En god människa.

Jag stod i kö i dag utanför en utländsk myndighet för att ansöka om ett visum. Vädret i dag har varit riktigt ruskigt i Mellansverige, och det var nätt och jämt plusgrader i Stockolm. Det var måttligt behagligt att stå i timmar utanför en utländsk myndighet i svinkyla och ösregn, och guschelov att jag hade paraply med mig.
De flesta köande var medborgare i det land, vars myndighet vi köade inför, och stämningen i kön var ganska argsint. Före mig stod bland andra ett förälskat par, en vältränad kille i t-shirt och inget parably och en gravid kvinna, bakom mig en arg tant och ganska berusad herre. Den berusade herren hade gormat i vakten – kön var dessutom bakom galler, så man måste komma in genom en gallerdörr för att ens få stå i kö! – och stod nu och småmuttrade precis så högt att vi som stod framför skulle göra allt för att låta bli att vända oss om för att titta på honom.
Efter en stund bestämde han sig för att gå fram till dörren, passerade majestätiskt hela kön och ställde sig att bulta på utlandsmyndighetens portar.
– Hallå! Ropade den arga tanten, – försök inte smita förbi, ni står efter mig, och jag står efter honom där (hon indikerade på mig).
– Ingen fara, jag vet var jag står, sluddrade mannen – ni står före, oroa er inte.
Mannen fortsatte att banka, precis så högt och irriterande som får utlandsmyndigheter att bli ännu mer slutna. Dock öppnades dörren, arg vakt tittar strängt och vår berusade herre öppnar munnen:
– Nu tycker jag att ni ska släppa in den där gravida kvinnan! Vi har stått här i nästan en timme i kylan och det är inte bra för gravida!
Vakten viftar omedelbart fram kvinnan (en svenska som inte har fattat ett smack av hela dramat), och hon får gå in och sätta sig i värmen.
Kön drabbas av en känsla av skuld: den ende som tänkt på någon annan än sig själv, var ett orakat fyllo. Vi andra bevakade vår plats i kön.