Andra första världskriget.

Riktigt när man började räkna världskrigen vet jag inte, men hittills har vi kommit upp i två. Det har nog funnits ganska så globala krig redan tidigare – borde vi inte räkna kolonialismen till ett världskrig?
Nå, det jag tänkte resonera lite kring är att vi ju i år uppmärksammar att det är hundra år sedan första världskriget bröt ut. Det tog mycket länge innan man började kalla första världskriget för första världskriget. Långt in på trettiotalet var det bara ”världskriget”, och jag tror att ännu i England är det officiella namnet på konflikten – The Great War. Andra världskriget kallas ”The Last War”.
Här sitter jag i djupaste trygghet, hundra mil bort från ett nytt krig. Ännu ett i Europa under de senaste tjugofem åren. Vi borde sluta säga – ”Tänk att sånt kan pågå, här i Europa, i vår tid.” Vi borde uppenbarligen börja säga: ”Jahaja. Ett till. Typiskt”.
Men det jag tänkte säga är att det är märkvärdigt att vi plötsligt har hamnat i ett läge med ännu ett första världskrig. För det är närmast så det ser ut i Donbass.
Längs ett ingenmansland ligger två fiendearméer och siktar på varandra från starka befästningar. Ukraina har slut på flygvapen, och separatisterna har aldrig haft något. Fronten ligger fast. ”På västfronten intet nytt”. Det pågår strider om några meter, men det kommer aldrig något avgörande.
Jag har nyss skrivit en bok om kvinnliga soldater i första världskriget. Och även nu håller ukrainska frivilliga på att upprätta en kvinnobataljon.
Första världskriget förändrade världen. Fyra glittrande imperier försvann och Europas karta blev helt annorlunda. Kanske kommer även det här, andra första världskriget, att utplåna imperier och skapa ett nytt Europa. Kommer vi även den här gången att triumferande ropa ”Nie wieder Krieg!” när freden kommer. Och ha fel. Igen.