Kriget mot medierna. Del 1.

Jag var i Ryssland för en månad sedan. Jag ville testa hur pass svårt det skulle visa sig vara att sälja knäck därifrån som frilans. Det visade sig skitsvårt, och jag hade lite otur med timingen. Jag var i Ukraina också, en vecka innan allt rasade. Allt jag skrev under knappt två veckor i Petersburg, Moskva och Zaporizjzja blev snabbt inaktuellt, och därmed svårsålt.

Det som grämer mig mest är kanske att jag gjorde ett par bra intervjuer med folk på de ryska medier som fortfarande talar öppet och berättar vad som pågår i Ryssland och världen. Och de gav samma bild – om en månad så kommer även de här sista rösterna att tystas.

Men jag lyckades inte intressera de svenska redaktionerna för ett reportage om angreppet på de ryska medierna. Dels är väl känslan – jaha, har vi inte hört det förr? Och dels är ju inte Ryssland riktigt i fokus just nu. Det pågår ett krig (eller nåt) – bättre att ägna uppmärksamheten åt det. Det är så det funkar, och det är väl inte mycket att snacka om.

Men det grämer mig att ha tagit emot vittnesmål från hårt utsatta kollegor i Ryssland, och sedan mötas av ett solitt ointresse, och jag väljer därför att lite kort redogöra för de här processerna, det jag inte får sålt, får jag lov att dela ut gratis. Det betalar inte hyran, men jag känner att jag inte tiger om det som är viktigt.

Ryssland använder lagstiftning och ekonomiska medel för att tysta medierna. Någon förhandscensur existerar inte. Ajder, en kollega jag känt i tjugo år, förklarar att det är nästan det värsta:

– På Sovjettiden skrev man en text, lämnade den till censuren, och så fick man tillbaka den med korrigeringar och strykningar. Det kunde man publicera. Nu vet vi aldrig vad som händer när vi publicerar.

Ajder är andreredaktör för en av Rysslands största tidningar. Sexdagarstidningen Moskovskij komsomolets har en mängd olika regionala editioner och har en sammanlagd upplaga på omkring två miljoner. Det är en bred masstidning – boulevardtidning, skvallertidning – ja, kanske. Men i tjugo år har den tillåtit sig kritik mot ryska makthavare – mot Jeltsins krig i Tjetjenien, mot Putin. Jag har känt Ajder i tjugo år och han är en äkta murvel med en känsla för en bra story, en kritisk blick och en varm humor. Men hans jobb blir bara svårare och svårare.

Tidningen är självfinansierad. De flesta andra Putinkritiska medier stöds av mecenater, men MK säljer lösnummer på kändisskvaller – och på det politiska materialet.

– Ja, folk köper ju vår tidning just för att vi ger utrymme åt andra röster. Det ger intäkter. Men vi vet aldrig när vi kan bli stoppade. Vi kontrollerar inte distributionen, till exempel, och vi är ju beroende av annonsörer.

Kan man skriva ”sex” i en rubrik eller blir man fälld för pornografibrott? Kan man ge utrymme åt dissidenter eller berätta om vad som händer på Krim och bli utsatt för annonsbojkott, orkestrerad från Kreml? Vad händer om tidningsbuden hotas med uppsägning om de delar ut tidningen?

Just avsaknaden av censur har blivit det stora problemet för de medier som ännu inte kontrolleras.

– Vi har blivit rädda. Det är det värsta med situationen just nu. Vi har blivit ängsliga, frågar oss hela tiden om vi kan skriva det här; om den och den bilden kan användas. Vi kan aldrig veta vad som utlöser en kampanj mot oss. Du kommer lagom för att bevittna den ryska journalistikens begravning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.