Service.

Efter sladdslakten häromveckan så fick jag ju lov att göra en felanmälan för att låta yrkesmän utföra vård på min teleutrustning. Och det gick ju bra. Jag fyllde i ett formulär på datorn (hemma, eftersom den i stugan ju var paj, tack så mycket), och efter någon dag ringde en trevlig herre och gjorde upp om tid.
På den överenskomna tiden kom herrn i fråga och utförde professionellt och fermt alla de nödvändiga reparationerna, och nu fungerar bredband och TV och telefon och jag har dessutom behärjat ett par hasslar som uppfört sig på ett fräckt och påstridigt sätt. De hasslarna ska strax bli flis.
Telefonreparatören var en gammal televerkare från den tid då televerkspersonal hade uniform med skärmmössa av militärt snitt, och de körde runt i brandgula volvoar som det stod TELE på. En bildad man som sett det mesta som finns av hemslöjd i telefonvägen. Mitt slöjdande var inte ens mitt fel! Det var jacket som i just mitt fall var felkonstruerat. Skarven var korrekt utförd, men det set jag köpt var defekt. Tänk, va? Här gick jag omkring och uppfattade mig själv som en patetisk amatör, och så visar det sig att det inte var mitt fel. Telereparatören fick kakor till kaffet också.
Han visste allt som fanns att veta om järnhanteringen här i Norduppland och talade med stort engagemang om kolmilor och myrmalm, jag fick nästan lust att klippa sönder lite fler sladdar för att få nya besök av trevliga och proffsiga telereparatörer.
Fast ärligt talat är det lite svårt att riktigt engagera sig i vare sig bredbandet eller alla hundra kanalerna på TV, när hängmattan drar, så jag har hängt nästan hela helgen i hängmattan och läst detektivromaner. En vecka ledigt kvar, sen börjar jobbet.