En vän till mig. Förtydligande.

Jag har en kompis. En vän. Vi känner varandra sedan, ja, gymnasiet. Redan då var han väldigt avig, men jag fascinerades av hans bredd och talang. Ni vet – en sådan där som kan allt, men samtidigt verkar vara helt okänslig inför både sin egen välfärd och andras. Han var brutal, ofta direkt elak. Men samtidigt såg jag något som jag gillade. En glimt av humor, värme och känslighet bakom allt det hårda.
Och plötsligt visade det sig att den här glimten syntes allt tydligare. Min kompis började alldeles på egen hand lägga ifrån sig sitt pansar. Och under pansaret syntes ju alla sår och ärr. Skador från förr, nya skador; resultat av självskadebeteenden, av missriktade försök att visa sig tuff.
Under en period verkade allt fantastiskt, men praktiskt taget omedelbart stod det ju klart att många av de här skadorna satt oerhört djupt. Det var en svår period och mycket läkte fel, annat läkte inte alls. Men ändå – det dominerande intrycket var att min kompis ändå var på rätt väg. Okej, vi såg ett par mycket otäcka fall av återgång till det här våldsamma beteendet från förr, men samtidigt – det verkade ändå som om något höll på att läkas. Eller var det bara jag som hoppades?
Borde jag tidigare ha upptäckt att de här tendenserna till våld och elakhet kom igen allt oftare? Att jag själv då och då fick en örfil. Inte så farligt, och ingenting jämfört med vad de som står min kompis riktigt nära har fått känna av, men ändå.
Han var ju min kompis; han ÄR min kompis. Även om han nu helt och hållet verkar ha tagit upp det där pansaret igen och riktigt verkar njuta av att alla är rädda.
Och alldeles nyss kunde vi ju konstatera att min kompis, min vän, misshandlat en annan vän. Alltså inte bara givit en liten smäll, utan verkligen slagit så det blöder och dessutom stulit. Och vad kan jag göra? Prata med honom? Går det ens?
Egendomligt nog har jag aldrig varit rädd på riktigt för att själv bli utsatt för hans våld. Det har mest bara varit elakheter, baserade på hans dåliga erfarenheter – jag har accepterat dem eftersom jag känt till alla hans trauman och problem med misstro.
Men nu står jag där. Mer än trettio år senare och inser att jag inte har en aning om vem han är. Det skrämmer mig och gör mig förvirrad. Vete fan. Ska jag acceptera allt: ”jaja, han är som han är, lite smällar får man räkna med, han är ju snäll EGENTLIGEN”.

Jag tror jag ska försöka fortsätta prata med honom. Även om allt bara är en allegori.

TILLÄGG

Kära läsare!
Jag har vänner som inte mår bra, och jag har vänner som levt och lever i destruktiva, ibland våldsamma relationer. Men jag själv har sluppit den sorg det innebär att bli sviken av en vän.
Texten ovan är ett försök att beskriva den egendomliga känsla av sorg och besvikelse, vanmakt och förvirring som jag känner inför Ryssland i dag. Jag började läsa ryska hösten 1978 och besökte Sovjetunionen första gången 1984. Jag har varit fascinerad och nyfiken och intresserad av den där glimten av värme, humor och känslighet som var och en som följt Ryssland känner igen.
Jag ville få det här sagt.
Tack.