Många vill – och med goda argument – beskriva Ryssland under Putin som en fascistisk stat. Och visst, Putinryssland testar positivt för alla Umberto Ecos 14 punkter över vad som kännetecknar fascismen. Ändå tvekar jag.
Min motvilja mot att klistra etiketten ”fascism” på vad det nu är för politik vi ser i Ryssland handlar uteslutande om att jag tror att vi missar poängen och inbillar oss att den ryska politiken drivs av en ideologisk vision. Det var inte sant under Sovjetunionen då många inbillade sig att ”kommunismen” var ett slags motiverande faktor i rysk politik. Och fascismen har inte den funktionen i dag. Den politik Putins krets för uppfyller utan tvivel mängder av kriterier för fascismen, men det är ändå irrelevant och begränsar våra möjligheter till analys av Ryssland.
Ryssland är en annan typ av stat än alla andra i Europa. Det viktigaste är att Ryssland gör anspråk på ett inflytande utanför det egna territoriet. I dag används begreppet ”Russkij mir” – den ryska världen – som en formulering som antyder en rysk civilisation, större än själva landet. Begreppet går utanför vad man skulle kunna uppfatta som ett slags konsulär omsorg om medborgare utomlands; det handlar om ett krav på erkännande av rysk kultur, ryskt språk, rysk historieskrivning, Rysslands rätt till företräde.
Föreställningen om att Ryssland har rätt till inflytande utanför landets gränser har definierats ideologiskt på olika sätt genom historien. I kejsartidens Ryssland har den centrerats kring lojaliteten gentemot fursten, kristen mission och kring ett kolonialt civilisatoriskt projekt. På Sovjettiden var kommunismen den faktor som motiverade Rysslands internationella anspråk – Sovjetunionen var alla kommunisters fosterland, oavsett deras medborgarskap. Under Putin formuleras anspråket kulturellt; det finns, menar Kreml, en internationell gemenskap där Ryssland står för anständighet, tradition och respekt. Oavsett ideologiska etiketter har den blinda lojaliteten gentemot tsarer, partiets generalsekreterare eller presidenter hela tiden varit den samma.
Just denna lojalitet är kärnan i den ryska statsbildningen. Ryssland är inte i första hand ett avgränsat territorium, utan en uppsättning lojaliteter, en rövslickarhierarki med, pun intended, ändpunkt i Kreml. Lenin satte rövslickarhierarkin i system genom att upprätta ett starkt centrerat parti, sammanhållet av lojaliteten gentemot partiledningen. Order uppifrån och ner och fjäsk nedifrån och upp var viktigare än respekten för ideologin. Lenins parti ignorerade fullständigt allt marxistiskt tankegods.
Putins Ryssland följer denna linje: inget brott straffas hårdare än illojalitet.
Tsarernas, bolsjevikernas eller Putins Ryssland skiljer sig endast i fråga om de dekorativa element som hängs på aggressionen. Putins Ryssland har tagit till sig alla de tidigare repressiva staternas emblem – kejsartidens dubbelörn, sovjettidens röda stjärna – och gjort dem till sina. Den ryska armén marscherar under imperiets trikolor, men till tonerna av Sovjethymnen.
Vill vi absolut sätta en etikett på Ryssland tror jag det helt enkelt vore enklare att kalla landet för något i stil med ”En hedersmotiverad maffiastat”. Att kalla Ryssland ”fascistiskt” är alltför välvilligt.