Butja och det meningsfulla våldet

Butja, eller Bucha som det skrivs med engelsk norm, var ett litet Enköping nordväst om Kiev. Ett ganska välmående pendlarsamhälle. I dag är staden symbolen för rysk militärs systematiska, metodiska och grundliga våld. Staden hölls under ungefär en månad av rysk trupp och vi har nu alla sett (eller snarare försökt uthärda) bilderna från den stad som ukrainska armén befriat. Bakbundna, civilklädda människor ligger mördade utanför husen. Husen är plundrade på värdesaker; det rapporteras om basarer i Belarus där soldater säljer krigsbyte för pengar. Den flyende ryska armén har inte ens försökt dölja morden. Snarare tvärtom. Våldet visas upp; terrorn ska demonstreras.

Det är lätt att vilja använda ordet ”meningslöst” i samband med det våld vi ser, men för våldsverkarna är våldet är inte meningslöst alls. Det är fyllt av mening och djup; det är en urgammal tradition hos en angripare och syftar dels till att sprida skräck och dels till att skapa gemenskap. Morden, tortyren, våldtäkterna, plundringen, vandaliseringen – allt är meningsfullt och genomtänkt. Varje soldat måste övertygas om sin egen makt och motståndarens avsaknad av mänskligt värde. Det är våldtäkterna och vandaliseringen som gör hårda och disciplinerade soldater av hopfösta, illa utbildade och livrädda unga pojkar från den ryska landsbygden.

Mekanismerna för det här finns nog i alla mänskliga sammanhang: en ny medlem i en grupp måste visa sig värdig att ingå i gemenskapen. Det är lätt att associera till kriminella gäng, där olika former av brott är ett inträdesprov, ett slags rite de passage. I de ryska väpnade styrkorna finns en gammal tradition av brutal pennalism, dedovsjtjina, där äldre rekryter ska uppfostra nyinryckta. Helst med olika former av förnedring. De nyinryckta är inget annat än ”spöken”, duchi, tills de initierats, klarat sina prov, uthärdat förnedringen – eller själv förnedrat.

Systemet har paralleller i den ryska fängelsemiljön, där fångarna själva ansvarar för att upprätta kontrollfunktioner enligt en noggrant utformad hierarki. Lyd eller krossas.

Ingen behöver utföra några order om att civilbefolkningen ska terroriseras. Våldet är på plats redan innan det är utfört. De soldater som marscherade in i Butja visste att de är angripare; de visste att de utför ett övergrepp; de visste att de måste ta makten. Och makt är våld. Soldaterna måste göras omänskliga för att kunna utöva makt och för att kunna blunda för sitt eget våld. Alltså: mörda, våldta, stjäl. Det är ändå inte människor vi talar om; och du, soldat, är inte heller en människa, du är en hjälte. Hjältar ber inte om lov.

Ingen tvingade de ryska soldaterna i Butja att begå mord och våldtäkter; det var helt enkelt en självklarhet när de marscherade in. ”Det här är vårt nu: Vi äger er”. Varje enskild soldat måste delta i våldet; måste visa sig delaktig; måste bli en av oss. Det är fullständigt nödvändigt att alla deltar. En soldat som inte klarar att stjäla och våldta blir till ett hot mot de egna.

Så blir våldet meningsfullt. Så blir kriget befrielse. Soldaten befriar sig från mänsklighet; befriar sig från ansvar. Butja är inte en bild av meningslös förstörelse, utan av genomtänkt, metodiskt och avsiktligt våld. Varenda detalj är en del av ett gammalt system för kontroll av människor. Morden på civila, de systematiska våldtäkterna, de nedskitna sofforna. Även bajs blir en del av krigföringen, intressant nog skildrad redan hos Tolstoj i Hadzji-Murat. Fienden ska inte bara dödas och nedkämpas; förnedringen är minst lika viktig. I Butja har soldaterna demonstrativt skitit i soffor och sängar; hos Tolstoj har soldaterna skitit i tjetjenernas brunnar.

Och inte är det här något unikt för rysk militär. Det går nog att hitta rätt många exempel där svensk eller amerikansk – eller för den delen ukrainsk – militär agerat enligt ungefär samma logik.

Det hemska är att det så tydligt syns att själva det ryska samhället nu mobiliseras enligt den våldsamma delaktighetens princip. Den numera fullt ohöljda totalitarismen i Ryssland kräver medborgarnas delaktighet i lögnen. Det går inte längre att försöka tiga sig igenom propagandan; man måste nu hylla våldet och lögnen, delta i våldet och lögnen, enas i våldet och lögnen.

