Vart tar beständigheten vägen?

Jag har nyss läst en e-bok, och jag har köpt ännu en. Samtidigt har jag ju köpt och läst en rad bok-böcker, som nu vackert står i bokhyllan, med sovande bokstäver på beckmörka sidor.
Men det jag tänker på – boken finns ju där, med papper och trycksvärta och omslag – oberoende av mig. Den har en beständighet som jag inte har. Och jag tänker på att det i en låda någonstans i Södertälje står ett hundratal LP-skivor med allt ifrån Kåldolmar och Kalsipper till Strauss Also Sprach Zarathustra. Där står musik, beständigt bevarad i ett matriellt medium. Och ett knippe tavlor finns det också i samma lager. Olja på duk. Kolkrita på papper.
Jag hörde på radio om hur vi praktiskt taget helt och hållet saknar kunskap om de kanske 300 000–400 000 första åren av människans historia. Vändpunkten kommer när vi människor lärde oss fästa vår erfarenhet på beständiga medier. Kolla tjejer – så här såg det ut när vi jagade mammutar!
Grottmålningar, kilskrift, lertavlor, hällristningar, handskrifter, Gutenbergs bibel, stenkakor, gulnade fotografier i svarta ramar. Allt är ögonblick fäst på befintlighet.
Jag besökte en gång ett gammalt svenskt företag. De visade stolt upp sitt arkiv med bokföring bevarad från 1600-talet. Inköpt – 16 kalvskinn för si och så många örtugar. Samma bokföring fanns på hålkort på 70-talet, och ingen människa fattar längre hur man ska kunna tyda korten.
Och jag tänker på de två böckerna i min elektroniska padd-bokhylla. Var finns de sedan? När paddan spruckit, när jag förenat mig med Elvis och Utesov i den himmelska kören? Vart tar alla mp3-or vägen när ettorna och nollorna rinner ut i tidsanden? Kommer musikhistorien att ta slut, och kommer framtidens kunskap om att våra sånger att vara Absolute Music 9 på kassett i ett bilvrak som genom ett under bevarats under sanden, bland alla ettorna och nollorna. Är vi på väg mot samma glömska som före grottmålningarna?