I Sverige är Dmitrij Rogozin inte så värst känd. Han är vice premiärminister, före detta rysk Natoambassadör, ordförande i den statliga Militär-industriella kommissionen. Han var partiledare för ett extremnationalistiskt parti, Rodina, Fosterlandet, men har nu blivit absorberad in i de innersta beslutsfattande kretsarna i Ryssland. Och så twittrar han, bloggar, härjar runt. Han är Ryssland Bad Cop i diplomatin. Honom skickar man till närmsta krishärd; han säger något alldeles vansinnigt, och sedan kommer, till exempel Putin, och säger något snällt och alla andas ut och går med på Putins förslag.
Rogozin är fosterländsk på ett ovanligt fosterländskt sätt. Är något stort, så är det ryskt. Nyligen twittrade han en länk till en fosterländsk bloggerska som satt samman en lista på 128 ryssar ”som bidragit till världens vetenskap”.
Det rör sig i första hand om uppfinningar:
1. P Jablotjkov och A Lodygin – glödlampa
2. A Popov – radion
3. V Zvorykin – elektronmikroskopet – TV:n och TV-sändningen
4. A Mozjajskij – flygplanet
5. I Sikorskij – helikoptern
Jag gitter inte skriva av alla 128 uppfinningarna som ryssar gjort – jag tror personligen att det är mycket mycket fler. Av någon anledning har de inte tagit med hockeyrören, alltså skridskor med fastmonterade skenor. Ryssland tokspöade Sverige i vår första bandylandskamp redan före första världskriget.
Nå. Helt orimlig är inte listan. Ett tjugotal personer uppfann glödlampan ungefär samtidigt. Det pågick experiment med att generera ljus genom glödtråd med elektricitet, så Edison var inte alls ett ensamt geni. Däremot lyckades han marknadsföra en säljbar produkt bättre än alla andra. Vi i Sverige är väl lite i samma bransch – vi tillmäter kanske våra uppfinnare och upptäckare lite större betydelse än de kanske har – CW Scheele var kanske inte alls den som upptäckte syret. Men det tycker vi.
Det som är intressant med Rogozins patriotiska lista, är att skrämmande många på listan tvingades i landsflykt, sattes i läger, torterades, mördades av de ryska härskarna. Lodygin flydde 1923. Zvorykin och Sikorskij – 1918. Ryssland har hjältar och genier, men som regel har deras fosterland gjort allt för bekämpa dem.
Man skull kunna tro att de riktigt stora nationerna var trygga i sig själv och inte behövde att vältra sig i självbekräftelse och patriotism, slå sig för bröstet och söka bevis för sin storhet. Misstänker dock att detta mitt resonemang andas 1800-talets romantism för det förmodlingen inte går att indela nationerna i stora och små lika lite som det är klokt att resonera om rasernas beskaffenhet. Fast det tyvärr inte går att blunda för att visa företrädare för sina högtälskade fosterländer gör allt för att få dem framstå som patetiska…