Bra betalt.

En god vän till mig hittade följande text, om hur mycket pengar en brittisk ambassadör fick av staten i utrustningsbidrag. 4000 pund for outfit.
Och hur mycket är då 4000 pund. I dagens penningvärde är det väl ungefär strax under 50 000 spänn, vilket är rätt hyfsat mycket pengar att köpa slipsar för. Ett par okej kostymer borde man också ha råd till.
Men om vi låtsas att texten ovan är skriven år 1900, så får vi lite andra siffror.

Riksbanken har nedladdningsbar statistik över växelkurser genom tiderna. Vi kan där få reda på att en brittisk pund första januari 1901 var värd 18,21 svenska kronor.

Både Sverige och Storbritannien hade vid den här tiden något som kallades guldmyntfot – det innebar att växelkursen var fast i förhållande till guldpriset. En krona var lika med 0,403 gram guld.

4000 pund, till en växelkurs av 18,21 är lika med 72840 svenska kronor av 1901 års modell. 72840 kronor är lika med 29354,52 gram guld. Alltså bortåt 30 kilo guld.

Guldpriset i dag ligger på 366,84 kronor grammet. 29354,52 gram guld kostar alltså 10 768 412,12. Nästan elva miljoner spänn för att köpa slipsar!

Strängt taget har jag viss förståelse för inledningen på citatet ovan: ”It is not quite apparant” varför man behöver elva miljoner kronor som ny brittisk ambassadör i Frankrike, men men…

PS: En svensk krona 1901 var alltså värd ungefär 147,84. Tänk på det nästa gång ni läser Emil i Lönneberga och de pengar han hanterar.

3 reaktioner till “Bra betalt.”

  1. Jo, det stämmer naturligtvis. Och även i dag lägger ju stater ner stora pengar på att skapa representabla ambassader – se Swedish House i Washington DC, till exempel. Kostade säkert minst 30 kilo guld. Kanske har ambassadörerns personliga prakt fått stiga lite tillbaka för själva byggnadernas?

  2. Per!Som sagt var, mycket intressant! Som jag dock själv framfört får vi dock tänka oss en annan tid och en annan värld. En brittisk ambassadör – som extraordinär och befullmäktigad – till den historiska ärkefienden Frankrike måste onekligen uppvisa alla de attribut, som anstår stat och kungahus. Det kan här knappast röra sig om en ofrälse heller utan någon som förväntar sig allt som följer med den sociala statusen samt möjligheterna att föra sig ståndsmässigt i de rätta salongerna. Man ska här kanske inte glömma hur vår egen Gustav III ansåg sig tvungen att införa hovdräkt mot bakgrund av de klädmässiga extravaganserna vid hovet och de närmast prohibitiva kostnader det medförde. Så hur löjligt det än framstår för oss nu – vilket jag helt håller med om – var det förmodligen att betrakta som en normalitet i dåtiden och med stor säkerhet var detta bara en grundplåt ”to make a proper entrance”, varefter ambassadören i fråga fick ta av sin egen förmögenhet för att täcka denna typ av kostnader under återstoden av sin franska séjour.

Lämna ett svar till Per Enerud Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.