Det gör naturligtvis lite ont att erkänna, men Sverige är ett litet, litet land i utkanten av världen. Vi har inga storartade resurser och inget särskilt viktigt strategiskt läge. Att vi inte haft krig på över 200 år beror inte så mycket på vår skicklighet i diplomati och säkerhetspolitik, som på att vi är ett perifert och lite onödigt land. För andra.
Ja, vi har lite järn. Det är bra att ha när man krigar, men vi är inte det enda land som har järn. Och skog har vi också, vilket är bra för en krigförande part som vill trycka flygblad. Men på det stora hela finns det knappast något som någon annan behöver i Sverige.
Det är inte neutralitetspolitiken som hållit oss utanför krig. Belgien, Nederländerna, Polen, Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen – alla var neutrala länder inför andra världskriget. Det hjälpte inte dem. Vår neutralitetspolitik var inte bättre än deras; de stod bara mer i vägen för de aggressiva stormakterna. Inte heller hjälpte det att försöka förhandla med stormakterna: balterna försökte. Det räddade dem inte.
Sverige slapp kriget för att stormakterna inte hade någon riktig anledning att erövra oss. Inte för att vi skickligt balanserade eller var briljanta förhandlare. Inte för att vi krökte rygg och slickade röv heller. Visst balanserade vi och förhandlade, och visst slickade vi röv och krökte rygg – vi gjorde motstånd också. Men vi slapp kriget inte på grund av vårt agerande, utan på grund av att stormakterna hade bättre saker för sig. Det fanns inget att vinna på att erövra Sverige.
Ingen sköld har varit oss starkare än denna vår onödighet. Jo, kanske, under äldre tider, vår fattigdom. Det har varit svårt att försörja en armé i Sverige. Vårt fattiga, djupfrysta land, är helt enkelt inte förmöget att ge bröd och soldater och furage åt hästar. Vi har, som sagt, järn i våra berg, men svärd utan soldater är bara skrot. Vår fattigdom har fått angripare att tveka att anfalla oss, och vi själva har sett till att hålla vår armé i bördiga, rika länder – i Tyskland, Polen och Ukraina. De fientliga arméer som varit i Sverige – Ryssland 1719 och 1809 – har så snabbt som möjligt lämnat landet för att inte svälta ihjäl.
Även under Kalla kriget kunde Sverige framgångsrikt driva onödighetspolitik genom att eftertryckligt hålla fram att ingen kunde ha något att vinna på att erövra oss. Vi upprättade hemliga allianser med väst och låtsades stödja öst i nyckelfrågor – Samlingsregeringen erkände de jure Sovjets annektering av de baltiska staterna 1944. 1946 fick Sovjet ett gigantiskt och gynnsamt lån (i dagens penningsvärde – över 22 miljarder kronor) av svenska staten. Sovjet fick pengar och erkänsla av oss; USA fick använda våra flygbaser. Kanske ska vi hellre kalla detta för ”aktiv onödighetspolitik”?
För mig personligen är det svårt att tänka sig ett bättre land än Sverige. Vår skog, vår himmel, våra ängder gröna. Låg kvällssol över en tallmo. Tornseglare som svisslar utanför balkongen i Gottsunda. En filtgrå novembereftermiddag på riksväg 76 mot Gävle. Det finns inget stort här, men det är vårt. Onödigt, men mitt. Och onödigheten har tjänat oss väl.