Romer och pogromer

Jag undrar om det inte finns likheter mellan de problem Hanne Kjöller beskriver i sin utskällda bok, och den illegala registrering av romer som polisen i Skåne utfört?
Likheten ligger inte i sak – att justera och utelämna fakta för att driva en tes och att upprätta rasförteckningar är olika saker. Likheten ligger i att både medievärlden och polisvärlden är kraftigt isolerade kretsar, övertygade om sin egen förträfflighet och om att de är de enda som ser de mest akuta problemen.
Både poliser och journalister drivs av ett slags rättspatos. Både poliser och journalister har jobb som innebär att man är i tjänst jämt. Både poliser och journalister tror att det finns en HÖGRE rättvisa än den formella, formalistiska rätten. Man får ljuga för att avslöja en skummis.
Självklart finns det skillnader! Journalister har inte pickadoller och batonger, men vi har tillgång till andra vapen, och precis som poliser tycker vi illa om att bli kritiserade. Vi menar ju väl!
För en journalist skulle det vara en ganska rimlig metod att försöka kartlägga ett nätverk av, till exempel, nynazister, genom att försöka bygga upp en bild av deras kontakter – föräldrar, barn, vänner. Det skulle inte alls vara otänkbart att en journalist skulle, i ett sånt researchprojekt, lägga in en misstänkt nynazists döda morföräldrar och nyfödda barn.
Både polisen och medierna rekryterar ur ganska snäva sociala kretsar – kanske är det rentav värre bland oss journalister. Vi tenderar att sluta oss i våra egna kretsar, precis som poliserna. Och vi driver mot en världsbild där våra åsikter inte ska behöva ifrågasättas, eftersom de är rätta, eftersom de är våra. Precis som poliserna kan se ”stoppa buset” som viktigare än att följa lagarna.