Katastrofreportern.

I dag är det tjugo år sedan Gottröraolyckan. Och jag var första reporter på plats. Fast jag var egentligen bara journaliststudent, och jag hade just avslutat min praktiktermin på Upsala Nya Tidning. Jag bodde i Gottröra, vilket redaktionen ju visste, och när jag stod i duschen och hörde brandbilarna tuta förbi tänkte jag att det väl var en ladugård som brann. Jag skulle kunna åka och kolla om jag inte kunde ta en bild.
Precis när jag kom ut ur duschen ringde Tiia från UNT – ”Ett flygplan från Arlanda har försvunnit från radarn. Räddningstjänsten misstänker att det har störtat i Gottröra! Kan du åka och kolla om det går att ta bilder? Det här är allt vi vet nu! Vi skickar en reporter och en fotograf härifrån, men det tar ju ett tag innan de kommer fram.”
Adrenalinchock. Jag sprang ut i bilen, och fick med viss möda igång min knarriga Fiat och åkte upp mot det håll dit brandbilen från Rimbo hade åkt. Det var nysnö på vägen, så det var bara att följa spåren, och spana efter rök.
Där var det! Ett par hundra meter från vägen låg vraket på ett gärde. Jag svängde av, körde fram till flygplansvraket och började fota.
Panikslagna brandmän från brandkåren i Rimbo öste skum över vraket. Jag satte igång med att ta bilder, precis som tidningen bett mig. Jag lutade mig in i planet. Tänkte att det måste ha varit väldigt få passagerare, annars borde jag ju ha sett döda.
En finklädd herre stod en bit bort och såg… ja, inte förvirrad ut, men lite frånvarande. Jag tänkte att det förmodligen var någon jourhavande räddningsledare som blivit bortryckt från släktmiddagen eller så. Gick fram och frågade om han just var räddningsledare.
— Nej, jag var med ombord. Det började smälla i flygplanet nästan på en gång, och sedan… Ja, nu är vi här.
En överlevande! Jag hade något år tidigare jobbat som tolk vid jordbävningen i Armenien, och i debriefingen efteråt kunde psykologerna inte nog varna oss för de trauman man kunde skapa om man stressade överlevande. Jag backade undan, och insåg att det verkade ha överlevt ganska många. Nu märkte jag ju att det stod klungor med finklädda människor ute på det här gärdet. Jag ville inte orsaka obotliga psykologiska trauman på folk, så jag höll mig snällt till uppdraget: fotografera katastrofen.
Efter en halvtimme kom de riktiga journalisterna från UNT. Då började ju även riksmedierna komma, och det stod klart att det inte var en katastrof. Det var ett mirakel. Jag var världspressens förste på plats vid en av årets största nyhetshändelser, men jag fattade aldrig vad det var som hade hänt.

Personligt tränad.

Ännu en initationsrit avklarad. Efter läkarundersökningen fick jag i dag noggranna instruktioner av en snäll tränare som hette Sasja. Sasja hade tagit del av mina provresultat från läkarundersökningen, och nu var det hans jobb att introducera mig för alla de läskiga maskiner som står överallt på gymmet.

Hans prioritet var tydlig – jag måste bli av med allt överflödigt fläsk, och då funkar det inte att springa omkring lite i största allmänhet. Man kan springa miltals i veckan – det hjälper inte, sa Sasja; kroppen vänjer sig. Kroppen måste skrämmas till lydnad.

Ja, så då satte vi igång med att skrämma min arma kropp, och det visade sig vara betydligt mindre smärtsamt än vad jag någonsin väntat. Först skulle jag promenera i tio minuter på ett löpband. Jag skulle lägga mig på en puls på drygt hundra och hålla mig där. Sjönk pulsen – öka lutningen. Steg pulsen, ta ner farten. Under tiden förklarade Sasja tålmodigt att min diet på glass och pepparkakor inte var riktigt lämplig.

Sedan gick vi från maskin till maskin och utsatte mig för prövningar. Det visade sig att jag hade muskler som inte använts de senaste årtiondena. Dem satte nu Sasja snurr på.

Lustigt nog var det ärligt talat inte det minsta jobbigt. Okej, sit-upsen på slutet var rätt knäckande, men alla maskinövningarna var nästan behagliga. Det var en maskin för framsidan av benen och en annan för baksidan. En speciell mackapär avsåg att anstränga musklerna runt axlarna.

En timme bände jag och vred på maskiner som i sin tur utsatte muskelgrupper för olika slag av påfrestningar. Sedan skulle jag promenera igen. Makligt tempo, puls kring hundra. En timme vandrade jag utan att riktigt komma någon vart, sedan bastu och dusch och promenad hem – det är ytterligare en halvtimme att gå till gymmet hemifrån mig.