Det ryska bandet ShortParis har en video som beskriver mekanismerna för den här pennalismen.

Allt om Putin

I januari 2000, för tjugotvå år sedan, skrev Sveriges generalkonsul i S:t Petersburg, Sture Stiernlöf, en rapport om sina intryck av fyra års förhandlingar med stadens viceborgmästare Vladimir Putin.

Då hade Putin just blivit tillförordnad som Rysslands president av den avgående Jeltsin. Stiernlöf hade mött Putin många gånger, och, skriver han i rapporten, även haft honom som gäst på generalkonsulatet.

Jag läste rapporten när jag arbetade vid UD för några år sedan och konstaterade att Sveriges beslutsfattare redan från allra första början visste allt det som vi i dag vet om Vladimir Putin. Nyligen begärde jag att få tillgång till rapporten, som är offentlig handling. Begäran godkändes, men med vissa avsnitt hemligstämplade.

Det talas ibland om att ”ryssarna borde satt stopp för Putin” tidigare. Jag undrar om inte även svenskarna (och andra) borde agerat lite mindre välvilligt mot den nya ryska ledaren. Och tydligen finns det ännu en tradition av att vilja skydda Putin från otrevliga omdömen. Som framgår av det utlämnade dokumentet är den enda egenskap hos Putin UD tordats låta bli att censurera – är hans fasta handslag och vältränade fysik.

Hopp

Det har gått en månad sedan Ryssland angrepp Ukraina. Jag väntade mig inget angrepp, eftersom jag var övertygad om att ryska militärer själva skulle fatta att ett angrepp mot Ukraina skulle vara besvärligt. Ukraina har i åtta år framgångsrikt stått emot ett ständigt militärt angrepp från Ryssland. De har utvecklat metoder för försvar, de har utvecklat en effektiv apparat för att evakuera skadade, de har utvecklat en avancerad krigskirurgi. Någon vecka före attacken sa jag i TV att jag inte var säker på att det självklart var Ukraina som var den svagare parten i en konflikt mot Ryssland.

Jag hade fel om angreppet. Jag tror fortfarande att själva militärerna i Ryssland mycket väl fattade att kriget skulle bli svårt, men rysk militär står – precis som i Sverige – under politisk kontroll och de ryska politikerna, som försvarsministern Sjojgu och president Putin och deras kretsar, är helt okunniga i militära frågor. Kanske bländades de av sin egen propaganda?

Nu är det krig. Ett krig Ryssland förlorar på alla fronter, utom vad gäller volymen på förstörelse. Rysk militär försöker inte längre ens ta territorium eller ta kontrollen över strategiska punkter. Nu skjuter man bara sönder. Grundligt läggs Tjernihiv, Sumy, Mariupol och Charkiv i grus, tusentals döda, miljontals flyktingar. Det är ett krig för förstörelse. Jag undrar om vi inte kan kalla det ett utrotningskrig. Putin kan inte vinna det här, men han kan förstöra och förstöra och förstöra, döda och döda och döda. Det är också ett slags seger. Ukrainas motstånd är enastående, men Rysslands kapacitet till förstörelse är så mycket större.

Ukrainas motstånd ger hopp, men det är fel att inbilla sig att Ukraina ska kunna trycka tillbaka den ryska förstörelsemaskinen ut ur landet. Ryssland har resurser nog att hålla sig kvar på de områden som skövlats och har inget behov av att försöka skona civilbefolkning, infrastruktur eller naturen. Bara att skjuta på. Kriget kommer inte att ta slut förrän Putin hänger upp och ner utanför en bensinmack eller något liknande. Och det finns inget som talar för att det kommer att hända.

Ryssland har i årtionden drivit en intensiv propaganda mot sitt eget folk och inskärpt ett budskap om att de är maktlösa, att allt är meningslöst och att ingenting någonsin kan förändras. Endast Putin förstår vad som ska göras och kan agera. Sitt hemma och var tyst. Varje protest har mötts med skoningslöst våld. Människor har svarat med allt större tystnad; isolerat sig, begränsat sig, dragit sig undan. Man har gjort allt för att slippa våldet, sökt sig till allt mindre rum där man slipper vara rädd. Till ett rum där man tror sig ha kontrollen. Ryssarna vet vad som pågår, men väljer sin egen överlevnad framför solidariteten. Det är ett medvetet val. De är inte oinformerade.

