Östhammar. I sommar har jag ett roligt sommarjobb. Jag är lokalredaktör. I fjol hade jag nästan samma sommarjobb, också roligt: då var jag utrikeskorrespondent. Och det är väl de flesta övertygade om att utrikeskorrespondent är tyngre och viktigare än lokalredaktör. Jerusalem och Ramallah smäller högre än Östhammar och Alunda. Och kanske är det viktigare. På något sätt. Muren, flyktinglägren, terrordåden. Skräcken, hatet. I fjol stod vi och filmade i tårgas vid muren; i år åker jag omkring i sommartorra Roslagen och gör reportage om bygdegårdsdagar.
Jag jobbade i tretton år på SVT och nästan hela tiden med utrikesfrågor, och nästan aldrig var det någon som reagerade på det jag berättade om. Jo, något brev någon gång när vi gjort inslag om utsatta barn eller fattiga gamla. Men alla de där jobben om demonstrationer på Västbanken och jordbävningar i Indien… Inte ett ord.
Världen är större än Östhammars kommun, men jag får en underlig känsla av att världen är mer på riktigt här. En bygdegårdsfest eller problemen med sinande brunnar är konkreta problem för verkliga människor, och i morgon läser de jag skrivit om det jag skrivit. Människorna i flyktinglägren i Ingusjien fick aldrig se reportagen. De jag skriver om i dag möter jag på biblioteket i morgon.
Det här är ett jobb med en närvaro som nästan känns hisnande för en gammal utrikare. Beskriver jag något fel eller falskt eller oärligt, så får jag höra det i morgon när jag köper lunchsallad på Adas kaffestuga. Stavar jag namnet fel på en palestinsk tonåring i Betlehem så får hon aldrig reda på det, och tittarna bryr sig inte.
Kanske är nyheterna här små nyheter, små plågor. Men det här är på riktigt.