En drivande faktor bakom dagens säkerhets är att den grundläggande juridiska principen för övervakningen är ”Man får om det går”. Praetorianerna låter utveckla instrument för så kallad data mining – informationsutvinning. Alltså metoder för att utvinna intressanta fakta ur enorma textmassor.
Hittills i dag har jag skickat tre ebrev från min privata gmail. Fem från jobbmailen. 13 meddelande på Facebook, tre på Viber. Detta i grova drag under tre-fyra timmar. Ovanligt lite, faktiskt. Sju mottagare. Men det är ändå en ganska betydande textmassa. Att läsa allt det här tar ju lite tid. Alltså söker man inte efter innehåll riktigt, utan man letar efter ”mönster”.
Som i fallet med Skånepolisen: det var inte för att registrera romer som man registrerade romerna, utan för att se mönstren över deras relationer och kontakter.
Och ja, det finns säkert intressanta saker att lära av att studera mina, till exempel, kommunikationsmönster. Ett par av de här meddelandena hittills i dag har adressater i hemskt skumma länder. Konstiga namn. Konstiga språk. Det GÅR alltså att övervaka mig. Det FINNS metoder för det. Och därför, med praetorianernas logik, så FÅR man. Bra. Världen blir en tryggare plats.
MEN.
Det går inte att övervaka. Jo, man kan säkert kartlägga min sommarstugutomt utifrån de data jag lägger till allmänt beskådande på Facebook, och man ser att jag har kontakt med journalister i Kaukasus och andra olämpliga regioner. Låt säga att all min gmail går direkt till NSA för analys. Då får de se vilka jobb jag sökt.
Men det är ju inte bara MIG de ska övervaka. Okej om jag vore den som skulle kartläggas, då kunde man rätt bekvämt ställa samman en stor folder trivialiteter och bilder på svamp och uppgrävda rötter. Det handlar om textmängder som är löjligt stora. Men det funkar bara om man söker just MIG.
Vill man däremot hitta någon som kommunicerar något underligt med illvilliga syften, då måste man ju söka ALLAS epost.
Och låt oss då säga att praetorianernas system för data mining kan programmeras med några nyckelord: jihad, bomb, massmord, NSA, ACAB… whatever. Då är det meningen att det ska säga ”pling” i systemet så fort någon säger ”bomb”, och så fastnar the bad guy i nätets nät. OM däremot skummisen använder sofistikerade kodsystem, som till exempel rövarspråket och skriver ”bobomombob”, då kan han simma vidare utan att fastna i något praetorianskt nät.
Det finns mängder med löjligt enkla sätt att skydda sig. Jag talar inte om avancerade datorkoder, utan om att helt enkelt undvika att stava rätt. Datorer kan inte förstå att ordet bomb och bmob är samma sak. Jojihohadod är obegripligt för NSA.
Vad vi uppnår med säkerhetsen är dels att vi alla betraktas som bovar, dels att vi tvingas vara rädda, och dels att vi faktiskt inte blir tryggare.