Folk brukar bli lite förvånade när jag säger att den dominerande drivkraften i Rysslands aggressiva utrikespolitik är romantiskt betingad. Vi svenskar föreställer oss gärna att krig är en fråga om konflikt kring resurser. USA startar krig för att få tillgång till olja. Sverige krigade på medeltiden för att ta kontrollen över Östersjöhandeln. Krig är ett instrument för att ta något man vill ha som motparten inte vill ge ifrån sig godvilligt. Det är rätt begripligt. Tryggt. Vi kan vänta oss att det blir fred bara alla fått sina behov mättade.
Men det är ju inte så.
Visst kan vissa krig (och andra typer av våld) förklaras med sned resursfördelning eller rovhunger rent generellt, men jag tror att om man skulle gå igenom världshistoriens alla casi belli skulle de nog ändå uppfattas som rätt tunna. Och aldrig att ”Jo, men vi MÅSTE ju bara få kontrollera Dardanellerna” skulle använts som casus belli. Nej, förvånansvärt ofta är krig, även i modern tid, en fråga om heder. Krig är ett uttryck för en hederskultur.
Vi kan se det i svensk, ganska ny, historia. Den ökända historien om den ökända hästen från Troja; Karl Gerhards text 1940 till Isaak Dunajevskijs musik, där han beskriver Nazitysklands ambassad som en trojansk häst. Svenska myndigheter ville förbjuda Karl Gerhard från att framföra sången, för att inte förolämpa Tyskland. För. Att. Inte. Förolämpa. Tyskland. Tredje rikets heder stod på spel; anfall Stockholm omedelbart!
Peter den store förklarade krig mot Sverige med hänvisning till att han blivit småsnålt bemött under en resa (inkognito) till Riga, som vid den här tiden var under svensk kontroll.
Kriget i Ukraina handlar om att de ryska ledarna vill att landet ska erkännas som stormakt. Det är alltså en fråga om heder. Det här var även orsaken till angreppet på Georgien. HEDER är den resurs Ryssland går till krig för. Och det är strängt taget ett romantiskt begrepp.
Det är många som föreställer sig att Putin ”inte kan tillåtas förlora ansiktet” genom för hårda krav på Kreml. ”Ge Putin lite Ukraina så han blir glad”. Men det är inte så hederskulturen fungerar. Det finns inget som Putin vill ha i Ukraina, inga territorier, inga råvaror, inga handelsvägar. Att tro att Putin skulle nöja sig med si eller så många kvadratmeter territorium är som att tro att våldtäktsmän skulle bli snälla om bara fler kvinnor vore villiga att ha sex godvilligt med dem.
En romantisk föreställning om storhet, ära, heder och allt sånt blarr tillåter Putin att utöva våld mot ett grannland, mot hela världen. Kriget i Ukraina är ett emotionellt krig. Ett romantiskt äventyr.