När Luka kolar vippen

Det är i sommar 29 år sedan Aljaksandar Lukasjenka vann presidentvalet i det land som vi på den tiden ännu kallade Vitryssland. Han var en fullblodspopulist som lyckades formulera ett budskap som resonerade med stora delar av väljarkåren: sovjetnostalgi, längtan efter ordning och en känsla av att allt är någon annans fel.

Lukasjenka var en lantis som med visst fog kunde kalla sig själv för en man av folket. Ingen partikarriärist, ingen boklärd intellektuell, men inte heller någon landsbygdsromantisk nationalist. Hans drömland var ett Sovjet utan kommunism. Jag har alltid uppfattat Belarus som ett slags brukssamhälle. Landet är ett Timrå, Klippan eller Lövstabruk i storformat. Här finns en social kontroll som bygger på tanken att ”grannen ska inte tro att han är något”. Ivar Lo-Johanssons God natt, Jord beskriver Belarus ganska väl, fast boken ytligt sett skildrar statare i Ösmo.

Och nu har han försvunnit; inte synts på en vecka sedan han besökte Moskva och 9 maj-firandet med Putin. Redan då uppsvälld och med handen i bandage, och allt oftare frågar sig nu världen: har Lukasjenka dött? Och vad händer då?

Republiken Belarus’ konstitution (artikel 88) anger ordföranden i riksrådet (dvs talmannen i parlamentets överhus) som tillförordnad statschef i händelse av presidentens frånfälle. Val ska hållas tidigast 30 dagar och senast 70 dagar efter presidentens död. Just nu är det alltså Natallja Katjanava som tar över styret.

Katjanava har profilerat sig som relativt profillös: hon har en bakgrund som ingenjör och har den ganska typiska Lukasjenkarriästbakgrunden av total lojalitet – ”opolitiskhet” – och brist på personlig karisma som är en förutsättning för höga poster i staten i Belarus. Med all sannolikhet för närvarande vettskrämd inför perspektivet att plötsligt vara ansvarig för något. Själva essensen av makthavande i Belarus är att alltid kunna puffa över allt avgörande beslutsfattande till Lukasjenka.

Det finns i princip två scenarier för Belarus efter Lukasjenka:

Belarus koppling till Ryssland förstärks, eftersom ingen längre kommer att kunna hålla emot de ryska inviterna som Lukasjenka.

Belarus koppling till Ryssland försvagas, eftersom de nya ledarna inte kommer att ha samma band till Kreml som Lukasjenka.

Det finns möjlighet att argumentera för båda tankarna. Det är väl känt att Lukasjenka och Putin aldrig riktigt trivts tillsammans; Lukasjenka är inte intresserad av ”Rysslands storhet”, utan har ofta ganska eftertryckligt demonstrerat en ovilja att lyda Moskva. Belarus har, till exempel, inte erkänt Rysslands illegala annektering av Krim. Kommer Katjanava att orka, vilja, kunna hålla emot Kreml? Regimen i Belarus är helt beroende av Ryssland, men Lukasjenka har haft en slughet som ledare som vare sig Jeltsin eller Putin kunnat hantera riktigt.

Å andra sidan – Lukasjenko har drivit Belarus helt och hållet in i en beroendeställning. Rysk handel, ryska energileveranser, ryskt ekonomiskt stöd. Katjanava kan – fast det inte finns något som tyder på att hon skulle ha den viljan – utnyttja Rysslands svaghet för att mer eller mindre försiktigt klippa bandet, eller åtminstone lösa kopplen lite, till Putin.

Det är knappast troligt att det uppstår en maktkamp. Det finns liksom inga som kan kämpa. Allt politiskt oliktänkande har drivits i exil eller satts i fängelse. Alla i beslutsfattarkretsen är utvalda uteslutande på grund av sin lojalitet gentemot Lukasjenka. Den belarusiska ledare, Svjatlana Tsichanoŭskaja, som faktiskt vann det senaste presidentvalet släpps inte in i Belarus.

Och sedan får man ju också notera att Lukasjenka mycket väl kan överleva. Boris Jeltsin styrde Ryssland flera år efter en femdubbel bypass. Det var i och för sig en rätt stor katastrof för Ryssland, men han förblev president och tillsatte och sparkade en hel rad premiärministrar. Lukasjenka kan mycket väl fortsätta att styra på ungefär samma sätt. Inget har varit sunt med hans ledarstil under de 29 år som gått hittills, och en sjuk Luka behöver inte vara så värst mycket värre än en frisk.

EDIT: Korrigering av sakfel om successionsordningen enligt Lukasjenkas grundlag.