Men kort sagt – det verkar slutsprunget på ett tag nu. Både doktorn och Sasja säger att prioriteten nu måste vara att bli av med allt sittfläsk. Sedan kan jag börja springa igen. Ska blir kul att se om det här funkar. Det var rätt underligt att inte vara dödstrött efter två timmars träning.

Jag är till och med fet på ett omanligt sätt!

Gym. Jag har aldrig gått på ett riktigt gym tidigare för att träna. Jag har nöjt mig med elljusspår och sånt. Men här är det svårt att hitta bra ställen att springa i – det finns definitivt inget elljusspår. Så gym, alltså.

Och jag trodde ju att jag därmed kunde springa som jag brukar. Ranta fram på ett löpband någon timme, och därmed vara nöjd, men icke. För i dag fick jag träffa gymdoktorn. Här måste man bli medicinskt undersökt innan man får börja träna. Och det blev jag.

jag tror aldrig i livet jag har blivit så undersökt – möjligen när jag mönstrade. Men han gick verkligen in för att kontrollera mina vitala data. Han nöp i mig med tänger och tvingade mig att cykla med en mask för ansiktet, han töjde och bände på min arma kropp, och sedan printade han ut fyra sidor tabeller om hur jag mår.

Och jag mår ganska bra. Min sammanlagda ”fitness-level” är ”fair”. Och jag har världens bästa blodtryck och bra vilopuls och i största allmänhet riktigt bra värden. MEN doktorn avslöjade att jag är fet på ett kvinnlig vis! Jag har inte fettet, som riktiga karlar, på magen, utan på låren. Men å andra sidan tyckte doktorn att jag snarast måste gå ner minst femton kilo; helst tjugo. Annars… Doktorn ruskade bekymrat på huvudet, så att jag skulle inse att jag kanske bara har månader kvar att leva om jag inte gör mig av med allt detta fett. I morgon ska jag träffa en instruktör som ska visa mig vägen bort från allt detta fruntimmersaktiga lårfett. Det här är nästan värre än när jag provade ut en kavaj hos en skräddare: ”very sloping shoulders, forward belly”. Nåja. Jag går gärna ner 15–20 kilo, om det inte är för jobbigt.

Upp igen!

Än en gång tappade jag farten och slutade träna. Den här gången var min bästa undanflykter en släng av borrelia, tätt följd av en utlandsresa, tätt följd av en massiv förkylning och ett nytt jobb i utlandet. Fakta kvarstår – jag har inte sprungit sedan slutet av september.

Och nu bor jag i Moldavien, mitt i en stad där det är svårt att hitta bra löprundor. Men nu har jag skaffat gymkort till ett flådigt gym. En ny upplevelse. Tjugo löpmaskiner i rad, stora salar med gruppgymnastik, motionscyklar i massor… Jag väger i dag 97 kilo, och det kan jag ju säga till allas tröst, att jag inte är fetast på det där gymmet. Jag trodde jag hade gått fel när jag kom in i herrarnas omklädningsrum, men det var faktiskt inte djurparkens avdelning för valrossar. En herre såg precis ut som monstret Wazowski i Monster’s Inc. fast med två ögon. Jag lovar! Han hade två ögon! Och han var inte grön, men annars såg han precis ut som Mike Wazowski i Monster’s Inc., där han stod och tvekade om han skulle basta eller inte.

jag sprang en timme i ett hemskt lugnt tempo och kände mig ganska nöjd. Löpbandet hade massvis med märkvärdiga finesser – till exempel räknade den distanser i ”varv”. En display visade var på en 400-metersbana man befann sig. Det kändes ganska skönt att hela tiden ha så pass korta delmål – nu är jag klar med ännu ett varv.

På fredag ska jag till farbror doktorn. Gymmen kräver att jag ska ha ett friskintyg från deras egen doktor, och han och en tränare ska bestämma vad jag egentligen borde träna på. Och vad jag borde äta.

Hur det nu än blir – det är skönt att ha kommit igång igen.

The Berlusconi Award – Pitch för ett TV-format

PITCH: En gameshow där de tävlande ska hantera besvärliga situationer med hjälp av undanflykter.

PILOT: Tolv tävlande av olika kön, ålder och bakgrund ska omedelbart kunna hitta på en undanflykt för att komma undan ansvar för en situation som de själva bär skulden till. Situationerna blir värre och värre allt eftersom tävlingen fortgår.

