Vårkänslor.

Tbilisi. Så här års samlas alla nyss könsmogna georgier utanför mitt köksfönster för att svassa för varandra. Inte för mig. För varandra. Jag bor vid ett prång med en brant trappa som leder upp till en kyrka. Den trappan passerar utanför mitt svårartat gallerförsedda fönster. Om jag drog undan gardinerna kunde jag låtsas att jag satt i fängelse. Och utanför sitter, så här vid tiotiden på en söndagkväll, alla nyss könsmogna georgier och svassar. På många sätt är svassandet ganska universellt. Men Georgien vore inte Georgien om inte de unga männen då och då skulle bryta ut i sång. Stämsång. Sjustämmigt, minst. Där sitter de och puffar på varandra som vilka tonårsgrabbar som helst; fotbollströjor, smygrök. Och tjejerna sitter och försöker balansera mellan lockande och avvisande. Och så, pang, börjar de sjunga hymner från elvahundratalet. Och så tystnar de och börjar tugga på solrosfrön.
Här i Georgien använder man snöskyfflar för att skotta undan fröskalen från de nyss könsmogna georgiernas mötesplatser.
Under tiden övar grannarna på pianot. Det är ett märkvärdigt ställe, det här.