En krönikör i ETC drämmer till med de tyngsta argumenten i polemiken mot Belinda Olsson och hennes syn på feminismens evolution. Hon har blivit en gubbe. ETC:s krönikör uttrycker inte bara att hon har fel i sina åsikter, utan att hon inte längre är en kvinna. Krönikören – en man – berövar henne rätten till sitt kön. På grund av hennes åsikter.
Jag har varit med om liknande själv. Vet inte hur ofta jag har fått höra att jag ”är en kärring” på grund av saker jag sagt och gjort och tyckt. Eller låtit bli att säga, tycka och göra.
Vi vill alla höra till. Jag har ganska ofta skrivit om längtan efter acceptans i en grupp: i de coolaste vänstergrupperna, de tuffaste motorcykelgängen, de hårdaste oppositionsgrupperna. Vi måste ofta utföra initiationsriter för att bli accepterade, och vi riskerar hela tiden att bli utpuffade från den grupp vi vill tillhöra.
Det finns alltid någon annan som avgör om jag får vara delaktig. Det spelar ingen roll hur många generationer min släkt varit arbetare – tycker jag fel blir jag en borgarbracka. För människorna på avpixlat är jag en rasförrädare så fort jag tycker fel. Och, som sagt, har man glasögon och är dålig på brännboll – då blir jag tjej, kärring, fruntimmer. Jag berövas rätten till mitt kön.
Jag har FORTFARANDE inte sett Belinda Olssons reportageserie, men jag tycker det är bekymmersamt när de som polemiserar mot henne förvägrar henne rätten att vara kvinna och rätten att få tycka vad hon vill. Ännu bekymmersammare är det väl när en man gör det? Hon är inte tillräckligt mycket kvinna, tycker ETC:s krönikör, och reducerar henne till man. Till gubbe.
Olsson gör i och för sig samma sak själv – hon fäster åsikter till invånare i en viss stadsdel i Stockolm. ”Söder” blir en anklagelse. Surdeg blir ett verktyg för att förlöjliga motståndarna. Måste man välja mellan surdeg och solidaritet?
Undrar vad du tycker när du tittat på programmen-