Nej till ”tvåstatslösningen”

För mig som är demokratisk socialist är det svårt att förstå den entusiasm för en tvåstatslösning i Palestina, som vissa representanter för vänstern uppvisar. Hela konceptet med en tvåstatslösning, ända sedan det presenterades i FN:s delningsplan 1947, bygger just på etnisk rensning. Judar här; palestinier där. Den här tanken var politisk mainstream under första halvan av 1900-talet, och ett nyckelelement i kolonialismen.

De vita, europeiska folken skulle lösa etniska motsättningar genom att hålla bråkande infödingar isär. Britterna försökte skilja Indiens hinduer från muslimerna genom att skicka muslimerna öster och väster – till det som senare blev Pakistan och Bangladesh, medan hinduerna blev kvar i mitten. Efter första världskriget tvångsflyttades de pontiska grekerna med Nationernas förbunds godkännande bort från den nya staten Turkiet. Efter det palestinska upproret 1936 flyttades den judiska befolkningen i Palestina bort ifrån arabiska städer som Hebron och Nablus. Fördrivningen av palestinierna 1948, ”nakba”, sammanfaller i tid med tvångsfördrivning av hela folk från Karelen och östra Tyskland, för att nämna ett par exempel.

Den palestinska befrielsekampen formuleras ofta som en kamp mot kolonialismen. Israel är, i den här logiken, ett instrument för en västlig kolonialism där palestinierna är offer. Lösningen är avkolonialisering och upprättande av nya nationalstater, ett koncept som i socialismens historia alltid uppfattats som en repressiv funktion.

Kolonialismens brott är väl dokumenterade, men avkolonialiseringen har ganska sällan lett till välstånd och trygghet för de folk som befriats från utländska imperialiststaters förtryck. Frigörelsen från de utländska härskarna har antingen lett till upprättandet av inhemska förtryckarregimer eller till nya utländska imperialiststaters förtryck. Med få undantag har självständigheten endast inneburit nytt våld åt folkflertalet i de nya, självständiga staterna. Det här är en av imperialismens konsekvenser.

Den vänstersocialistiske borgmästaren i Stockholm, Carl Lindhagen, formulerade ett slagord som ofta citeras: ”Alla folks frihet; hela världens fred”. Lindhagen var övertygad internationalist, föraktade fosterländskhet och nationalism. Folkens frihet låg inte i etniska nationalstater, utan i medborgerliga rättigheter.

Det är kanske tid att börja tala om en post-avkolonialisering? Folkens frihet ligger inte i olika fosterländska nationalstatsprojekt, oavsett om vi talar om Sverige eller Palestina. Utan om vår rätt att vara vilka vi vill, oavsett var på jorden vi bor. Palestinier ska ha alla mänskliga rättigheter, oavsett om de bor i Gaza City eller Vasastan.

Föreställningen om etniskt enhetliga nationalstater är en fosterländsk fantasi. Endast människor har rättigheter, och dessa rättigheter ska garanteras för alla överallt. Detta borde vara en självklarhet för varje demokratisk socialist.

Att göra motstånd mot en förtryckare är en rättighet, men det finns inget som berättigar det våld vi bevittnar från Hamas. Om jag utsätts för våld, har jag rätt att slå tillbaka; om jag bevittnar ett övergrepp, så har jag rätt, kanske till och med skyldighet, att ingripa. Men det våld vi ser, det våld som dokumenterats, är inte motstånd. Kidnappning är inte motstånd. Våld mot barn är inte motstånd. Hamas har noggrant undvikit att angripa israelisk militär eller polis, utan väljer att angripa dem som inte kan försvara sig. Detta är inte motstånd. Det är våld.

Och det ska inte heller kallas för ”terrorism”. Den ena sidans terrorister är den andra sidans frihetskämpar. Våldet från Hamas är bara våld. Brottslighet. Det finns inget som helst element av motståndskamp i det här våldet. De är vanliga brottslingar; Hamas är vanliga, möjligen ovanligt välbeväpnade, gängbrottslingar. Det demokratiska samhället kan bekämpa brottsligheten med polis och rättsväsende för att garantera säkerhet och rättigheter åt alla. Alla.