Minsk. Det finns nästan inga sevärdheter i Minsk, ändå är det en väldigt trevlig stad. Okej, LITE orättvist är det att säga att det inte finns några sevärdheter – det finns ett par gamla trevliga kvarter, och ett par intressanta kyrkor, men staden förstördes nästan helt och hållet under andra världskriget. Men de sovjetiska stadsarkitekterna som byggde upp staden igen måste ha gjort något rätt, för det ur gruset uppståndna Minsk blev en öppen och ganska behaglig stad. Här finns inte de blåsiga och ödsliga torg som plågar andra städer som märkts av sovjetiska stilideal.
Och det är bara genom att vara mycket uppmärksam som man kan se diktaturen. Den syns inte i vardagsbilden. Minsk är inte Pyongyang, och det finns inga fyrtiometersporträtt på ledaren – Aljaksandar Lukasjenka uppskattar inte den sortens personkult. Men man kan märka att det kanske finns lite väl mycket poliser i stadsbilden, och om man tittar riktigt riktigt noga ser man att tidningskioskerna – som drivs av statliga monopolisten Belsajuzdruk – inte säljer oppositionens tidningar.
Men annars: det är samma McDonald’s här som överallt annars. Samma Hollywoodfilmer på biograferna. Samma datorspel, samma popstjärnor, samma SUVar. Och just här ligger lite av den lockelse som åtminstone ryssar känner inför Vitryssland: här – verkar det som – har man lyckats avskaffa kommunismen med behållit Sovjet. Vitryska flaggan saknar hammaren och skäran, men är annars precis lik den vitryska sovjetrepublikens.
Man har valt en historia som innehåller segern över Hitler, men som tiger om inmarschen i Ungern och Tjeckoslovakien. Man har valt en nutid som innehåller Paris Hilton, men som väljer bort demokratin.
Och höstsolen skiner över ett land som valt glömska och blindhet till sin nationalideologi.
