Statskollaps som överlevnadsstrategi

Det är sjuttio år sedan Stalin dog, och i flera veckor och månader var internationella bedömare övertygade om att Sovjetunionen inte skulle överleva maktskiftet. Det var tydligt att diktaturen, utan Stalin vid rodret, inte skulle överleva. Tre klaner: polisen, militären och kommunistpartiet, dominerade i rysk politik, och under våren 1953 verkade allt stå färdigt för inbördeskriget. Kollapsen var en självklarhet. Ingen diktatur i historien hade någonsin överlevt diktatorns död.

5 mars, medan Stalin ännu inte dött, noterar Dagens Nyheter att allt talar för att Stalins död kommer att leda till en maktkamp.

Enligt en vida spridd uppfattning kan man vänta en maktkamp mellan Stalins närmaste män, som ger hopp om en minskning av det ryska trycket på omvärlden och som rent av kan leda till att det nuvarande storpolitiska dödläget löses upp (DN 5 mars 1953, s. 1)

6 mars, samma dag som Stalin dog, men innan nyheten nått världen, refererade Dagens Nyheter till en presskonferens med den förre amerikanske Moskvaambassadören William Standley:

Standley framhöll vid en presskonferens att Stalins död kommer att följas av en rasande maktkamp, som slutar med att de besegrade drivs till underjordisk verksamhet (DN 6 mars 1953, s. 6),

Ett par dagar senare, 9 mars, finns en entusiastisk annons på sidan 2 i DN, där bokförlaget Natur & Kultur marknadsför boken Kommunismens kommande nederlag av James Burnham. ”Stalin död – kommunismen död” förklarar bokförlaget nyutgåvan av boken från 1949.

Och visst pågick en maktkamp, men den var begränsad till rätt futtiga palatsintriger; avundsjuka och fiendskap mellan en liten klick män i Stalins innersta krets. Ingen av männen i den innersta kretsen hade någon maktbas att tala om: de var medelmåttor; det slag av feta män som Shakespeares Julius Caesar ville se omkring sig. De var formellt ledare för partiet och för militären och polisen, men skulle aldrig fått massorna att följa dem.

Kommunismen hade varit död i årtionden när Stalin dog. Han och Lenin hade personligen skickat miljoner vänsteraktivister i exil och i dödsläger. Det som återstod var kryperi, angiveri och feghet – den byråkratiska statens mest solida grundpelare. Maktkampen mellan männen i Kreml 1953 handlade aldrig om visioner och politik: den handlade om komfort och personlig trygghet.

Och nu är vi där och talar om Vladimir Putins hälsa och spekulerar i (och hoppas på) diktatorns död. Som om personen Putin är det bränsle som får den ryska staten att röra sig; det klister som håller jätteriket Ryssland samman. Utan Putin – inget Ryssland. Redan 2014 sa det ryska parlamentets talman, Vjatjeslav Volodin att ”så länge Putin finns, finns Ryssland. Utan Putin – inget Ryssland”.

Tyckare i väst har redan börjat räkna enligt Volodins ekvation och dela upp landet: avkolonisera. Tatarstan, Tjetjenien, Burjätien, Karelen… alla de hundratals icke-ryska folken ska äntligen, bara Putin försvinner, få sin välförtjänade frihet. Utan Putin finns ju inget Ryssland.

Och kanske är det ett önskvärt scenario. Kanske skulle ett upplöst Ryssland innebära en behaglig framtid för oss och för alla dessa koloniserade folk – och för ryssarna själva. Visst kan vi hoppas och fantisera. Precis som folket i östra Tyskland sommaren 1953 hoppades på att Stalins död inneburit förändring, bara för att finna sig under beskjutning av rysk militär. Eller folket i Ungern 1956.

Allt talar för att kryperiet och fegheten kommer att spela samma roll vid maktskiftet efter Putin som 1953, vid Stalins död. En liten krets fega män, livrädda för att mista sin komfort, kommer att ge varandra slappa örfilar – så kommer maktkampen mellan de ”mäktiga klanerna” i Kreml att se ut. De kommer att noggrant se till att behålla sina personliga privilegier och försöka övertyga omvärlden om att nya tider kommit. Erbjuda ”förhandlingar” om Krim och östra Ukraina; erbjuda ”eftergifter”.

Under drygt hundra år har ryska staten gång på gång ”kollapsat”. Kejsarriket blev Republiken Ryssland, som blev Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken som blev Socialistiska sovjetrepublikernas union som blev Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken igen, och sedan, nu, Ryska federationen. Och varje gång har Ryssland återuppstått som imperialistisk stormakt. De nya härskarna har avvisat alla band till den gamla regimen, samtidigt som de svartsjukt bevarat den nya regimens rätt till den gamla regimens tillgångar och erövringar. Statskollapsen är lite av den ryska imperialismens överlevnadsmekanism. När den gamla regimen inte längre orkar hålla uppe våldet för att bevara sin makt, kollapsar den och överlämnar våldsapparaten till de nya härskarna. Och världen hyllar befrielsen och bjuder de nya ledarna till samarbete. Kollapsen är det beständiga.