Det är ändå roligt att läsa igenom halvt bortglömda författares verk – som Albert Engström. Jag är igenom ungefär en femtedel av min femton-bandare, som jag läser fullkomligt hipp som happ. Jag har inte idats sortera dem i något slags ordning. Samlingen kom ut på Bonniers på fyrtiotalet, kanske som ett slags minnesupplaga efter det att den förre professorn vid Konsthögskolan avlidit 1940.
1909 reser Albert Engström till Paris för att titta på flygmaskiner och hänföras av de unga nordiska målarnas framgångar. Kanske ska jag skriva senare om Engströms flyguppvisningsskildring, mest för att Harry Martinson också skrev om en flyguppvisning 25 år senare i Moskva. Här finns ännu ett spännande band mellan en stor författare och en ynklig.
Nå, 1909 var det ännu tio år kvar tills Albert Engström skulle bli invald i Konstakademien, men han var ju redan en mogen artist, fyrtio år gammal, känd och etablerad, men samtidigt, bör man ju kunna tycka, ännu ung nog för att vara intresserad av nya idéer och tankar och former för konsten. Och så här skriver han om en nymodig målare, vars verk han ser på en utställning:
Jag har gått och sett på salongen här, på Mattisse (sic!), denne Mattisse som har dirigerat de unga under åtskilliga år. Det är ju klart att karlen är begåvad. Men en humbug är han. Tro mig! Han kan bra lite. /…/ De två blomstermålningar han har på salongen äro av den art, att jag skulle genera mig för att utställa något liknande. Jag tycker: – De äro dåliga! De äro ett hångel med färg. Karlen är dum. Dum! Dum!
Låt oss titta på det här hånglet med färg:
Nu vet jag ju inte om det här är en av de målningar som Engström såg, men det är en Matisse från 1909. Låt oss också titta på en teckning av Albert Engström – den är lite tidigare, men ändå rätt typisk:
Ja, ja. Vad vet jag om konst?