En av Rysslands mest kända journalister, Aleksej Venediktov, tills nyligen chefredaktör för radiokanalen Echo Moskvy, beskrev stämningen i den innersta kretsen som ”uppspelt”. De stödjer Putin helt, och uppfattar kriget som något spännande och fränt. Venediktov har under många år haft mycket nära kontakter med Putin och den innersta kretsen, och har ganska framgångsrikt försökt balansera. Venediktov säger nu att Rysslands utveckling till en totalitär stat fullbordats. Var och en som inte uttalar stöd för kriget kommer att sökas upp och krossas.

Ett sönderskrämt folk som nu mobiliserar sina överlevnadsstrategier och en upprymd elit som känner att ”nu är det slutsnackat; nu ska de minsann få veta att vi finns!” Inget talar för vare sig folklig resning eller palatskupp i Ryssland. Ryssland faller snabbt ner i mörker. Putin har inga problem med att bedriva förstörelsekrig mot sitt eget land och folk.

Det enda hopp vi överhuvudtaget kan se är motståndet. Ett motstånd som kanske inte kan bryta ryggen på våldet, men som ändå visar att våldet inte är enväldigt. Ukraina gör motstånd. Det finns även motstånd i Ryssland, bland vanligt folk, bildade människor. Och motståndet är möjligt. Vi kanske inte kan knäcka våldet, men vi kan förbli människor och medborgare, och säga ”nej, vi accepterar inte våldet”.

Ukraina trotsar Rysslands våld. De – kanske allt för få – ryssar som protesterar trotsar Putins repression. Trotset är vårt enda hopp, och Ukraina visar att trots är möjligt.

Enighet

En sak som Putins krig mot Ukraina ändå måste ha utplånat vid det här laget är myten om det delade Ukraina: att landet i grunden är splittrat mellan ukrainsktalande och rysktalande. För åtta år sedan reste jag i de östra delarna av Ukraina och mötte de rysktalande. Deltog i offentliga möten, gav intervjuer, hade stimmiga samtal till sent på kvällarna. Med rysktalande. Jag hade kontakt med dem som stött Majdan och dem som var mot. Jag lärde mig aldrig någon vidare ukrainska, men jag tog mig runt utan problem. Det var tydligt att språket i städerna var ryska, men på landsbygden – ukrainska.

Putins krig har nästan uteslutande drabbat de östra, rysktalande delarna av Ukraina. Det är deras hus som beskjuts, deras skolor och fabriker som läggs i ruiner. I de städer som tagits av de ryska trupperna samlas demonstrationer mot ockupanterna. Det är rysktalande ukrainare som klättrar upp med ukrainska flaggor på ryska pansarfordon.

Rysk propaganda har kört storyn i åtta år: extremnationalisterna i västra Ukraina, anhängare till nazikollaboratörer och mördare, håller de rysktalande som gisslan. Och kanske har det här varit framgångsrikt på vissa sätt: man har ofta i medierna kunnat läsa om splittringen mellan rysktalande och ukrainsktalande. Det har varit en bekväm och övertygande förklaringsmodell som känns rimlig och som kan ritas in på en karta.

Kanske har de rädda männen i Kreml själva trott på det här. Visst har det funnits ett starkare politiskt stöd i västra Ukraina för de nationalistiska partierna, och visst har östra Ukraina ofta givit stöd till partier med mer eller mindre Rysslandsvänlig profil. Och visst har många, kanske framförallt i västra Ukraina, gärna uttryckt tankar om att de i östra Ukraina inte är riktiga ukrainare. Ingen tror så längre. Dnipro och Odessa är nu riktiga ukrainska städer, oavsett vilket språk som talas på stan.

Det är ryska språket som dominerar bland soldaterna som nu envist håller stånd mot fienden. Alla de här städerna som vi läser om just nu: Charkiv, Tjernihiv, Sumy, Mykolaiv, Mariupol… alla dessa är närmast totalt ryskspråkiga och befinner sig under en total terror från rysk trupp. Det är ryskspråkiga städer som Zaporizjzja, Dnipro och Odessa som står på tur och som nu förbereder sig för motstånd.

Om Putin någonsin trodde att rysk identitet automatiskt innebar blind lojalitet gentemot Kreml, då var han dåligt informerad. Han hade fel i Ukraina och han har fel vad gäller Ryssland. Ukrainaryssarna gör motstånd mot Putins redan hårt tilltufsade, men väldiga, armé. Ryssarna i Ryssland börjar långsamt, långsamt hitta fram till en protest mot kriget, mot Kreml, mot Putin.

