Ibland får jag för mig att alla försöker undvika att tala om vad Georgienkonflikten handlar om, för att i stället försöka utnyttja den för att hävda olika slags intressen. Jag tycker nog att den viktigaste lärdomen av kriget i Georgien, det är att USA nu markerat vad det betyder att ha USA som vän och allierad när det hettar till: absolut inte ett smack. USA har stött Georgien med det som på Natospråk borde kunna kallas Hot Air Support.
Georgien har lurats in i situation där landet trodde att de hade en stark supermakt bakom ryggen. När Georgien bestämde sig för att angripa Sydossetien, måste USA ha tigit om vad de visste om den ryska militären i närheten. Jag har svårt att tro att Georgien skulle agerat som de gjorde om de haft klart för sig att rysk militär hade bullat upp med enorma truppstyrkor och bara väntade på en anledning att få gå in.
USA har matat Georgien med övertygelser om att ”snart” få gå med i Nato. USA har odlat kontakter med en välutbildad elit i Georgien som känt sig mer hemma i Washington än i Moskva. Denna elit har sagt det Washington velat höra, och samma elit har fått höra det som den velat höra.
Ryssland, däremot, har hört helt andra budskap från USA och Nato. I våras markerade Nato att Georgien och Ukraina inte var välkomna (”just nu”) i Nato. OK, tänker Moskva. Natoutvidgningen har stannat. Och när de ryska trupperna rullade in efter det georgiska angreppet och inledde en krigföring helt i linje med den ryska traditionen av tillämpad brutalitet, så gjorde man det eftersom man VISSTE att USA inte på något sätt skulle konstra. USA har skickat filtar, snällt värre. Men inget mer.
Ryssland har nu fått markerat för världen att a. Ryssland är berett att gå in militärt om landet uppfattar sina intressen hotade; och b. vänskapliga relationer till USA är vatten värda när de ryska stridsvagnarna kommer rullande.
USA har inget som helst intresse i vare sig Ukraina eller Georgien, och kommer heller aldrig någonsin att ta strid för dessa länder.