Det talas ofta om att vi, som är emot högerextremism, främlingsfientlighet, homofobi, islamofobi, xenofobi, misogyni etc., ska ”ta debatten”. Och jag undrar ibland – vilken debatt? När rassarna talar om att invandringen kostar si och så mycket och att de pengarna borde gå till pensionärerna – vad är det för debatt vi ska ta? När de säger att invandrare är överrepresenterade i fängelserna – ska vi säga ”nej, det är de inte”?
Det handlar ju inte om en debatt! Tror folk verkligen att rasister bryr sig om sakförhållanden? Rasister, främlingsfientliga, invandrarkritiska – vad vi än väljer att etikettera dem som drömmer om ett slätkammat majoritetssamhälle – agerar utifrån ett slags estetisk norm. De har något emot hudfärg, hårfärg, klädstil, rörelsemönster, kroppsform, kön, ålder… Ja, vad som helst som bedöms bryta mot en underförstådd norm.
I grunden handlar det om rädsla. Jag är också rädd. Jag har också fördomar. Men jag gör dem inte till en politisk ideologi. Jag strider mot fördomarna och min egen inskränkthet och det är jobbigt och gör ju ont.
Jag är rätt säker på att invandringen kostar pengar, och jag tror även att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken. Det här är ett problem bara om man tror på fenomenet ”kollektiv skuld”. Fattiga är också överrepresenterade i brottstatistiken. Betyder det att vi borde jaga ut alla fattiga ur landet? ”I Sverige borde bara människor med en medelinkomst på över 28 000 i månaden få leva”.
Det finns ingen kollektiv skuld, det finns ingen kollektiv dygd. Vi gör val, var och en för sig. De här valen är svårare eller lättare, men vi gör dem som individer. Den som söker trygghet i Sverige har gjort sitt val utifrån sin egen personliga motivation, och ska tas emot som en gäst med öppna armar. Den som väljer att begå brott ska lagföras, oavsett om hon är svensk eller syrian eller tysk eller rik eller fattig eller kvinna eller man eller sverigedemokrat eller vad vi än väljer att klistra för etikett på den enskilde.
Debatten handlar inte om invandrare, utlänningar, flyktingar. Det handlar inte om integration eller assimilering eller utanförskap – det handlar om att bemöta människor som människor. Med respekt och krav på ansvar.
Poängen är att vi hamnar fel. Jag läste nyligen en genomsökning av namnen på dem som sitter i svenska fängelser, och det visade sig att det vanligaste namnet var, typ, Lars Johansson. Och genast kom ju motargument och mot-undersökningar, där det visade sig att namnet ”Muhammed” stavats på en sju-åtta olika sätt och att om man föste ihop att Muhammed-varianter så blev det många fler. Grejen är att det inte handlar om att det ena eller det andra kollektivet är överrepresenterat. Med samma framgång kan vi konstatera att människor som lider av ADHD är överrepresenterade i fängelserna. Människor under en viss inkomstnivå. Människor av manskön. Ortodoxa kristna. Folk från storstadsområdena. Och så vidare. Ingen människa ska kategoriseras utifrån de etiketter vi – som hör till normsamhället – väljer att klistra fast på andra.
Exakt så är det! Att det handlar om att bemöta människor. Och det behövs att just så enkla sanningar kommer fram. I debatten. Med dem som redan är rasister och inskränkta. Och med dem som riskerar bli det. Det gäller att när SD-politiker presenterar sin statistik, det finns sådana som du som istället för att förneka siffrorna förklarar vilka värden det egentligen handlar om. Men görs inte det, lika oupphörligt som extremistpropagandan – och i de fora som når fram där det behövs mest – så får vi fler Sverigedemokrater. Du har helt rätt i att de som redan är rasister säkert inte bryr sig om sakförhållanden, men vi vill inte lämna fältet öppet för dem att lura i fler att det viktiga är hur många invandrare som sitter i fängelse. Det är därför vi ska ”ta debatten” och vara med och bestämma vad den ska handla om!