Motstånd är seger

Det är lördag morgon, 26 februari 2022 och klockan är ungefär halv nio och det pågår ett krig i min gamla hemstad. Vänner och kollegor gömmer sig i skyddsrum eller försöker fly. Jag jobbade åt EU i Ukraina och hade ett särskilt uppdrag att utveckla kontakter med civilsamhället i östra och södra Ukraina. Jag reste mängder av gånger till Charkiv, Dnepro, Zaporizjzja, Odessa, Sumy, Tjernihiv… Samma ortnamn som nu nämns på ungefär samma sätt som vi för trettio år sedan talade om Brčko, Vukovar, Žepa, Srebrenica, Sarajevo. Jag har kunnat kontakta några av mina gamla vänner, men inte alla. Jag förstår också att de har viktigare saker för sig än att chatta med mätta och trygga män på en annan planet medan de överväger vad av allt i sina hem de ska packa med sig på flykten undan de ryska vapnen.

Jag har skrivit flera gånger under senhösten och vintern att jag tvivlat på att Kreml skulle gå ”Full Hitler on Ukraine”. Jag har, precis som många andra som följt Putin sedan 90-talet, uppfattat honom som cynisk och beräknande, men i grunden rationell. En intellektuellt mycket begränsad man, fantasilös och självgod, men ingen som varit beredd att starta ett europeiskt storkrig för en romantisk vision om Imperiet.

Nu pågår kriget och egentligen blir alla politiska roller ganska ointressanta. Här finns angripare och försvarare, stridsvagnar och attackplan, försörjningslinjer, transportkapacitet och ärtsoppa. Kriget har en mekanik. Det finns terräng som är lätt att försvara och annan terräng där inget kan stoppa en framryckande fiende. Militärexperter kan ganska snabbt förutsätta vissa element i ett krig. Angriparen vill ta kontrollen över flygplatser och hamnar, järnvägsknutar, slå ut kommunikation och möjligheter till ledning.

Det är väl ingen som tvivlar på att den ryska armén är större och starkare än Ukrainas. Putin har nu i årtionden prioriterat en modernisering och beväpning av Rysslands väpnade styrkor, framförallt sedan 2008 och kriget mot Georgien – som gick oväntat dåligt för Ryssland. Men Ukraina har också byggt upp försvarsförmågan. Ukraina har hållit emot i ett lågintensivt krig mot Ryssland sedan 2014.

Kanske kommer kriget att avgöras snabbt. En väl utrustad och väl försörjd fiende kan kontrollera slagfältet. Men det är inte samma sak som att bryta motståndet. Krig är inte schack. Kreml har inte vunnit även om ryska flaggan hissas över Kiev. Kreml har inte vunnit, ens om president Zelenskyj och många av mina vänner gripits och förs till Kina för den tribunal som Putin utlovat.

Ukraina gör motstånd. Ukraina kan inte ”vinna” ett krig över Putin, men Ukraina gör motstånd. Mot våldet, mot aggressionen, mot Putins imperiefantasier. Och motstånd är seger. Finland besegrades militärt i två krig mot Ryssland 1939 – 1944, men demonstrerade motståndsvilja och förmåga att stå emot.

Och Ryssland gör motstånd! Putin och de rädda männen i Kreml har slagit ner alla former av samhällsdebatt och samhällskritik med skoningslöst våld. Ändå går ryssar ut och protesterar mot kriget. Mot Putin. Protesterna har fått ett så stort genomslag att Margarita Simonjan, chefredaktören för den statliga kanalen RT, som ansvarar för sändningar på utländska språk, redan delar texter om ”våra liberaler hatar Ryssland och allt ryskt mer än vad ukrainarna gör”; ”något borde ha gjorts för länge sedan”.

Tror de ryska ungdomar som öppet på stan bär plakat med orden ”STOPPA KRIGET” att de ska störta Putin? Tror ukrainarna att deras armé ska jaga ut angriparen och att den blågula flaggan ska hissas över Kreml? Nej. Det här handlar om motstånd. Motstånd, värdighet och tron på att man själv bär ett ansvar. Motstånd är seger. Våld är bara våld.

Ett allt svagare Ryssland

Ganska få har hört talas om Stellan Bohm (1913 – 1987). Svensk diplomat och nationalekonom. Inom UD nådde han rangen av utrikesråd, vilket är ungefär nummer tre i hierarkin. Bohm var, som sagt, nationalekonom, och envisades med att, i stället för att ta intryck i största allmänhet, noga följa sovjetisk statistik och produktionssiffror. Han arbetade under kortare och längre perioder i Sovjetunionen från 1947 och valde att lita på siffrorna, i stället för att lyssna allt för mycket på snacket i de instängda diplomatiska kretsarna i Moskva, åren efter andra världskriget.

