9 maj firas Segerdagen i de flesta post-sovjetiska länder. Tyskarna kapitulerade 7 maj, och sedan ratificerades kapitulationen 8 maj, och sedan kapitulerade tyskarna igen för Sovjetunionen 9 maj, eftersom de sovjetiska trupperna inte stod under den allierade överbefälhavaren Eisenhowers befäl.
Det är rörande med alla dessa gamlingar, som just i dag står i centrum av all uppmärksamhet. Staten skickar ett vykort och ett presentkort på tårta och brännvin så att man ska kunna fira veteranerna, som ju nu nästan alla är en bra bit över 80. Det har blivit en dag för att hylla de gamla, för de insatser de gjort. Så många som tjänade vid fronten är det ju inte kvar, men det finns ju fortfarande kvar de barn som gömde sig i källarna i Stalingrad, som höll sig undan i skogar och i träskmarker.
Man kan säga mycket om det sovjetiska krigsminnet. Man kan tala i timmar om hur Sovjet – och sedan Ryssland – noggrant undvikit jobbiga detaljer i kriget, som att man under flera år var allierade med Hitler, som att man ”glömt” att man angrep Polen och Finland 1939 och annekterade hela Baltikum och Bessarabien 1940. Man kan tala om övergreppen under kriget, om massvåldtäkter där de sovjetiska trupperna drog fram, om ockupationen av Östeuropa efter kriget.
Det är inget snack om att det ryska krigsminnet är starkt selektivt – vem tvivlar? Och vems krigsminne är inte selektivt? Kom inte och påstå att USA eller Storbritannien inte gärna glömmer vissa episoder av kriget – och åren före.
Seger och befrielse är inte riktigt samma sak. Segern över nazismen gav inte frihet åt alla. Och på många håll – här i Moldavien till exempel – försöker myndigheterna distansera sig från Segerdagsfirandet. Moldaviska armén får inte paradera. Sovjetunionens seger gav inte Moldavien frihet.
Men ska man av politiska skäl missunna de gamla en fest? Och är inte segern över fascismen en fest, även om segern inte gav Europa frihet. Före segern plågades vår kontinent av två terrorvälden – efter segern var totalitarismen reducerad till det av Stalin ockuperade Östeuropa – ja, och så Spanien och Portugal, som genom att hålla sig neutrala under kriget slapp få sina fascistregimer krossade.
Jag kan se meningen i att fira SEGERN. Den var inte Stalins. Den var inte Sovjets, ens. Den var den seger som miljoner människor gav sitt liv för, somliga tvingade, somliga frivilliga – men de SEGRADE. Segern är värd att fira, och de som var med och kämpade är värda en dag i ljuset.
С Днем Победы!
Jag instämmer med det du skriver. Min tanke var främst att 1995 och 2010 när segrarmakterna firade (mer) gemensamt så valdes Moskva som stad. Om jag inte missminner mig så var detta problematiskt dels utifrån det jag skrev och dels 1995 att förband som varit med i Tjetjenienkriget paraderade och vissa ledare från väst tvekade att medverka. Sen 2010 deltog internationella förband i paraden men av förklarliga skäl deltog inte Georgiska sådana.
Det är också mitt intryck att segerdagsparaderna används som politiska instrument, kanske än mer idag än under sovjettiden då det fanns fler parader att visa upp vapen på. Denna utveckling har också ökat under senare tid. Jag tycker att segern bör firas, men jag ställer mig tvekande till det utnyttjande av segerdagsfirandet för mörka politiska syften som jag tycker mig kunna skönja idag i öst.
Det är ju strängt tagt olika krig. Andra världskriget är ju faktiskt en hel mängd olika krig på olika fronter. ”Stora fosterländska kriget” är ju konflikten mellan SSSR och Nazityskland och dess allierade. Det fanns ju aldrig några brittiska eller amerikanska förband som stred här. Och andra världskriget fortsatte ytterligare en fyra månader i Asien, mot Japan.
Jag skulle helst slippa jämföra vem som gjorde ”mest” i kampen mot nazismen. Ja, Storbritannien stod ensamt mot Tyskland, men var ju aldrig utsatt för fascismen som system. Det krig som britterna förde var ju strängt taget ett konventionellt krig mellan två europeiska stater, föga annorlunda än de tidigare krigen på kontinenten. Mot Sovjet förde Tyskland ett krig mot en ”undermänniska”. De miljoner ryska krigsfångar som togs under första månaderna av Operation Barbarossa utsattes för utrotning – ett slags generalrepetition inför Förintelsen.
Det är olika segrar, den som firas i London, och den som firas i Moskva.
Jag kan också se meningen i att fira segern, men borde inte segerns stad vara London istället för Moskva? Staden som höll ut när det såg som mörkast ut och där demokrati stod mot diktatur.