Jag är en medelålders man med fördomar. En kvinnlig kollega på ett tidigare jobb refererade till sin sambo, och jag utgick från att sambon var man. Jag känner mig hotad bland stora skockar unga män, oavsett om det är utanför en fotbollspub eller en förortspizzeria. Jag bor segregerat, i bostadsrätt. Jag har en espressomaskin och sommarstuga och förstår svampskogen bättre än förorten.
Jag är alltså en människa med fördomar. Men en fördom jag inte tror att jag har, det är att jag skulle vara fördomsfri. Jag tror inte jag är upplyst. Jag vet att jag är präglad av klibbiga stereotyper. Och att det inte är lätt att befria sig från dem.
Jag vill inte vara ”tolerant”. Jag vill inte ”tolerera” andra än dem som är som jag. Jag vill kunna betrakta alla lika självklart inklusivt som dem som är som jag.
Häromdagen skrev Norrtelje tidning om ett läger för unga transpersoner mellan 12-20.
Och där slog den här fördomsfullheten in. Tolvåriga transpersoner? Är inte transsexualitet en sexuell identitet, undrade jag för mig själv. Är det rimligt att skicka tolvåringar på läger för att utveckla och diskutera sin sexuella identitet? Riskerar man inte att tvinga in tolvåringarna i begränsade och begränsande identiteter?
Jag tycker det är bra att tolvåringar får ställa frågor, och jag vill att tolvåringar ska få testa ramar och identiteter, men jag vill ändå att tolvåringar ska slippa etiketteras som ”transpersoner”. Inte för att det är något fel i att vara transperson, och inte för att det skulle vara något fel i att vara nyfiken, utan helt enkelt för att jag vill att människor ska få vara sig själva. Transpersoner, fotbollsgrabbar, hockeyflickor, schackpojkar, hästtjejer, underbara sprakande människor som kan få världen att dansa och växa.