Bohm beskriver i sina aldrig utgivna memoarer sina första intryck av förfärande fattigdom, kriminalitet och slum i Moskva 1947. Men samtidigt följer han statistik som visar stark ekonomisk och teknisk utveckling. Bohm väljer att inte se en motsättning i det här. Fattigdomen beror på en medveten satsning på industrialisering och infrastruktur. Folket får svälta medan alla resurser läggs på industrin. Det är ingen trickle-down-ekonomy här, inte. Och Bohm konstaterar att allt tal om Sovjets extrema tekniska och ekonomiska efterblivenhet är tomma fantasier.

Västmakterna är övertygade om att Sovjet förbereder ett nytt storkrig, men Bohm är övertygad om att det här inte kommer att hända. Kreml kommer ständigt att testa gränserna, men kommer att vika ner sig om man möter motstånd. Som Berlinblockaden. Bohm konstaterar omedelbart att Ryssland inte har de resurser som behövs för ett stort krig, och inte heller har något intresse för ett krig förrän ekonomin är på fötter.

Bohms tes prövas i samband med Koreakriget – ett krig Ryssland för genom ombud, i det här fallet Kina. Och Bohm konstaterar att kriget ganska snabbt fördärvar de framgångar inom teknologin och industrin som hittills noterats. Statistiken blir mer och mer kortfattad. Viktiga poster upphör att redovisas.

Bohm formulerar aldrig riktigt en lag, men i princip kan man säga att hans slutsats är att ju mer resurser Kreml lägger på militär produktion och militära satsningar, desto svagare blir Ryssland.

Jag tänker på det här när vi nu läser om uppladdningarna vid Ukrainas gränser. Vi ser Ryssland försvagas framför våra ögon. Politiskt, kulturellt, ekonomiskt, teknologiskt. Imperialismen fungerar som ett slags uppåttjack som håller Kreml i ett konstant upphetsat tillstånd, men som i praktiken utmärglar det arma landet.

Det krig som Kreml fört mot Ukraina i åtta år kommer inte att avgöras på slagfältet. Det kommer att leda till ännu en kollaps för Ryssland. Putin och de små rädda männen i Kreml förgiftar och försvagar sitt land och driver det mot kaos.

Stellan Bohm dog innan Sovjetunionen upplöstes, men i princip noterade han redan 1947 vad som skulle leda till statskollapsen. Kremls paranoida militarism. Det stod klart då, och det står klart nu.

Den ryssfientliga Rysslandsförståelsen

Ett grundläggande element i modern samhällskritik är att vi kritiserar vårt eget samhälle. Det här är själva essensen i demokratin; ett system där makt och normer i vårt samhälle alltid är ifrågasatt. Den kritiska debatten är alltid introvert; att kritisera andra blir till att se grandet i vår nästas öga.

Här någonstans tror jag vi ser förklaringen till att vårt kritiskt sinnade, demokratiska samtal har så svårt att mobilisera när vi ser förtryck från samhällen som uppfattas som ”andra”. USA, EU, väst är en del av vårt ”vi”. Även de mest USA-fientliga inom gammvänstern identifierar sig som en del av västvärlden, av ett slags stor-USA. Vita huset är för dem lika mycket ”vi” som Rosenbad och Helgeandsholmen. När Jan Scherman[1] i Aftonbladet, Johan Croneman[2] i DN eller Uppsala universitets styrelseordförande Anne Ramberg[3] för fram tankar om att det USA, Nato – ”vi” – som bär skulden till den allt svårare säkerhetspolitiska krisen i Ryssland, då faller det in i det här paradigmet. De kritiserar vårt eget samhälle. Alla tre pekar på ryska övergrepp, men det är ”vi” som bär ansvaret.

Ryssland saknar i det här perspektivet agens. Scherman, Croneman och Ramberg beskriver Ryssland som ett land, en kultur, oförmögen till medvetet agerande. Ett slags smitta, en naturkraft. Att kritisera Ryssland är lika meningsfullt som att kritisera coronaviruset. Endast ”vi” kan göra säkerhetspolitiska val; endast väst kan agera. Ryssland kan endast reagera, som en primitiv organism, som en metmask som träs upp på kroken.

Scherman, Croneman och Ramberg föreställer sig antagligen att de representerar en vilja till nyansering, förståelse, respekt, medan deras perspektiv i själva verket är djupt eurocentriskt, occidentalt och, i just det här fallet, Rysslandsfientligt. De vädjar om det slags förståelse som skuldbelägger offret för en gärningsman. ”Pojkar är pojkar”. Ryssland är Ryssland; primitivt, inte utvecklat och sofistikerat som ”vi”. Putin är naturligtvis dum, men vad mer kan man vänta sig av ett sånt land? Det är ”vi” som irriterar och skrämmer.

