

Askö. Första fredagen på semestern. Vacker dag med många timmar i hängmattan. Jag har en utomordentligt bekväm, behagligt skuggigt placerad, hängmatta, och däri har jag legat och läst John Ajvide Lindqvists Människohamn.
Min tvättmaskin leveraredes också, men leveranskille berättade att jag behövde en koppling för att koppla in maskinen. Så jag letade fram en polygrip och började rörmoka.
Naturligtvis vet jag att man ska stänga av vattnet i förväg, så allt gick utmärkt. Och naturligtvis vet jag att det finns hur många dimensioner som helst på rör, så jag mätte. Och sen tog jag cykeln för att ge mig av till stan. Östhammar, alltså. Och rörmokarbutiken var naturligtvis semesterstängd: även rörmokare har hängmattor. Så jag handlade kopplingen på en byggvaruaffär. Och naturligtvis var det ingen där som hade minsta hum om vad som krävdes. Men jag köpte en koppling och cyklade hem. Och naturligtvis passade inte utrustningen det minsta.
Men det var roligt att vara i en stad och inte i en skog. Jag pumpade cykeldäcken och besökte biblioteket. Jag får tvätta en annan dag.

Askö. Häromnatten drömde jag att jag rensade ogräs. Jag nöp till om kvickrot och maskros och drog upp långa, långa rötter. Och i dag slog drömmen in! Under större delen av förmiddagen har jag knäböjt i grusgången och nupit om kvickrot och maskros och dragit upp långa, långa rötter. Coolt. jag är synsk!

Askö. Okej, tomten är översållad med smultron. Röda små skenfrukter i gräset. Och jag undrar mest – vad är dealen. Nog är väl jordgubbar bättre? Inte är det som relationen vildhallon – trädgårdshallon, där vildhallonen helt enkelt är vansinnigt mycket godare. Men jordgubbar är ju svårt mycket godare än smultron, dessa överreklamerade små underjordgubbar. Fast jag gillar namnet: smultron. Jag tycker det är lite spännande att bär nästan alltid på svenska slutar på -on: lingon, hjortron, odon, hallon… Melon. Citron.
Anyway – det är väl lite rart med små barn som plockar smultron på ett strå, men på det stora hela är väl smultron ganska meningslösa. Rara, men meningslösa.

Askö. Det finns ett särskilt slags guld som bryter fram när regnet upphör. Ett guld i buskarna och träden. Det finns ett annat slags guld i talltopparna sent på kvällen, när solen gått ner, utom för tallarna, som fortfarande kan se solen när de står på tå. Ytterligare ett slags guld finns mellan veden just innan elden tar sig i spisen. Och så finns guldet i den flädersaft som mognat färdigt. Det finns guld överallt; jag är en mycket rik man.

Askö. I en stor gryta mognar flädersaften. I kväll kommer jag att ha fyra liter av den märkliga saften, och redan i eftermiddag ska jag göra en ny sats. Jag hade aldrig smakat fläder innan jag gjorde min första sats i fjol – mest på skoj, eftersom jag har ett stort fläderträd. Nu är flädersaften liksom själva essensen av sommaren. Själva meningen med det hela. Det långsamma i processen hör också till saken: saften ska mogna i flera dagar – det är som sommaren själv: man får ha tålamod. En blandning av överdåd och otillräcklighet. En underbar blandning.

Oderzo. Det regnar. Hela veckan har varit mulen, men några enstaka solglimtar mitt på dagen. Men morgnarna och kvällarna har präglats av regn. Det är sex mil till Venedig och jag är i ett Italien som inte kommer med i turistbroschyrerna. Vi hittar nätt och jämt en restaurang! Ett par snabbmatsställen och några kaféer, men var är alla familje-trattorior? Var hittar vi ställena där gamla mormor lagar pasta enligt nedärvda recept och gamla Onkel Giovanni ljuger historier om hans tid som partisan? Inte i Oderzo. Men det är ändå på något vis uppfräschande med att besöka en liten stad utan större attraktion för turister. Det är liksom äkta ogenuint. Inga rutiga dukar har lagts fram, och gamla mormor tinar La Famiglia della Dafgårds Low Fat Saltimboccia i mikron i sin Programma della Millione-lägenhet.
Vi åker till Venedig och hela det genuint genuina turist-Italien möter oss, med Munu Turistico för 19 euro och somaliska killar som säljer Golce e Dabbana-väskor intill Rialtobron. Äntligen känner vi igen Italien. Bara vädret är fel. 15 plus och regn i Italien är inte trovärdigt.
Jag kommer hem till svenska skogen klockan två på natten, och soluppgången kan skönjas borta i norr. I dag ska jag äta sill i solgasset.

Askö. Det är ett känt faktum att nästan allt behagligt och mättande har ett stort och belåtet Ö i sig: Brööööd. Grööööt. Smööör. Mjöööööl. Och det kan inte vara en slump att de fornnordbor som hittade på alla dessa magstinna ljudkombinationer, även placerade ett varmt och sömnigt ÖÖÖÖÖ försommarens gröööööööön. Det är liksom samma känsla. Att sitta – till och med nu när det regnar på ett ovanligt blött och tröttsamt vis (blööööööt, tröööött) – och se ut över allt grööööönt är nästan kliniskt lugnande.

Gräsmattans skrynkliga gröööön, med inslag av smörblomma och gulröd mossa. Granskottens skamlöst nygröna mot den nästan röda grönheten hos de regntunga grenarna. Potatisblastens ambitiösa grönska mot den regnbruna matjorden. Det finns såna mängder av grönt och grönskande. Och invävt i synintrycket förnimmer man sången från grönsiskor som knipsar frön från maskrosor.

Askö. En regnig lördag är perfekt för att göra palt. Så i dag gjorde jag palt. Rev potatis, blandade i kornmjöl och vetemjöl och pillrade i sidfläsk. Kokade i fyrtiofem minuter och lassade upp de knallgrå klumparna på en tallrik. Det kan mycket väl vara tio år sen jag åt palt, men känslan av att sätta tänderna i kokt klump mjöl kändes bekant. Bekant kändes också den alldeles särskilda mättnad som endast fyra rediga pitepaltar skapar. Nu sitter jag i soffan och riktigt pöser av paltkoma.
Naturligtvis blev jag tvungen av wikipedia pitepalt. Intressant var att det fanns en artikel på italienska om pitepalt. Piatti tipico svedese. Men vad som var ännu mer intressant var att det fanns tre svenska maträtter redovisade under cucina svedese: julmust, pitepalt och knäckebröd. En komplett och närande måltid.
Nu ska jag diska, men först ska jag dåsa lite i soffarn.