Ett döende imperium.

Washington. – America is dying. We have lost everything that made us into America. Det är mottagning på svenska ambassaden och jag talar med en av de där extremt vältaliga och illusionslösa reaktionärer som jag åtminstone inbillar mig bara finns i USA. Roten till det onda, menar han, ligger i att amerikanerna har lämnat Thomas Jeffersons föreställning om staten som ett nödvändigt ont som måste tyglas av medborgarna, och anammat en europeisk uppfattning om den välvilliga faderliga staten.
– And it all began with Lincoln! We’ve been a dying empire since then.
Han hinner tala om kristna värderingar och om den lömska och extremt framgångsrika marxistiska attacken mot familjen, som planerades av Gramsci, den italienska kommunisten. Det är nästan skrämmande reaktionärt, men samtidigt är hans retorik full av humor, självdistans och förakt för USA:s besatthet av enkla svar. Vi har att göra med en oerhört klyftig och beläst kille. Han vet vad han talar om, han har byggt ett slags modell, en världsuppfattning, och så manövrerar han inom den och får allt att stämma.
Valet om två veckor är ett ödesval för USA. Obama är i grunden socialist, McCain saknar alla statsmannakvaliteter. Obama har potential att bli statsman, men har hittills nöjt sig med att tala om ”change” – whatever that is. Vi talar i kanske en kvart med varandra, och jag tror aldrig jag har lärt mig så mycket om USA någonsin. Och haft så roligt under tiden.
Och kanske är det den här gladlynta pessimismen som är det typiska i det amerikanska politiska samtalet. Det pågår ju en miljon andra valkampanjer just nu, och en slogan, riktad mot en motståndare, löd: ”NN – too corrupt, even for congress”