Kraven på ”förståelse”, på att få höra ”de ryska perspektiven” är inget annat än djupt fientliga mot det ryska folket som hålls gisslan av en liten grupp rädda män i en borg i Moskva. De är uttryck för en mätt tyckarklass’ syn på outvecklade vildar i östra Europa som inte förstår att ”vi” är det riktiga hotet mot världsfreden.


[1] https://www.aftonbladet.se/kultur/a/eE0wzK/medierna-ar-militarens-tjanstvilliga-megafoner

[2] https://www.dn.se/kultur/johan-croneman-journalistiken-om-hotet-fran-ryssland-ar-oanstandigt-ensidig/

[3] https://twitter.com/anneramberg/status/1483530930476232704?s=21

The Male State and Putincel Politics

Kremlin policies, both foreign and domestic, is best understood if read through the concept of “incel” – involuntary celibacy. Kremlin is tormented by the same toxic mix of self-hatred, self-pity and narcissism, similar to the sentiment found in the incel subculture. The Russian writer Andrei Arkhangelsky describes in an essay how a culture of resentment has been established in the Kremlin media. “Nobody loves us!” Kremlin cultivates this resentment and has made it a key element in policy making. We find it in foreign policy, in domestic policy, in gender policy and even in the murky subcultures of the social media in Russia.

The Russian emperor Alexander III – the great role-model for the modern rulers of the Kremlin – is famous for a quote, claiming Russia will have only two allies: its army and its navy. In 2017, Russia’s President Vladimir Putin unveiled a monument to Alexander III in occupied Crimea with those words on the fundament. In virtually any official Kremlin statement, concerning foreign policy, a recurrent line is that the world community never shows due gratitude towards Russia for repeatedly saving Europe and the West from destruction; from the Mongols, from Napoleon, from Hitler… Russia is entitled to this gratitude, just as the incels consider women to be entitled to supply them with sexual favours. 

The Kremlin hungers for acknowledgment and defends furiously the carefully crafted narrative of Russia’s history as the country that defeated Nazism. The image of the Victor must be immaculate. In November 2021, the Russian Ministry of Justice declared a German book from 1959, Marta Hillers’ A Woman in Berlin extremist. The book is the diary of a German woman in Soviet occupied Berlin in 1945 and describes systematic rapes and sexual abuse from the forces of occupying forces. Such events are thoroughly documented, but contradict the Kremlin image of the victory. Any attempt to approach World War Two with a strict factual handling of the processes, leading to the war, the actual course of the war and its consequences are met by all the Kremlin channels with bitter resentment about the West’s lack of gratitude.

Recognition by the West is the coveted dream of the Kremlin, just as the Incels dream of sex with “Stacys”. And just as the Incels simultaneously detest and desire the unattainable girls of their dreams; the Kremlin formally attempts to shape a narrative about a decaying, collapsing West. Vladimir Putin repeatedly uses the term “developed nations” – развитые страны – whenever describing the perils of the over-civilised world or “wokeness” and collapsing moral standards. The term is used ironically, but at the same time, the Kremlin leadership is fully aware of Russia’s lagging behind the West’s economic and technological prowess.

The solution is to declare a Russian moral advantage. Putin suggests that the wealth and power of Western countries are worthless. The West has descended into crass materialism and individualism, while Russia represents spiritual superiority, respect for traditions and real European values. The Incel subculture uses the term “Stacy” to describe women who are attractive and sexy, but more important promiscuous and deceitful, and without real interest in decent men. The Kremlin equivalent is “Anglo-Saxons” – a mythic entity, surpassing national borders and governments, occasionally “flirting” with the Kremlin, offering sweet deals, but eventually never living up to any promises. 

The Russian author Platon Besedin describes in a fiercely misogynistic article Russia’s ambiguity towards the West:

The Russian girls, crowding around the foreigners, have erased all concepts of modesty, decorum and morals from their minds. We have brought up a generation of whores, ready to spread their legs as soon as a foreign language is heard. Add some dollars to the attraction and – wow! We have brought them up and idealised them. Frédéric Beigbeder was actually very soft in this regard in his novel Au secours pardon. How did we come to this?

This is obviously a part of the matrix, according to which Russian women are brought up. A matrix of total devotion to the West. It has existed since the early 80s; lately it has been subject of minor changes under the massive propaganda campaign on the greatness of Russia. Our country suffers from this schizophrenia: the West is bad and immoral, but we must copy it. A strange combination of submissiveness and hate.

