Det är inget snack om att det här var en parodi på ett val, men å andra sidan: Ryssland har inte upplevt något annat än parodier på val. Det är liksom en del av den politiska verkligheten. Möjligen var valet 1990 rätt origgat, då Jeltsin vann. Men det är få ryssar som uppfattar valet som deras sätt att påverka sitt lands öde. Ryssar är nationalcyniker. Staten är, anser de allra flesta ryssar, en förtryckarorganisation. Val är ännu ett sätt att lura folket.
Den politiska sfären uppfattas som smutsig och skadlig. Att kvinnor, till exempel, har en representation i parlamentet på en 15 proc brukar ryska kvinnor inte uppfatta som ett problem, utan snarare som ett sundhetstecken: kvinnor vägrar delta i den smutsiga politiken. Jag tror att en förklaring till Putins popularitet ligger i att han ganska tydligt försöker markera den politiska sfären: duman, skatter, utrikespolitik, medier… Däremot lämnar han en massa andra fält i fred: företagande, utlandsresor, Internet.
När vi talar om diktatoriska tendenser hos Putin måste vi komma ihåg att den ryska staten har mycket mindre räckvidd i landet än vad, till exempel, den svenska har. Ryssland har inget nationellt system för personövervakning – som vi. Det finns inga personnummer, inte ens ett nationellt bilregister. Skattetrycket är lågt, statens skyddsnät glest. Inte ens värnplikten är särskilt allmän. Skolsystemet är mycket mindre centraliserat än det svenska. Det finns inga rikstäckande dagstidningar. De stora TV-kanalerna har pinsamt låga tittarsiffror. Även om Kreml kontrollerar vad tidnignarna säger, så kan de inte kontrollera att medborgarna läser dem.
Här ligger det som gör att vi stackars Rysslandsnördar ändå har ganska svårt att se läget så hopplöst svart. De flesta ryssar verkar inte bry sig om pamparna i Kreml. Kreml är en lekstuga för makthungriga småpojkar; själva folket har viktigare saker för sig.