Ryssland, som grundligt går runt och letar efter krattor att trampa på, håller på att formulera en ny ideologi som funkar när nu Sovjetideologin visade sig ohållbar. Jag säger med flit inte kommunismen, eftersom Sovjetledarna ganska snabbt övergav alla tankar på marxistiska idéer. I svensk nazistisk press hyllades Sovjet under tiden för icke-angreppspakten för att ha övergivit de jude-bolsjevikiska idéerna för en sant nationell linje. De svenska nazisterna hade rätt. Sovjetunionen var en rysk-nationalistisk imperialistisk stat.
Ryssland har sökt länge efter en idé, en mission. Under tidigt 90-tal började Vladimir Zjirinovskij tala om geopolitik, och hans retorik håller nu på att så småningom bli rysk doktrin. Och de tankar som nu hamnar i ryska säkerhetspolitiska program, formulerades alltså i Uppsala kring förra sekelskiftet av en herre som hette Rudolf Kjellén.
Kjellén var konservativ riksdagsman och såg staten som en levande organism, och att just den nationella samlingen var nödvändig för statens överlevnad. Mot den sunda nationalismen ställer Kjellén liberalismen och socialismen.
Mot liberalismens kosmopolitiska personlighet ställa vi den nationella personlighetens.
och
Med förfäran märker jag, hur världen rusar efter frihetens chimärer, var de visa sig. Med förfäran måste jag se, att historiens utveckling allt ifrån den nya tidens början i förra seklet med oblidkelig konsekvens leder rakt in i socialismen; förnuftets röster glesna, hava ingen kraft längre; där frihetens ljus lockar, dit rusa massorna blindt, som tjuren efter rödt, och massorna hava redan makten: förnuftet har alltid stått i minoritet, och nu är majoriteten herre.
Folket-nationen har en personlighet, medan liberalismen står för en nedbrytande, utslätande kosmopolitism. Kjelléns konservativism formulerades som en socialism, byggd på nationell gemenskap, i stället för klasskamp – både nazismen och folkhemmet har sina rötter i Kjelléns tankar.
Världen har ju mognat och få – utanför Ryssland – delar ju numera Kjelléns idéer. Det är inte längre STATEN som är centralpunkten i politiken, utan MÄNNISKAN. Staten är, ska vara åtminstone, ett verktyg för människans skydd och välstånd. För Kjelléns konservativism var, precis som för Putins, människans uppgift att skydda staten.
Så lite spännande är det väl ändå att det som sägs i Kreml, har tänkts och fomulerats i Karolina Rediviva?