Vladimir Putin frequently underscores adherence to tradition as a core element of Russian values. In Putinism, “tradition” is an attempt to create a secular, non-confessional term, uniting the dominating religions in Russia. The country is home to Europe’s largest Muslim community, making it impossible for the Kremlin to lean too heavily on the Orthodox Church as a national ideology. Putin has frequently identified “unique” features, uniting Russians of all creeds and ethnicities:

Despite the multitude of ideologies, there are values that unite us all; that should unite us all disregarding our political sympathies. And what are they? Above all: the sovereignty of Russia, our country’s national interests and its territorial integrity. And it is the preservation of our people, the demographic development, the family with many children. 

There certainly is cause for concern when it comes to the demographic situation in Russia. The country has had very low birth rates since the 60s. The situation deteriorated from the 80s, only to stabilise in the early 2000s. The current pandemic has again accelerated the population decline. In the Kremlin world-view, homosexuality is one of the root causes of the low birth rates. Russia has introduced legislation to forbid “homosexual propaganda among minors” as a measure to cope with the ongoing demographic disaster: 

According to the President, those, behind the legislation, understand that same-sex marriages do not produce children, while Russia currently is experiencing a rough patch from a demographic point of view. The authorities want families to be complete in order to have as many children as possible.

Thus, securing reproduction is a priority for the Russian state. This is also reflected in other fields of Russia legislation. Russian law identifies 456 professions, not open for female workers:

Article 253 of the labour law identifies limits to women’s right to professions, dangerous for women’s lives, health and child-bearing functions.

It is likely that men too are exposed to health hazards in the work place that might affect their reproductive capacities, but no corresponding legislation exists. From the Kremlin legal perspective, women are identified as child-bearers; controlling women’s wombs is a national project. It can be mentioned that the debate around abortion is also focusing on Russia’s demographic challenges. Nationalist website Tsargrad.ru, owned and managed with Kremlin-affiliated oligarch Konstantin Malofeev, is devoting intensive attention to the abortion issue:

Around 46.5 million abortions have been performed in Russia since 1992. Of those, only a minute fraction have been made for medical reasons. In 2018, for instance, slightly over 2.5 percent of the total numbers were medically motivated. The overwhelming majority of women get rid of their children on their own free will. And one can assume, most of those women represent the Russian ethnicity. If all those children were alive, there would have been over 190 million Russians today, instead of 146 million.

Abortions are in this perspective not primarily a moral or ethical challenge, but a threat to the survival of Russia. Women are jeopardising the nation, dooming Russia for extinction for comfort and career. 

The Kremlin’s perspective on women has in this regard strong similarities to the Incel subculture. Men identify certain desirable functions with women. The Incels consider themselves entitled to sex with Stacys; the Kremlin impose a sense of duty to produce children on Russian women. Both Incels and the Kremlin agree that women’s liberation and choice are a threat to societal harmony and order. 

Despite the efforts from the Russian authorities, Russia’s women have not succumbed to the desires of the Russian government. Women continue to be disobedient towards the aggressive propaganda for the Kremlin version of family values. The Russian artist and feminist Darya Serenko writes:

Neither feminism nor the concept of child-Free influences on my decision whether to have or not to have children, but the feeling of insecurity and lack of stability in my country. My patriotism is not shaped by what you try to force on me, but on what I see and what I want to change and improve, looking at your actions. The LGBT community does not influence on how I understand the idea of family, but my impressions of what love is, and how it affects people, and what people are prepared to do to defend their loved ones. And this is stronger, brighter and better than your jaded images of family and family values. The propaganda does not reach me; it bounces of me like a ball against a wall. 

The famous Russian song Stenka Razin describes an episode during a Cossack uprising in the 17th century, led by the protagonist. During a raid into Persia, the Cossacks kidnap a Persian princess. The beautiful princess is, of course, the prize of the leader.

On the first is Stenka Razin

With his princess by his side.

Drunk, he holds a marriage revel,

Clasping close his fair young bride.

 

From behind there comes a murmur:

He has left his sword to woo:

On short night and Stenka Razin

Has become a woman too. 

The Cossack leader is losing the confidence of his comrades. Spending the night with a woman destroys a man’s manliness. Cooties can have that effect, even on fully grown-up Cossacks. Stenka Razin drowns the girl and redeems himself in the eyes of his comrades. 