”Du är tio minuter försen till ett möte på jobbet”

”Du är en halvtimme försen till en lunch med en kollega”

”Du har glömt bort en middag med din partner”

”Du har glömt köpa present till din mamma på mors dag”

”Du deltar i en valkampanj med ett program för moralisk upprustning, och avslöjas med en minderårig älskarinna”

”Du deltar i en valkampanj med ett program för social rättvisa, och avslöjas ha myglat till dig extra statsbidrag”

etc

Deltagarna ska snabbt kunna leverera en undanflykt som dels är trovärdig, och dels är tillräckligt roande för att förtroendet inte ska vara rubbat. Det gäller inte bara att ljuga, det gäller att ljuga på rätt sätt. Man ska väcka sympati.
Undanflykterna värderas genom att publiken röstar med mentometerknappar. Därvid får tittarna även intressanta statistiska data av typen ”Det där tror bara tio proc av kvinnorna på” och ”Pensionärna köpte förklaringen att du var tvungen att hjälpa din mor till vårdcentralen”

Vinnaren, alltså den deltagare som ljugit mest trovärdigt och samtidigt erövrat publkens sympati, erövrar den måttlöst prestigeladdade Berlusconipokalen. Däremot, tyvärr måste vi säga, verkar det ha skett något oförutsett med överföringen av prissumman. Men vi är säkra på att problemet kommer att vara löst mycket snart.

Vart tar beständigheten vägen?

Jag har nyss läst en e-bok, och jag har köpt ännu en. Samtidigt har jag ju köpt och läst en rad bok-böcker, som nu vackert står i bokhyllan, med sovande bokstäver på beckmörka sidor.
Men det jag tänker på – boken finns ju där, med papper och trycksvärta och omslag – oberoende av mig. Den har en beständighet som jag inte har. Och jag tänker på att det i en låda någonstans i Södertälje står ett hundratal LP-skivor med allt ifrån Kåldolmar och Kalsipper till Strauss Also Sprach Zarathustra. Där står musik, beständigt bevarad i ett matriellt medium. Och ett knippe tavlor finns det också i samma lager. Olja på duk. Kolkrita på papper.
Jag hörde på radio om hur vi praktiskt taget helt och hållet saknar kunskap om de kanske 300 000–400 000 första åren av människans historia. Vändpunkten kommer när vi människor lärde oss fästa vår erfarenhet på beständiga medier. Kolla tjejer – så här såg det ut när vi jagade mammutar!
Grottmålningar, kilskrift, lertavlor, hällristningar, handskrifter, Gutenbergs bibel, stenkakor, gulnade fotografier i svarta ramar. Allt är ögonblick fäst på befintlighet.
Jag besökte en gång ett gammalt svenskt företag. De visade stolt upp sitt arkiv med bokföring bevarad från 1600-talet. Inköpt – 16 kalvskinn för si och så många örtugar. Samma bokföring fanns på hålkort på 70-talet, och ingen människa fattar längre hur man ska kunna tyda korten.
Och jag tänker på de två böckerna i min elektroniska padd-bokhylla. Var finns de sedan? När paddan spruckit, när jag förenat mig med Elvis och Utesov i den himmelska kören? Vart tar alla mp3-or vägen när ettorna och nollorna rinner ut i tidsanden? Kommer musikhistorien att ta slut, och kommer framtidens kunskap om att våra sånger att vara Absolute Music 9 på kassett i ett bilvrak som genom ett under bevarats under sanden, bland alla ettorna och nollorna. Är vi på väg mot samma glömska som före grottmålningarna?

Grå fosterland.

Grå fosterland: jag älskar dig. Din grå himmel, dina grå skogar av grå stammar med fuktgrå näver. Din regngrå asfalt på jämna vägar. Grå förorter med grå betong och hissar som fungerar. Ditt grå politiska landskap där alla ängsligt strävar mot mitten. Jag älskar dig, din gråhet, min gråhet, dina små gester och djupa avsky mot svart och vitt. Din grå, fruktlösa jord som lär oss grå snålhet, grå omsorg om det vi faktiskt har; allt detta grå, gråa, gråare. Din rikedom på saknad, ditt överflöd av småhet. Det är mitt; det är jag; det är vi.

Fallfrukt.

Nå, de bytte in telefonen undan att knorra. Och nu funkar maskinen precis som alla andra Apple-manicker jag genom årtiondena köpt. Första macen, en Macintosh Plus, köpte jag 1989, några veckor före revolutionen i Rumänien. Jag har fortfarande kvar den, och senast jag slog på den funkade allt, utom diskettstationen. En Duo, en Performa, en sån där röd eller rosa, ja, ni vet. Och sedan en G4. Och en tung iMac. En riktig höjdarmaskin. Sedan blev det en padda och en MacBookBro, och så nu, alltså, en iPhone, som visade sig inte funka.

Nå, jämfört med utvecklingen i Rumänien har det väl gått rätt hyfsat ändå.