Engströmprojektet 1. Bokslukeri.

Just nu slukar jag två olika svenska författare. Dels betar jag mig igenom Albert Engströms samlade verk, som jag köpte i en väldigt fint halvfransk 15-bandsupplaga. Och så, i små små doser, avnjuter jag Harry Martinsons lilla essäsamling Verklighet till döds.

Martinson ligger på köksbordet. I stället för att fördärva magen med dagstidningar, läser jag lite Martinson. Betydelsemättade, doftande rader. Vartenda ord noggrant utvalt: känslor uppenbarade, som låge hans eget hjärta på en bricka, utskuret med en vass penna.

Det är ord som skrivs för att de måste bli skrivna. Det är inte författande – det är uppenbarelse. Man riktigt märker att Martinson mödosamt försöker klämma in sina känslor i trånga ord. Hela han är känslomässigt och intellektuellt skakad över Sovjetunionens angrepp på Finland vintern 1939. Han försöker finna svar på vad det är som skakar honom; varför han så hett engagerar sig i frivilligrörelsen; varför Finlands motstånd är viktigt. Det är starka tankar, kraftfullt formulerade – samtidigt känsligt återgivna stämningar av hopplösheten och frustrationen och frosten. Varje sida är ett konstverk, ett poem, men nästan fullständigt omöjligt att lyfta ut citat. Orden hänger ihop i DNA-kedjor som inte lätt låter sig lyftas ut till Facebook-statusar.

Engström ligger på nattygsbordet. Vackra, välbunda band av belåtna, mätta skildringar av Albert Engström i olika miljöer: Albert Engström i Roslagen. Albert Engström på Valands konstskola. Albert Engström på ångbåt till Sydafrika. Albert Engström på Söndags-Nisse. Albert Engström på jakt. Albert Engström i Sovjet.

Men det är flyhänt skrivet och ganska roligt att läsa. Det är ett slags Gogol-Sverige som framträder, med knotiga människor i krumma stugor i skogar. Supiga husarer och läsarpredikanter. Sjömän från Rådmansö och jägarhjältedåd i Singö skärgård. Det är en bild av ett land som är utrotat. I dag är vi alla lika.

Och här kanske det finns ett band mellan Martinson och Engström. Båda satt ju dessutom i Svenska akademien.

Martinson våndas över civilisationens, ingenjörskultens våld på Sverige, Sveriges folk. Folkvisornas, trollens, rånas värld… ”Den tveksamma, halvt osjungna folkvisans fiende och ett allsångens reklamsjuka vrålhus.” Engström skildrar de gamla rospiggarna som sitter och super ihjäl sig på sina skär, en efter en. Men enda gången man märker något äkta engagemang, är när han skriver om godtemplare. Engström är svensk drogkulturs största besjungare. Sprit, konjak, grogg, toddy, öl, sprit, mer sprit, estnisk sprit, en tappad flaska utanför Systembolaget i Norrtälje. Sprit, sprit, sprit. Vad jag gillar med Engström är hans scenografi och rollistor. Han är en usel berättare och hans historier är poänglösa och ointressanta, men just scenografin och personbeskrivningarna är fina. Tänk vad en riktig författare hade kunnat göra.