The image of a woman at the side of a Russian leader has been impossible for most of the last 100 years. Lenin’s wife was an influential and powerful leader herself, but Stalin was a widower since 1932 when his second wife committed suicide. Khrushchev’s and Brezhnev’s wives were both more or less invisible housewives. Raisa Gorbacheva was the first First Lady of Russia who assumed a visible and vocal position. Vladimir Putin, Russia’s current leader, divorced in 2013 and has remained unmarried since then. Rumours and speculations have circulated about the President’s dating status, secret love children etc. Publicly, Mr. Putin is conspicuously avoiding to be seen with women. The Russian President’s press service supply pictures from brief vacations, and always in the company of men, preferably in Siberia, hunting, fishing or hiking with Russia’s Minister of Defence, Sergei Shoigu. Just as Stenka Razin in the song, Vladimir Putin wants to avoid to produce an image of cuddly softness in the company of women. 

This is again a point where the Kremlin policies coincide with the Incel subculture. Both reach out to men. Women are a strange force, spoiling the ambitions of the Kremlin and other self-loathing men. In colloquial Russian, women givesex to men. Sex is understood as a commodity controlled by women. Feminism and modernity have allowed women to unilaterally refuse decent men sex, instead exploiting the commodity for their own profit. This has created a situation where women control men.

In 2016, a group was founded in the Russian Facebook-clone vk.com, expressing discontent with the official politics in Russia, allegedly “too soft” on women and gay men. The group, Muzhskoe Gosudarstvo, MG, or Male State, took upon itself to educate morals to Russian women. 

The core idea of MG was that the Russian state did not fulfil its duties in the battle against the decay of the moral standards in Russia. MG identifies its tasks as the following:

Propaganda for a total patriarchy with elements of dictatorship;

The extermination of the cult of the vagina on the territories of Russia and the CIS countries;

The rehabilitation of slipper heroes and those, enslaved by women;

Fighting for women’s morals;

Fighting against women’s treacherous love;

Fighting against women’s betrayal

The group collected and published videos with women, acting in a way that did not comply with the standards of MG. In an interview with a Russian daily, the founder, Vladislav Pozdnyakov, defended the group’s right to publicly shame Russian women:

They should be grateful. They would not react to “the carrot”, but “the stick” will definitely put them on the right track. Next time they will know how to behave, at least in public. If someone notes his wife in this kind of context, I am only happy. A fallen woman does not have anything to do at the side of a man who loves her.

The group could function for several years without any kind of impediment from the Russian authorities. The MG arranged combat training classes for members, occasionally combining the training sessions with attacks on migrant workers. In the summer of 2021, the group ran a violent campaign against a chain of sushi restaurants that marketed itself with a photography of a Russian woman, sharing sushi with a Black man. The restaurant chain quickly withdrew the ad and apologised. 

MG was declared “extremist” by a Russian court in October 2021 and its channel with 160,000 followers on the Russian social media platform Telegram blocked. However, the channel was quickly cloned and continues to function with a new name and around 70,000 followers. This can be compared to the r/incel subreddit forum with, before the Reddit website introduced stricter rules for posting, around 40,000. Pozdnyakov’s movement has established several parallel forum and channels, all still available and fully functioning. Pozdnayakov himself has left Russia and is currently residing in Turkey-occupied Northern Cyprus. 

MGs terminology is perhaps not entirely consistent with the rhetorics of the Kremlin, but most of it mirrors the Kremlin policies. The Kremlin has established a norm for love and family; any deviations from this state-defined standard is an abbhoration, and the society must act against it. The MG merely conflicts with the Kremlin on the pace of the process. The formal reason for the court’s decision to block the channels of MG is the call for violence. Apart from numerous incidents of attacks on women, LGBT-people and migrants, Russia has had its share of school shootings, where the perpetrator have expressed resentment, similar to the one cultivated by MG and the Kremlin. In Kerch in occupied Crimea, 18-year old Vladislav Roslyakov, killed 20 and injured around 70 in October 2018 before taking his own life. In Kazan in central Russia, 19-year old Ilnaz Galyayev killed nine in May 2021. In both cases, self-loathing, combined with delusions of grandeur, have been brought forward as explanations for the actions.

Kremlin-affiliated media have attempted to explain the motivation of both shooters with “Western Influence”, and called for an intensified campaign for patriotic education of the young generation, glorifying a fantasy about a nuclear family with many children. A propaganda image, very distant from the realities of actual Russian families and their lives. An idealised image, similar to the coveted Stacys of the Incel community, and just as in approachable.

The Kremlin is entitled to international respect and influence; men are entitled to setting the norms for women’s choices. The Kremlin has developed a Putincel worldview of entitlement and has shaped an army of angry men to enforce it.